1.
Det var på tåget från Stockholm till Karlstad, jag skulle i väg till en fest med ett gäng chattare som jag då höll ihop med, det var en trevlig tid, men jag lessnade på supkulturen.
Tågsättet var av den gamla, tunga, knyckiga typen som inte ändrats på många decennier men nu håller på att tas ur bruk. Det var ganska lite folk ombord. Jag hade en fönsterplats för mig själv, där satt jag, fördrömd, och såg ut över det förbisvepande landskapet.
Det var nu en lång passage där landskapet låg ovanligt öppet med böljande fält, spridda hus och skogsbryn under en helt vanlig sommarhimmel ungefär halvtäckt med bulliga stackmoln. Jag såg då, liksom i en dubbelexponering inför min inre blick, ett stort silverne kors på himlen, och det kändes som om allt detta var helgad mark, befolkad av fromma och troende människor. Och en underbar frid uppfyllde mitt sinne.
Detta var det land jag vill bo i. Detta är den framtid jag vill ha.
2.
Den katolska ljusfördelningen –
Ett skott genom husen!
Och världen fylls av elektronisk skönhet. Datorterminaler. Berömda finaler. Pärlemorskimrande sperma bedryper sopranens kretensiska bröst –
I ett gathörn sker något fruktansvärt. Ty sådan är stadens kärna: en glödande svart spiral av hedendom och mened. Den fortplantar sig. Men det absolut goda existerar som på bio: den vackraste flicka jag sett var polis, lugn och brutal som en schäfer.
Till slut är jag rädd att aldrig få vakna upp ur detta mönster av återvändsgränder, där ohemmahörigt mitt hjärta irrar. Det lägger sig ensligt till sömns vid en mur. Det kryper in i en kyrka och förvandlas till en massa folk.
Och det var afton med inåtvända lyktor.
3.
Det var en kylslagen sommardag för några år sedan, om jag minns rätt nånstans i Lidingövägens södra ände, fast jag minns inte alls i vad ärende jag var där. Det blåste ganska friskt, och på himmelen, som ännu till stor del var blå, tornade mäktiga regnmoln upp sig. Jag var som så ofta på den tiden lite fördrömd.
Så utan att just tänka mig för ställde jag mig och tittade rakt upp i skyn. Varför? Det slog mig strax: det var Gud jag ville få en skymt av! Bara helt spontant, som ett litet barn.
Sen dess händer det då och då att jag bara tittar rakt upp för att få syn på Gud. Det får jag ju inte. Men jag förnimmer på nåt sätt att Han finns där, oändligt långt bort.
Så jag tänker inte försöka tukta den här egenheten alltför strängt. Den är lite meningsfull. Och man vill börja gå ut och bara promenera ibland igen, för att komma närmare Gud, som finns nånstans högt högt däruppe.
Det känns tillbörligt och rätt, lite då och då, att titta i just den riktningen.
4.
Mot lindarnas register –
Det kommer syn, här,
i drömögonen, "parkmotiv med kyrkoruin", där bakom är Den yttersta Gräns – – – som vid en resas slut står Frihet stark i vinden: bara ett kast dit över vittrade bågar.
Osedd i övergången till en ny topologi / Är närmast utanför världsenklaven; och folket härunder, i blint arbete sammanträngt som förut.
Men den ensamme mannen – listigt stigen ur denna mark - rymmer nu över åkern av mörka skulderblad.
5.
Jesus gick ut i öknen. Där kom Djävulen och frestade honom. Men Jesus lät sig inte rubbas.
- Jag lovar, sa Djävulen till slut, de kommer att korsfästa dig om du går an så där.
- Likafullt! sa Jesus bestämt.
- Jaha, sa Djävulen fundersamt, är det så att det är din bestämda föresats, då säger vi så här: om du står fast ända till det bittra slutet, då ska jag visa respekt för det, och låta dig uppstå på den tredje dagen. Annars skall jag sluka dig. Är du med på det?
- Går väl an! sa Jesus.
Därpå skildes de.
Jesus vann sedermera vadet, och Djävulen höll sitt löfte.
6.
Vi lever, men lever inte ändå, det är någonting som aldrig stämmer, som försänkta i en ständig, otrygg slummer mottar vi underrättelser om verklighetens bestialitet och vi skönjer egentligen ingen möjlighet att väckas, bara en svart dörr i korridorslutet framför oss: våra liv räknas ned mot döden oavvänt. Varje ögonblick har därför en sorgkant av ofrånkomlig vetskap.
Och ändå: Gud har ett underbart syfte med var och en oss, och detta stansades ut med exakthet i envars avlelse. Jag minns att jag en gång insåg det där, när jag i drömmen såg ett självspelande pianos olikformiga grå tangenter dansa.
Vi går då och då i mässan och kyrkorummet fyller våra bröst med ljusa andetag. Jag minns att jag en gång ryckte till, som vid en klocksignal, och började lyssna mitt i predikan – som om prästen talade personligt just till mig. Men predikan handlade om kyrkoåret, om dygnets faser och timmarnas förlopp. Och akustiken fyllde varje ord med frid och svalka.
Herren skall komma som en tjuv om natten, egendomligt lugn och saklig. Vi vill vänta till dess – vi vill bädda våra sängar och tvaga våra golv, vi längtar till klarögd andakt och fullkomligt skärpt beredskap. Oväntat faller under tiden varje klockslag ett efter ett på sin plats.
7.
Kyrkan var tom. I Mariakapell stod statyn som vanligt, Vår Fru med sitt lilla barn.
Nu var de plötsligt levande.
Kyrkporten gläntade en aning. En liten varelse med stora illröda ögon och ett hiskligt eldrött gap med stora svarta huggtänder kikade in. Det var en demon. Ögonen rullade. Den tycktes tveka. Hursomhelst var det en modig liten krabat för nu kravlade den sig långsamt in i kyrkan och ställde kursen mot Maria och barnet, ja allt närmare kom den, och se, den köste sig uppför Vår Frus klädesfåll, och var strax inpå barnet –
Ingen av dem rörde sig.
– Demmo, demmo! skrek Jesusbarnet förtjust och gav demonen en kram.
Det blev för mycket för den stackars demonen, som strax föll till golvet. Där låg den och rullade med ögonen och kippade efter andan.
– Du får inte klämma på dem, sa Maria milt förebrående.
Jesusbarnet såg på henne med stora ögon.
Demonen hämtade sig från chocken och började kravla bort.
– Hej då! sa Maria. Du får gärna komma hit igen.
Och Jesusbarnet vinkade glatt.
– Ja ja, vi får se, kraxade demonen, som nu var helt återställd efter chocken, och pilade tillbaka ut ur kyrkan fort som en blixt.
Om den någonsin återvänt vet jag inte.
8.
Jag hade just gått och lagt mig och släckt ljuset när mitt vänstra öga exploderade. Jag rusade ut till badrumsspegeln men såg ingen skillnad. Frågan är nu vad som var illusion; det är alltid ett som gäller, aldrig två. Den här lilla texten, t ex, är ju, iförstone betraktat, bara rent nonsens; vad är mitt ärende egentligen? På likartat sätt undandrar sig den heliga Mässan varje ansats till "förnuftig" förklaring: den brukar liknas vid en ellips med två brännpunkter, den första är evangelieläsningen, den andra eukaristin. Så blev Ordet kött: en massiv kropp vars tyngdkraft bestämmer ellipsen. Där har vi den ena brännpunkten. Den andra är tom.
9.
Det omslutande –
Så finns där en frälsning för den otrogne? Man har nekat bestämt, du är fångad i statens finmaskiga nät, i dess sanning och konsekvens; men frihetens strimma finns där alltid ändå, som öppet hav bortom skärgården, försök bege sig dit, mot sommarkvällens flykt allt längre österut, i allt vidare bågar mellan landkänningarna... Var bara aldrig alltför trygg: brottet du begått kan inte göras ogjort, och bakom minsta kobbe kan den vänta dig, polisbåten.
10.
I den ögonblickliga och för allmänheten öppna gallerian under eftermiddagens viadukt sitter schackspelarna, väl maskerade i sina bakåtspeglade, skuggrika ansikten och sina händer lika saktmodigt rovgiriga som spindlar, lutade över bord och bräden; deras fötter vidrör inte nämnvärt golvet, deras hår filtrerar dagsljuset. De har inte de vanliga människoögonens tydliga språk. De är till och med så avskärmade från den egentliga yttervärlden att man utan mer omfattande förberedelser än ett oläsligt undertecknat obduktionsprotokoll skulle kunna begrava deras barn.
Det närvarande är fördolt i händelseutvecklingens förgreningar.
Men när vår vidsträckta och betydelselösa verklighet berörs av deras långa, eftertänksamma löpardrag startar ur sina mentalt förfrusna ögonblick de okända hållplatsernas spårvagnar och väderleken fylls av stadsdelskyrkornas svarta klockklang.
11.
De utkorade –
Och betesdjur tog makten: blixtlugn vidgade kyrkorum som andetag i varje moment besökaren erbjöds förståelse av tabernakelvarans egenart. Offerkniven lades aldrig bort, men hävdes ur sitt kött och härdades till skönhet i den katolska revolutionen.
Sedan följde världshistoriens sig aldrig upprepande pendelgång med katastrofer, framsteg och tröstlösa krig mellan enstaka tydligt lysande gestalter. De utropade målen uppnåddes aldrig. Grå tid råder nu i obemärkthet som en sinnesfrid och alltjämt hankar sig vargarna fram genom efemär brottslighet och vissa former av kultur. De är tillräckligt många för att vidmakthålla allmänhetens uppmärksamhet kring sina intressen.
Av ursprungsbefolkningen återstår blott ett fåtal. De är eftertänksamt närvarande lite varstans där ingen ser dem. Lodjurssprånget bevarar de på banken. I besittning av verklighet med ränta på ränta lever de i ständigt nyvässad meditation.
12.
Belysningsfrågan –
Natten är absolut. Men för varje segment av gatan finns det en strömbrytare i den flankerande fastigheten. Det är alltså möjligt att förflytta sig etappvis.
13.
De timligt förtappade har uteslutet blod. Därför må vi inte säga någonting. Och ryktet löper med skriften mellan gatorna, att Jungfrun öppnat sina ögon med bestämdhet. Solförmörkelsen är här.
14.
I denna förort, där han bodde, var han inte hemma; han hade aldrig någonsin ett riktigt hem.
Vägen. Ständigt på nytt erinrar han sig denna. Alltid när han varit borta, och skulle återvända hem, just i hemmets närhet, låg Vägen liksom plötsligt alltid framför honom; och den ledde alltid bort.
Vägen! Bred och tyst, alltid ny, i detta typiskt mellansvenska landskap vänt bort i grönska och ständigt skiftande monotoni, under molnens stilla växelspel med ingenting, som trötta tankar utan rast och ro...
Åren går i ålderdom, här är levnadens äntligen lugna behag, musik och skyddande skugga. Nu har han sent omsider kommit hem.
Men då och då vaknar han alltjämt till Drömmen: och Vägen ligger framför honom; ja, Vägen. Här är den igen; igen och igen. Denna breda och tysta, som alltid leder bort, åh, denna ungdom i evig återkomst, detta främlingsskap i världen, denna kylslagna sommar utan mening eller skönjbar nåd, förlorad i vandring och ensamhet.
15.
Vad är det för en plötslig folksamling?
I bakgrunden rabblar exalterat en tenor: "Till detta auditorium har inbjudits ett tvärsnitt av befolkningen, talarens följande uppräkning beledsagas av stormande bifallsyttringar som formar sig till ändlösa ovationer för..."
Men det är uppenbart att rösten inte hör hit.
Folkmassan här ute på det vidsträckta fältet, som i alla riktningar kantas av mörk och dyster lövskog, består av tusentals personer. Himmelen är mulen och jämn som ett vitt tak. Det är vindstilla.
En lugn mansröst ekar: "De har samlats här, i väderlekens jättelika vänthall."
Låg sol tänds och släcks växelvis i olika väderstreck som starka strålkastare, milda rosaaktiga belysningar avlöser varandra och spelar av och an över fältet i det vita dagsljuset. Stilla körsång sväller fram. Bilden blir otydlig, vi rör oss sakta framåt som en närsynt längs ett ringlande stråk mellan mjukt formade stenskulpturer. En kvinnoröst deklamerar: "Ett barn lämnar sin familj och går vilse utan oro, förirrar sig allt längre in i en större gemenskap: denna stiliserade allmänhet, med allt sitt handbagage, sitt tålamod och sina vackra samförståndsleenden" –
16.
Det mentala rummet har negativ krökning, en överflödande geometri böjer synlinjerna bort från varandra, världen vidgas oemotståndligen och när du beger dig ut från den stora stadens centrum glesnar inte miljön; den tätnar. Du färdas med en liten ångbåt på Långa Kanalen, lycklig och ensam på akterdäck; du blir yngre för varje minut. Och runtomkring, på båda stränderna, trängs gatumynningarna alltmer sammanträngda mellan högt kompakta hus och ständigt tätnad grönska, butiker skymtar överallt och vi ser folkets vimmel öka, här är en ständigt mer komplex arkitektur, fasadutsmyckningar, balkonger brutna tak och burspråk; så ser det ut i de okända förorterna –
Och du tänker: kan det vara möjligt, kan det faktiskt vara det, att det någonstans i detta husgytter, i detta främlingsskap som vidgas, någonstans i bildens slut, över en avlägsen gård, på en ensligt belägen takterrass, växer Frihetens utsökta blomster?
17.
Vita klippfigurer drar förbi i världens mörka väderlek: så befriande rent utvecklas biktstolsfönstrets egendomliga program intill min högra axel. Jag färdas med tåg till en fjärran alldeles okänd station. Överallt finns en närbelägen röd lykta vid gångbanornas slut. Den osynliga grönskan utplånar inte övriga ljus, ni förstår hur det kan se ut. Belysningen jag nämnde har en mollstämd signaturmelodi som i riktning mot en annan, föga närbelägen trakt väcker till häpnad Mariaföreställningar i kyrkorum. I övrigt finns där just nu inte rymd för några tankar egentligen, bara aningen av ett magnetiskt vinddrag bredvid tåget här denna otroligt spännande kväll utanför en huvudstad som alltmer förvandlas.
18.
Papillon –
"Jag går till verket utan omständliga förberedelser, utan planering, ingenting annat än mod och samlad erfarenhet är flyktredskapet "
– så enkelt är det, här och nu, transparenta bilder glider samman, identiska förlopp konvergerar genom sinnet, årens dagar saktar in genom timmar och minuter i ett enda konstant ögonblicks närvaro inför en utsikt djupt krökt in i murar och himmel. Gestaten bleknar bort likt en somnande. Av hans vistelse återstår nu bara ett fönster och en till ytterlighet förenklad interiör, en abstraktion. Silhuetten är tom, genomlys, bara en antydd ontur i det fladdrande motljuset. Anspänningen är oerhörd –
(Prestationens utförande utgör sin inneboende förutsättning som en Frihet inom räckhåll för topologisk akrobatik: man har den nedlagd i själva sinnet, som att dyka i havet och simma mot en fisk – )
Han uppger sina försök att kvarhålla en sammanhängande erinring och koncentrerar sig helt på detta enda: försvinnandets akt:
utkragning / nisch, höjd över marken obekant – – – Balansen prekär. Han vacklar och kryper ihop: ögonblickligt stabiliseras murlivet. Han är nu i det närmaste framme i sig själv – men skymd härifrån (var?), fönstret blinderat / utstrykt i klar väderlek –
***
Kapitelvinjett: öarna på glaset.
Bräkneliga strömmar, konstant vind.
***
Morgonsol föll in i det tomma rummet. På golvet låg en uppslagen bok med följande rader understrukna:
"Välbehållna nådde vi vadstället.En patrull mötte upp och förde oss till lägret. Den natten sov vi lugnt bäddarna man ställt i ordning: en sorts grunda dammar, fyllda med ett svart, grynigt vatten som efter nedstigandet snabbt antog kroppsvärme."
19.
Sportfånarna –
Läktarna fyllda vid söndagens evenemang – en högtid för alla idrottsvänner! Man åker vattenskidor i viken, med "omvänd stil": den tävlande först, och båten efter i selen.
Fristilen börjar, hästarna forsar bakåt i reverserad upptagning. Den östtyska världsmästarinnen uppträder i bara nattlinnet. Många är förtjusta, men en del ger uttryck för betänkigheter. "Man borde hålla på en strikt tävlingsdräkt", säger någon. "Nuförtiden får de ju se ut hur som helst."
TV-teamen är naturligtvis på plats. Han som kom sexa ligger utsträckt på bryggan, en reporter hukar framför honom. – "Varför vann du inte?" – "Därför att tävlingen går i sex delar." – "Hur menar du då; det är ju vilodag i mrgon." – "Ja, jag menar, sex delar, ungefär som den där populära TV-serien, ursäkta mig, det bordej ag ha påpekat." (Här börjar vi få svårigheter att följa med; det tycks röra sig om en lång men förhoppnngsvs sammanhängande tankegång som emellertid blev svårbegriplig därför att den framställdes baklänges.)
20.
Uppvaknande –
Himmelsvit dager råder på stan som en lätthet över sinnet, tankspridd, uppfylld av det slags vaga kännsla av urkoppling som inte sällan förbinder sig med övergången mellan två till sin art itt skilda episoder i livet, och som då först i efterhand identifieras som tillförsikt, driver han längs gatan utan egentligt ärende och stannar plötsligt till utanför en bokhandel som han aldrig förut sett fastän gatan är bekant sedan gammalt. Han går in. Överblickar upplagsbord och hylor. Finner utbudet magert, som på ett varuhus. Några blåvita broschyrer betitlade "Ants..." och "Flies..." övar någon liten avsides retning på hans intresse; i övrigt är allt menlöst - Men bakom ett hörn i lokalen visar sig en något större avdelning a vid, och bakom denna en ännu något större, och sedan följer ännu en, som inte heller den är den största. Folktängseln ökar och sortimentet blir ständigt alltmera rikhaltigt och mångsidigt. Alltmer "exklusiva" bokvolymer trevar efter hans uppmärksamhet när han passerar dem, men ingenstans vill han stanna. Det är någonting han söker i denna miljö, han vet inte längre vad. Driven av ett underligt hopp drar han vidare genom rummen, står han tll slut framför glasdörrarna till ett bibliotek.
21.
Liebestraum –
Så måste jag försvara mitt hårfäste nu igen, översiktligheten: det sublima och det burleska kretsar kring varandra i en åtta, som två smärre passagerarflygplan, var och en med den ena flygmotorn ur funktion...
Det var ju själva januari också – har du inringat oss i dina ögon? de träffande? Att rita arabesker är då sannerligen ingen sinkadus, vi famlar efter Skriften – auroraram för denna tolvkonst i ansats mot en praktiskt acceptabel geografi!
Det här är ingen djävla synonymordbok. Det är de sinnessjukas egenartade och muskulösa språk, interceptionen av själva det verbala språnget från ett öppet fönster till ett annat, förbindelsen av ledigt tilltal med ett osynligt kapitel, improvisationens osannolika växlar i utkanten av ett betydelseminerat nonsens, syftande till allt men framför allt inget, trotsande alla välbekanta råd i den farliga kvadranten av bedräglig väderlek. En och annan vink i det mentala eterljusets lockelse generar dig: det är tangensens obegripliga exakthet, inte sant.
Varje yttrande vi fäller raderar någonting vi inte vet, vi gissar i vår enfald någonstans i mitten – ah, cyklon! – av en gammal typiskt raspig grammofonskiva som spelades i slutet av en halvbra film där du tyvärr blev mördad, oberörd av världen, dvs. tankeverksamheten bakom dörren av ett oaktat besök. Tills vidare är vägen till sin början sängd mot sakförhållandenas hjälplöshet. Jag vrider mig av frågor, skiftar mina ögon sidledes i det infama ljuset; byter munspel efter hand. Arkturer existerar inte.
Och det är morgonkraft i garderobens ord, jag memorerar dem: att Gud, den heligt Enastående, huserar inte överallt, men är härfrånvarande i världen nästan överallt, jag menar overksam, vad, skiter Han i allt? Substanser av den Mörke Fursten vilar då i sjunde dagens efterskott som spridda bibelkommentarer, slingor i ett lövverk, ornamenten på en husfasad, purpurådringarna i ett kroggolv.
Definitionen på ett otveydigt ingenstans, vibrerande av någonstans: "Det här är teckenföljden. Sakramentet."
22.
Houdinis bragd –
Det råder hög fart med stark stiltje; den spelar upp sin sats med tystnadens hjälplöst haltande bildspråk. I stil med vattenlöparens vila på sitt sköra spår av spänstig överensstämmelse mellan Evangelium och jesu Förebild försöker nu den sovande mannen klängande på taket av sitt eget ägandes jag tippa sig ner längs tågvagnssidan och kika in genom genom fönstret till en tom kupé där professor Mohammed i samma obevakade ögonblick uppehåller sig försjunken i djup koncentration på uppgiften att försöka utröna hemligheten bakom Evighetens Spegel – men endast berg kan tron förflytta, vår enkelriktade verklighet är ju i varje ögonblick lika principiellt ogenomtränglig som själva ögonblicklighetens möbiusband av sammanhängande perception och lika halvt medveten som personligt kluven sjunker han svimmande tillbaka i uppvaknande maktlöshet och allt som återstår av utbrytarkungens erinran av drömmen om det legendariska Genombrottet sådant det nu en gång misslyckades fastän i tapper koloratur manifesterat och försökt är den snabbt förbleknande föreställningen om en uppenbarad synlinje mellan det universella medvetandets två identiska ögonpar och jagets flyende gestalt, sådan denna definieras av en otydligt framskymtande trafikskylt som i besläktad mening härolderar den åsyftade dubbeltydighetens vägskilje.
23.
Klasskamraten –
Det är den tid när gatorna blir långa –
Han blir stående, ouppmärksam, mitt i sin ensamhets andning uppstånden eller strandsatt, i en blå temperatur som knappt märkbart förskjuter stadsbildens spektrum, avkänner kvällens lutande glas på flykt hitåt, fortplantande sig ljudlöst genom förstadsatmosfärerna, men själv förändrar han sig inget särskilt; det blir ändå bara ständigt samma glappskodda stegförsök på tröskeln till – vad då?
Det får han kanske aldrig veta.
Han slår tankens kranka blekhet ut ur hågen, dränker sitt främlingsskap i julhandeln och upplever ännu några andetag. Låter blicken glida över rulltrapporna som på alla sidor höjer sig världsvaruhusets centrala ljusgård, och tänker på sin levnads ouppnåeliga stadier. Någon smyger oväntat upp bakom hans rygg och puffar honom på skuldran. Det är Mirage. – Det är som att hoppa jämfota, säger hon. Du har ett kassaskåp framför dig!
24.
Gångbanan utplånad hitom fontänen –
Färdas mot utkanternas melodi. Den svinner, men ännu är en besvärjelse verksam. Skymd i lövverk kan man sålunda kontrollera färdriktningen hos ett sommarmoln, t ex genom utplanterande av ett tomt ark på något ställe där de sovandes patrull kommer att hitta det.
Vi hittar inte orden! Arket seglar upp som vithet. För ögonblicket är det tomt –
Efterhimlen klämtar. Han fortsätter bort. Glädjen är bara ett sällskap han inte vet om, i de obeständigaste synonymer till den här gångbanan…
25.
Strömkarlen –
Ögonblickligheten. Där bakom träden –
kraftledningen –
Med konstant uppsåt avancera mot den svaga tonen, i försvinnande vinkel mot mot färdlinjens asymtot.
Med suverän kontrol hålla sig svävande över markens snärje, förnya sitt andetag och svinga sig ut över fältet, mot blickpunktens krympande asterisk hitom skogsbrynet.
Med ett opersonligt snedsteg vara framme... liksom övertagen, kroppslös, alltså inte fullt närvarande här, slungas runt i den förfärliga vattengungan.
I nästa moment: kollaps. Forsen speglar sig bort. Återstår, som i en drunknandes hallucination, en tambur. Gymnasticerande där, i en ljusskygg, spasmodiskt krängande spaljé... sprattla sig närmare, allt närmare taket,
närvarande närmare här, i häpnad – i sitt uppvaknandes orimliga konvergens.
26.
Upptakt till en intrig –
"Vi skall inleda vår redogörelse för fallet med att, i korridoren utanför hans rum (som en liten vinjett över hans ankomst till univeritetet i Dale), fästa läsarens uppmärksamhet på det enda ljusintaget, ett tvådelat fönster mot bergets solsida: den övre rutan är vit, och betyder frihet, renhet, behag; den nedre, mer dunkel,är grön, som det inre av en skog; och båda är nödvändiga för helhetsbilden."
"Anstaltstillvaron förmodas dock vetenskapligen endast undantagsvis modifiera det sociala beteende i önskvärd riktning; minsta störning i fönstret (frånsett enstaka avvikelser genom ett fönster som t ex ovannämnda lilla detalj) tenderar att avleda bröderna från deras enskilda meditationer och komma spelet att utvecklas bortom all kontroll; avsikten med hans besök är sannolikt just detta - må han alltså avvisas!"
"Men ryktet löper,att en skylt på hans dörr - 'HÄR BÖRJAR EN TROMB' – talar om att han anlänt."
27.
Vid fyrtioett års ålder nådde jag mitt andliga genombrott under ledstångsåkning i ett underbart vitt trapphus cirka tio minuter efter ett tre timmars examenspass varunder jag med oväntad lätthet erövrat gula bältet i hatha yoga. Miraklet skedde i det ögonblick Mästarens assistent kom ut ur undervisningslägenheten för att hämta in skolans broschyrställ för natten. Han fick syn på mig och anlade strax ett mycket stilenligt minspel av ohöljd förundran.
Jag replikerade!
Liksom oavbrutet erinrar jag mig här en intensivt stängd dörr under ett halvcirkelformat prydnadsfönster i vattrat glas med svagt skimmer av tamburbelysningen därinne. Jag vet inte om det finns där. I kyrkan där jag numer sällan går förekommer inga uppenbarelser i blyinfattad glasmosaik. Lika exakt inser jag att förmåga till dröm som anlag betraktad måste vara slutmålet för livet i dess egenskap av personlig utveckling. Alla satans kaleidoskopiska skeenden kring mina förvärvsbesvär vart utraderade i det bestämda tillfällets barndomsupplevelseart av knivskarp renhet fri från all konflikt.
28.
Under långa, eftertänksamma augustikvällar samlades fordom de uppländska bönderna i sina trädgårdar och på sina verandor för att dricka té. Tysta och glada satt de tillsammans och rörde om i sina koppar.
Om man rör om i en tékopp med tillräcklig skicklighet och intensitet, bringas själva koppen i rotation; detta är naturligtvis en träningssak. Med ett alltmer perfektionerat handlag kan hastigheten ökas snart sagt i det oändliga. När rotationen blir tillräckligt stark, alstras radioaktivitet. Denna ökar sedan hastigt upp mot hälsovådliga nivåer.
Konsten att dricka té är väl numer i det närmaste bortglömd. Detta är väl en del av förklaringen bakom de senaste decenniernas förbättrade folkhälsa.Men ännu på femtiotalet spanns tyger med en gammaldags teknologi, som gjorde klädesplaggen radioaktiva; ju mer ett tyg vibrerade, ju högre ansågs kvaliteten vara.
Modet utvecklas under märkbar stillhet. – Vi återgår till dagens läge – tror på inget särskilt, avvaktar tidens gång och söker tröst i marknadens stadslandskap kring några virvlande kompassriktningar.
29.
När någon anfaller din hund –
Det förgångnas hus klarnar fram i okularet, porten öppnar sig, den svaga rösten återkommer i utsändning från traumats epicentrum:
"...misstanken flackar över rummet. Plötsligt formar sig trappräcksslutet till en tass. För Guds skull! Påkalla inte portvaktens uppmärksamhet. Andas lugnt. Fortsätt skenbart oberörd att granska interiörens detaljer, ansvarsfrågan är fortfarande oklar..."
Och djuret förblir borta. Det råder efterdag / ödestad, försagdhet… Någon hostar svagt i katastrofområdets utkant.
– – –
Nu avgår ett rymdskepp till förorterna.
Och detta är vår biograf: en gigantisk, ekolös, ofattbart tom cistern. Den avlägsna, snart helt kvadratiska spegeln vrider sig alltjämt:
Däri betraktar, betraktar vi en stjärna.
30.
I dag starkt tröttande trafik. Vaknade sent. Talade med G. i telefon. Det var någonting vi kom överens om, det hade något att göra med en sorts civiliserad balansakt, har jag för mig, och jag tvekade, minns jag, ungefär som när man drabbas av någon åkomma, som i och för sig får anses relativt trivial, men som ändå är sådan, att man för säkerhets skull bör uppsöka läkare, fast man drar sig för så pass drastiskt steg, eller som när man så att säga vill undvika att bli igenkänd på en offentlig toalett, eller kanske rättare sagt på en viss nöjesinrättning av inte helt oskyldigt slag, dit man föredrar att bege sig ensam... Då kom S. in i rummet och uppmanade mig att "ta tåget".
Staden slumrar, i sin verklighets mitt. Pulserar under tryck från det alltmer tygellösa levernet i förstäderna. Passionerade inflytelser från de varma, kraftfulla kulturerna där ute stockar sig vid alla infarterna till stadskärnan, flyktingströmmen ökar oavbrutet, ständigt nya tillbud rapporteras. Men tullmyndigheterna lägger i dagen bara letargisk slentrian. En sovande man försöker mobilisera uppvaknandet. Förirrar sig djupt in i ett bibliotek. Letar i arkiv, famlar i hyllor, i garderober, rotar i källare blandallsköns bråte och finner slutligen följande fragment: "Förtänksamma personer torde begagna den gren av tunnelbanan / som enligt legenden byggdes / för att avleda en flod."
Men dagen lider, trafiken behåller rimliga proportioner och av en felparkering göres ingen katastrof. Vid lunchtid, mitt i vimlet i centralstationens vänthall: den välvårdade, synbarligen helt normale herren som, måhända under inverkan av en övergående tankspriddhet, hastigt lättar på en kritisk klädesdetalj, liksom ovetande om arten av sitt förhandenvarande tillstånd... (Ingen tar någon notis om honom.)
31.
Under kvällens lopp avfolkas det lilla samhället. I spridda små grupper drar de förbi på de lugna gatorna. Röster och steg hörs närma sig och dö bort. De är på väg till parken. Där finns en kultplats längst inne. Där kan de nöjeslystna lämna marken. Och deras sömn utestänger allt, deras leende guppar på en väv av vitt ljus.
I ett öppet fönsters närhet kan man avlyssna alltings växande avlägsenhet där ute. Snart återstår bara tystnadens ljud, en sömngångares långsamma besiktningstur genom skingrade ställen. Vakan är djup och definitiv. Huset är tomt av rum.
På efternatten skärps ortens belysning av ett lätt regn. Bara en enda människa är ute. Vi ser denne avlägsna sig längs den korta, blänkande gatan nedanför vårt fönster. Skuggan stupar in mot varje låst port.
32.
Ur Karelens bok –
Variationer –
Skogsrum förbyts stilla, han flyr, vilar på löpstegsstativet: flyger sig fram, i bågar, stämmer sig allt längre bort i den kromatiskt dalande musiken, serien av i det närmaste uppnåeliga gömställen, lågpunkter, språngvis tillryggalagda etapper allt längre österut, där avstånden dör och landskapet ebbar ut i blindhet.
Landskapet finns inte. Ingenting har förändrats. Återkomsten smyger allt tydligare närmare den likljust växlande inbill ningens omgivningar.
Momentant blir han stående, väckt: detta är inte dag, inte här. Här är bara ett förseglat, osynligt rum och en belysning som inte för ett enda ögonblick har ändrats.
Han lyssnar till det obevekliga recitativet i hastigt avbländad skräck.
Musiken tystnar: en underlig text.
Inför något måste vi förhålla oss oförstående.
33.
Teaterpjäsen var en kollektivprodukt; regissören och skådespelarna diskuterade fram manuset gemensamt. Man bildade en samlagsgrupp, som övade idogt, mycket professionellt. Premiärföreställningen var fullsatt. Halvvägs in i pjäsen tog samlagsgruppen av sig kläderna och "hade sex" med varandra, bytte partner hela tiden, med långsamma, välavvägda rörelser som i tai chi. Det var knäpptyst i salongen. Resten av pjäsen har jag glömt. Ridån gick ned, matta applåder. Jag hörde en bänkgranne, en distingerad äldre herre, säga till sitt damsällskap: "Här såg vi, hur gränsen mellan fiktion och verklighet perforeras i nutida scenkonst."
Jag kom ut i friska luften. Det var kyligt och en lätt vind. Utsikt över Stockholm, i motljus från den halvt skymda solen, glans från några hustak, mörka fasader på andra sidan fjärden, en trafikled till vänster, rogivande högt och tyst trafikbrus flydde in över terrassen. Så länge jag har levat här, tänkte jag. Denna övergivna stad, orten för obotligt främlingsskap, och för den nedstämdhet som alltid var min livsluft.
34.
Stängda portar –
Trafikbrus och frisk blåst över det gungande torget där du sneddar, med sviktande steg, det sjunger i dig! - Vari består egentligen din glädje? Är du förälskad? Står du inför en avgörande framgång i din karriär? Egentligen kan man kanske inte nämna något bestämt, nå hur som helst: det var längesen du kände dig så inspirerad.
Och ändå: ständigt och överallt, den hotande olyckan. Se uteliggaren, han som ligger på marken, där vid reklampelaren. Han lyfter en arm. Ur hans bröst slår plötsligt en flamma av koreansk eld -
Och du flyr i panik, allt längre in på stadens smågator, men ingenstans kan du gömma dig och undkomma; överallt förföljer dig den fasansfulla svarta solens giftiga, allt kött genomträngande strålar.
35.
Långdistanslöpares utsatthet –
Han vill framhålla det orimliga i att försöka gardera sig mot varje teoretisk eventualitet. Ett aldrig så avancerat varningssystem måste ändå ofrånkomligen bygga på människornas naturligt förekommande beredskap. Om inte personalen uppmärksammar larmet hjälper ju ingenting -
Han märker att han är ensam och tystnar hastigt.
Men bortom landsvägens korda genom grannskapet utbreder sig skog. Träden står som fotograferade i den absoluta vindlösheten. Nu fäster han blicken på ett av dem: och det förlorar genast sin proportion, sin distans - är plötsligt del av ett mönster han inte alls förstår…
Larmet har gått. Han rusar nerför trapporna, men utsikten förblir oförändrad. Våningarna ovanför branden ligger alla på samma nivå.
36.
Botgöringen –
En hemlös man som sökte tillflyktsort i Nattens Stad, där kommersen aldrig gjorde uppehåll, där en kvinna alltid sjöng på avstånd och gatorna täcktes av ett virrvarr av med kulörta glödlampor behängda ledningar, tog plötsligt ett ofrivilligt andetag och blev därefter sakta medveten om ett allvarligt tillkortakommande hos själva miljön: giltigheten för en bikt förrättad hos en viss portvakt inskränkte sig till det område vars belysning åtminstone delvis härrörde från en strömkälla i den aktuella fastigheten: man kunde med ro i sinnet följa varje förgrening av den från huset utgående ledningen tills den tog slut, sedan måste man vända om. Det slog honom också att dessa belysningsanordningar måste vara nära förbundna med det allestädes förekommande nätverk av mänskliga relationer, som endast i ett tillstånd av fysisk frånvaro låter sig uttolkas; denna insikt beslöt han omedelbart tillämpa; sålunda försökte han med blicken riktad uppåt mot de färgglada ljusen följa en av trådarna - lamporna förvandlades då till monokroma stavar som i en staccaterad sicksackrytm erinrande om livets likformighet pekade sig bort genom sorlande gator och slutligen dök in bland de täta lövverken i en folktom park planterad med enbart hästkastanjer, detta det allvarsammaste av trädslag. Nu mojnade trafiken och det enda han hörde var den avlägsna kvinnans ofattbara sång. Den ingav honom en komplicerad sinnesstämning han kallade Depression, men han var inte säker på att titeln stämde...
Den här relaterade situationen uppkom för flera år sedan, mannens identitet förblir ointressant och några nämnvärda händelser från den mellanliggande tiden känner vi inte till. Det saknar också betydelse i sammanhanget. Det vilar för övrigt en tystnad över hela världen. Den är nästan borta. Men när hjärnans förbindelser med övriga delar av den sammanhängande kroppen för något ögonblick upphör att fungera, är den där.
Våra sinnen skapades för ensamhet och gemenskap och vi måste ständigt återvinna vår förmåga till kommunikation, också när träden susar hörbart och dagen lutar mot sitt fall. Vår obekante man har länge kämpat mot en egendomlig sjukdom, och nu plötsligt är det kväll. Hästkastanjeparken kommer åter. Genomborrad av solnedgångens väsenslösa leende sträcker sig tiden åt alla håll likt medvetandet hos en gud som drömmer. Man kan aldrig skydda sig mot verkligheten.
Omsider finner han det förgångnas hus bortom Svårmodsdammarna. Går in och passerar genom samtliga dörrar. I det sista rummet finns ett fönster utan glas. Tålmodigt nyper han flisor ur fönsterbågens trä och sticker dem samman i ett bräckligt gallerverk.
37.
Den ogenomsnittlige konvertiten –
För många gånger borde han ha lämnat stadsdelen.
Men Han ger sig inte, kliver åter upp ur industriområdet och går till Måltid, som ett världsmästerskap i simning; "ett lod i tangentriktningen", vad nu det skall betyda. Han passar illa in i denna avundsjuka värld, liksom ett gult klot i en svart fyrkant. Ja, eller en helikopterbuk skrapande hotellets takås, närmast berusat, medlöst i hård motvind. Predikan innehöll inslag av oroväckande tankeflykt. Kulört dag i de höga fönstren. Ansatsen känns ofta riktigt spännande, men så har vi dessa återkommande gupp som inte riktigt passar där. Vi måste återställa vår sinnesjämvikt i den otillfredsställande trafiken; vi måste gå runt. Nej, låt oss ta det här alldeles exakt: i förlängningen av de nämnda incidenterna ligger hemkomsten till en åberopad stadsdel, där den förväntade situationens överraskande uvertyr utspelar sig inom ramarna för ett starrsvart gathörn vilket i omedelbar anslutning till det innevarande ögonblicket avdelas från sitt fäste och speglar sig runt betraktarens inåtvända blick samt fönstrar in sig till själva dörrposten, liksom genom en hemmets förtätning, alltså på brinken till själva det närvarande synbara, ett slags sällsport ovederhäftig mardröm i den utrangerade familjen? Fadersgestalten: utan identitet. Lägg märke till moderns oansvariga frånvaro. Märk även den tunga andhämtningen, det ansträngda leendet, de idiotiskt lysande ögonen.
38.
Det heliga är inte särskilt komplicerat. Det existerar överhuvud taget inte alls. Kyrkorummet uppfylls av dess stillhet, särskilt under vardagsmässorna. Det är därför uppenbart i regel, en tydlig doft av svunnen rökelse, en starkt accentuerad tystnad i stil med de kulörta fönstren. Den enkla liturgin förrättas utan tvekan eller uppehåll. Något annat händer inte. Han hade alltså alltid väntat, alltid trott på något Något utan att egentligen förstå vad tabernakelljuset innebar. Men när han nu i lätt förströddhet reste sig och skulle gå till nattvard undfick han
outsäglighetens purpurslinga ~
Efteråt gick han tankfullt framåtlutande till Höga Parken. Därifrån såg han ut över stan. Den var överallt obekant. Långt borta steg en brandrök över taken. Strax såg han ännu en. Och sedan en till.
På hemvägen förundrades han mycket över befolkningens leenden, stilla som tid, sömn och snett ljus mellan de dopvattendrypande husväggarna.
39.
Om du var i TV –
Tänk tjejerna i skolan har börjat lägga märke till dig på sistone. Det är säkerligen vindens rörelse i deras blonda hår – och troligen en inte helt expektad törn mot religionen i deras hemväsen; satsen som en sådan tillflykt är bestämd.
Men objektivt råder kristillstånd i länet: vägarna guppar i den infama hettan, kyrktornen byter ständigt tid och plats i fågelflockars ursprung och endast de knappt skönjbara svagströmschiffren i förstadsparkernas lövverk förmår ännu i någon mån avspegla handelsutvecklingen i södra Europa.
Likväl finns det hopp om Återkomst och tradition. En trinitarisk gudsbild brottar sig fri ur husens fönsterkors och konstituerar sig som allmängiltig väderlek. Elakheten reser tempel. De ofödda barnen lösgör sig från sina fästen och rusar iväg som vrålande torpeder genom århundradena bortom Noaks ark –
Men vad har du för dig egentligen, så tydligt avsigkommen där i Depressionens djupa grotta? Man säger, att du är på tiden, ta det meddelsamt och kryp nu sakta ut. Det finns mycket att erinra efter mörkrets inbrott. En sten från i går, tre brev för dina lyktdagar.
40.
Himmelen skall bli hel, dess halvor förenas. Den svarta springan mellan den florstunna gyllenskimrande himmelshinnan sluter sig gradvis.
I födelseögonblicket skjuts envar ut i en rät linje mot himmelsspringan. Han har möjlighet att ändra sin hastighet under färdens lopp. Dödsögonblicket inträffar då han hinner fram. Det är den existentiella tiden, som inte är identisk med den fysiska, utan densamma för alla människor.
Den som färdas med exakt rätt hastighet fångas i dödsögonblicket in av himmelsspringan just då denna sluter sig. Han skall bli frälst och han skall få evigt liv i fullkomlig sällhet. Detta kräver vaken sannfärdighet.
Den som aldrig vaknar till medvetande under sitt liv färdas alltför hastigt och hinner fram innan springan hunnit slutat sig. Han störtar hejdlöst ut i det tomma svarta Intet, störtar och störtar i oändlighet.
Den som vaknar i sitt liv, men är osannfärdig, minskar sin hastighet alltför mycket. Himmelsspringan sluts inan han hinner fram, och den gyllenskimrande spegelhinnan förvandlas till sin motsats och sitt motiv. Gallvrålande av fasa störtar han rakt ner i Helvetesavgrundens ohyggliga kittel av stinkande, vältrande, oavbrutet trögirvlande latrin.
41.
Musik för världsåskådare –
Världen är dock ung; så tänker de och känner slutet nalkas, hör Folkets taktfasta marsch. Går ut på stan att söka sina rötter, i kvällens gathörn och tröstlöshet i narkomanspädbarns små amuletters små lönnfack, små gömslen för hushållspapper uppvikbart oändligen kring intet, medan tålamod stagnerar som reformer.
Folklig fromhet blommar under landsflykt; så tänker de i kväll och känner slutet nalkas, lyssnar till Satchmos sång. Går ut på stan att söka sina rötter (vår agrara bakgrund) och fädrens gud som nattliga dagrars vandring över åkerkrön i drömmen uppenbarad, oändligen bedagad och slutligen befunnen abstrakt som EKG.
Ett anletsdrag av anglosachsiskt vemod är oerhört tappert; blowthemandowntraditionen. Förfallodagen nalkas och Döden spelar signaturmelodin. De går ut på stan med sina värdekuvert och hittar addressen men inget postinlägg. Och farstun bleknar bort med klientel och allt som alldagligheten hos ett ofrånkomligt faktum.
42.
"Walk in the Middle!"
Vi ser den mörka trion här på ödestranden: familjen på utflykt (de vet inte att de befinner sig på en vägg / en balkong för ögonen), och havet i bana vid bana in mot stranden. Och mannen skall välja ställe. Han står vänd mot havet. Men pojken tvekar om solen skall stå i söder eller norr, där den är vackrast eller där den inte bländar ögonen… Då fjärmar sig väggen, blå: och tavlan svävar!! – Denna verklighet är alltså inte förankrad...?
Nere på gatan strömmar folket mot biografen. Oigenkänd följer du med, som skymd för alla väntar du i foajéns trängsel, hör du någon säga: "Titeln betyder, att bara de rena sekvenserna har sparats." – Nu sitter du redan på plats där inne i salongens månnatt, tät gemenskap har fångat dig, ingen återvändo finns. Filmen börjar: närbild av en larv – som i ett omärkligt ögonblick upplöste sig i en simmares lugna framfart genom vattnet.
43.
Denver, Colo.
Tankspridd vek jag runt gatans hörn, och blev stående i häpnad: vilken fantastiskt blå himmel över detta torg som stegrade sig i motvinden! - Och plötsligt var det starka molnet redan här, passerade över taken med sin brinnande parentes, och dånet växte som i en tunnel. Från vänster slog den första vågen in. Jag såg ett myller av små svarta figurer överallt. De gjorde mig osäker, som inför en obeskrivlig text, var det kanske någonting som skulle meddelas mig här...?
Efteråt: radions tystnad och befolkningens uteblivna upprördhet. Faran vi utsatts för var inte över. Inspektören anlände; leende besökte han husen. Och i varje hem fick man samma besked: "Er tröskel har förfallit. Den måste bytas ut."
44.
Litet nirvana för den tvehågsne –
Just i det ögonblick du somnar kommer grannens rottweiler fram och nosar på dig –
45.
Under skärmytslingar –
Radien tågar över skärmen,
uppvaknandet avancerar, ljusstrimman breddas över golvmönstrets obevekliga koordinater:
*
gårdarna under den anfallande solen: för att inte röja sin bäring måste han nu fortsätta rakt framåt
– skenande acceleration! Vinkeln mellan färdriktningen och gallerstaketens skuggor måste oavbrutet ökas.
*
Den som flyger lågt gör inga misstag –
men över gränsen kommer man inte på detta sätt.
46.
Jag föddes som när man hoppar fallskärm ner i en vulkan, hoppet underkändes, och vad beträffar konstens levnadslopp i Kristi efterföljd, "att rida på en våg av hänförelse", kom jag aldrig längre än till själva tidens älv av silversvart musik, på bakåtglid som järnvägsspår i stadsdelshusens källarfönster. Denna utsikt, fri från tillförsikt och tillfällig erinran, tonsatte min landsflykt. Dagar kom och gick med oförgänglig väderlek; om ordens utbytbarhet likaledes kan förändra tingen, vilken okänd vandringssägen överträffar då min dårskap i förskingringens annaler? Välförtjänt men föga självförvållat strandsatt här på ögonblicksbesök i en för ändamålet oinrättad biograf besinnar jag mitt namn. Pastorn säger "ett sanningens ord"; därvid råkar läktargolvet, uppåtbuktat, strax i häftig gungning, jag får svindel, glider av min stol och rasar gapskrattande ner i alltförlåtelsens mörker.
47.
Ett O är upphängt i dunklet bakom ögonlocken. Där ryms en hel stadsdel. Det är inte en spegel, inte heller ett slags lins; staden finns där verkligen. Trångt är det inte. Där ligger husen, där arbetar, älskar, sover man, där leker barnen. De små gröna parenteserna är troligen buskage. Och allt det där vita, vad är det? Det kan väl inte vara vinter, det är nog bara öppen mark.
Med det stora O-et är ett litet o förbundet. Det innehåller ingenting. Korridoren dem emellan ligger tyst, belyst från sidan, som av kvällssol genom stora fönster. I närheten finns ett ljudlöst arbetande hissmaskineri; därav denna korta tankes tyngdlöshet.
Sedan följer stilla orgelmusik.
48.
Skala –
Vad jag framför allt erinrar mig efteråt är nog själva ögonblickligheten i denna dårskapens oväntade nydager - denna korsordsklarhet i mitt fönster. Som en rullgardin, ljudlöst och mycket sakta på väg upp.
Det är inte minst att likna vid en optisk illusion, gestaltad under innebördens röntgengenomlysning av sin svarta text. Du kanske träffas av en "ljus idé" vid läsningen av dessa rader.
Det är ögats elevation, nollställd mot en kolumn av stigande horisonter. Betraktandet med tillförsikt och inre allvar i ett ungt behag, oerfarenheten.
Det är även våren själv som gläntar sina persienner mot backarna där ute, där solen flödar och Tillsynsmännen redan är i färd med att rulla ihop snön.
49.
Så var det dags för den stora Avresan! Mitt hjärta bultade av häftig glädje.
Men på flygplatsen kom det av sig. Utrymmet vidgades inte omedelbart bakom entrén. Där fanns en överraskande oansenlig vestibul med en mindre entré som ledde vidare. Där bakom mötte jag en vägg med en väganvisningskylt och en vänsterriktad pil. Sen minns jag inte riktigt. Den ena förlängningen följde på den andra. Jag minns bara att jag så småningom förirrade mig in i ett slags oändlig jesuitkommunitet. Generat ursäktande mig passerade jag det ena rummet efter det andre, där en vördnadsbjudande gammal pater förvånat såg upp och betraktade mig. Alla rummen var gammaldags inredda, olika vartenda ett, men alltid mycket stilsäkert och smakfullt, ja, ganska utsökt får man nog säga.
50.
Med sakramentet är det så bestämt, att identiteten upphör. Jag alltså har skrivit mitt bestämda namn. Jag har förvisso återvänt från vindfronten, renons på ystert sommarperspektiv och härdad till profil och konvenans, det var en tjusig sunnanstund med många blå försena speglar. Mjuka tågspår i kulturlandskapets förgrund lockade till väsenslöshet, ödemark; där borta ha du övat ditt finala spel, ditt ord och dina svarta kvinnor. Så är det därför längesen, att döden flyddes hem till Hus med blixtens dumma hastighet från nästa ögonblick som gått i spillror, för att Ingen vidrört det. Då backar självprogrammet medan tiden gror och Barnets rena hjärtas enahanda kod förklingar upp i andligt prenatal försjunkenhet, väl icke än i sanning, hörrudu, nej, icke så i väsenslöshetens profana avart – men alltså i sig själv, som du förstår,och vet du vad det här betyder? Fråga inte; svara!
51.
Grönalverna. De ska inte behöva oroa din sömn med återkomster i det våldsamma. Jag tänker på dig, lugnt, skönt, obeständigt. Jag skickar dig en påse rosenkarameller när din lön tar slut. Jag förmodar att du uthärdar ditt ansikte i sakramentets återsken. Det finns ju inte många teckentydare i grannskapet. Det är emellertid med ett slags milt återstående sorg man lämnar högtider bakom sig och går tillbaka in i den allmänna vardagen. Då blir det vänstertrafik! I hemmet trygga vrår ansamlas de esoteriska doftämnena från vågen Pluto. Obekräftade kalamiteter löper särdeles amok i din hustrus hängivet uppåtvända ögon. Sedan faller det enstaka nattbläcket, och det blir allmänt svart eller stumt som katters oblida samveten. Ja, jag vet inte riktigt vad jag mer skall säga.
Du ska i alla fall ha det bra, i din nya lägenhet. Och begrunda inte alltför intresserat förgrämd den sorgligt utdragna skymningen nu, hemligt final bakom köpingens tak, för det är i stort sett likadant överallt i slutet av den här bedrägliga sjukdomen.
– Men är du helt utbränd?
(Kontaktavbrott bekräftas. På avstånd lyser ett ankommande tåg.)
51.
Hatboken! Har ni läst den. När ni sitter på tåget. Sitter på tåget. Sitter på tåget en gasande kväll, hatboken!
Har ni kanske läst den.
52.
Luftgrop –
Jag reser mig plötsligt upp ur min kropp oh ser mig själv läsa tidningen: jag läser. – Md ett köksbrak störtar Moderskapet in: en haverikommission. Oh jag läser. Nödfunktioner aktiveras vid följande avvikelser:
Larmnivå 1. Motiv och bakgrund sammansmälter varvid aperturen smalnar och bildfältet uppvisar tydlig textur beroende på instrumentets beskaffenhet; ett ökensyndrom. Avbryt flygspaning.
Larmnivå 2. Bilden uppvisar främmande inslag eller mörknar helt. Katapultera! Dessa rubbningar är maligna och tyder på sömn.
Medan Ordningsmakten dyker på tröskeln under affekt; också på högsta nivå har smådjur iakttagits. Jag läser förvånad
en ILLUSTRERAD artikel om hallucinationer.
53.
Anarkisterna –
En ut i ljuset – – – en rökpuff stiger över gatan / Samtidigt spelar Frihetens Oktett.
Du frågar: vad pågår? som om du inte vet - men stå där bara för ett ögonblick rådvill, och processen urartar redan. Tyst vitnar gatan. Det lysande molnet växer i ultrarapid. Spring, om du ännu kan röra dig, fly mot en stum vägg; ta dig igenom den, uppsök karantänen, störta dig om och om igen ner i en svart brunn
– sedan tillbaka två optimister rundar krevaden. Snöyra, i varje gathörn pågår upptakten till en dag full av oöverskådliga möjligheter.
54.
Det var du!
Uteblivandet sammanfaller med inställelsen i rummet och träder i stället för denna händelse som sådan, det är det försvinnande uppvaknandet; vi ser drömmaren utgå när paniken inträder som neutral observatör. Uppskäraren demaskerar sig. Skrikande gäster störtar upp från galamiddagsborden. Någon flyr i en städskrubb och förgrenar sig ut i en oändlighet av små identiska tamburer, en applåd av dörrar som öppnas och stängs, en skur av förströddhet, den upphör inte, katastrofen inställs på grund av ihållande regn.
55.
Sjakalen –
Miljön spränger över torget / oöverskådliga stadsdelar. Han flyr, genskjuts. Försvinner i trängsel. Genskjuts. Flyr, sneddar i spiral – folkgalaxen vrids och skymmer.
På utsidan av sin dröm ligger den sovande mannen lam i det ögonblickliga ljuset. Orörlig faller en pil tätt ovanför nollpunkten mellan hans vidöppna ögon – rörs nu, sänks, börjar darra, dansa, virvla, suddas ut över hans ansikte liksom accelererad av sammapulsslag om och om igen
medan den förstnämnde undkommer – flyr över torget / Oöverskådliga stadsdelar och en alltmer fantastisk möjlighet.
56.
Generationsklyftan –
Ungdomens hjärtlösa revolt är framför allt rockmusikens fel. Den ger upphov till en mordisk frikultur av nihilism: den ena gruppen av oförbätterliga nagelbitare stänger in den andra i ett skåp vars dörr är beslagen med tvärgående järnrör, som man sedan står och dunkar på med vad redskap som till äventyrs må finnas till hands. Fenomenet kallas "stereo" och anses höjden av modernitet.
Det gör oss inte mindre avogt stämda. I protestens färger hissar vi vårt alternativ: kulturkampen! Alldeles befriad från elektrofil grannlåt och sponsorkommentarer. Måndagens habsburgska pianokonsert inleds som sig passar och bör med ett evertiment brato.
Men hur i Herrans menlösa frid skall man kunna åtgärda alla dessa yvhåriga glopar som mitt under klingande spel och flimrande föreställning smyger omkring i biografsalongens mörker som en beklaglig smitta, viskandes:
– Ursäkta, mitt namn är okänt. Men jag arbetar sedan en tid på en helt epokgörande diktsamling. Skulle ni händelsevis kunna hjälpa mig med somliga rader…
57.
Jag såg mig i spegeln som vanligt är. Den rymde mig inte. Jag kommer heller aldrig härifrån. Med fängslande likhet avbildar hemmet sin trogne innevånare, av vanans ålder och makt tyngd till bädden. När jag höjer min bål lär jag känna min begränsning; men oträngt övergår min ande sin kulmen av gott förstånd, håller hjärtats fana högt i nutid och breder ut sina vingar över det förgångnas eremitage. Bland världens alla militära flygplan finner jag mig närmast befryndad med svenska flyglottakårens uppskattade trotjänare i gammal godtid J29 "Flygande Tunnan", vars trubbigt själfulla uttryck jämfört med de blaserade moderna planen snarlikt erinrar om någon brådmogen sjuårspojke förundrat viskande "ooooohh!" med blicken förlorad långt fjärranhän i de norra skogslandskapens blånande fördrömdhet; så avlägset synes mig mitt liv. Intet ger vid handen, att horisonten skulle närma sig. Tiden föråldras i veckor och år utan egentliga händelser; jag lyssnar till mitt rums tysta existens; drömmer ymnigt; någon gång reser jag mig mödosamt upp ur min säng, snubblar fram till fönstret och gläntar persiennerna. Luftstrider pågår där ute, himmelen fylls av mjuk skrift. Tolkning: ljusa förhoppningar. Budskap, kärleksbrev. Allt sker i stor hast. Skingrade tillgångar.
Är det Gud och Djävulen som krigar, eller är det bara väderlekens rörelser i fantasin? Den här konflikten förefaller utspela sig kring det arkitektoniskt stabila luftlager vi i brist på mer precisa begrepp kallar "samhället", och som, enligt vissa rykten, vilka vindfläktsknappt förnimbart som en vår eller en sommar långt ute på havet når mig då och då, anses beläget ungefär på makrilldjup i vår mellansuenska sensommarhimmels gråblå regioner. Det är morgon där uppe, vid halvåttatiden, människorna strömmar upp från förortstågen. Bland de parkerade bilarna utkämpas en förströdd eldstrid mellan en illa könskvoterad polispatrull och ett par exemplariskt välekiperade palestinaterrorister.
Det är på denna punkt i min berättelse som de stora perspektiven öppnar sig; vi är nu mycket nära ett fullständigt klargörande av mitt egentliga ärende. I ett antal lagerhyllor utmed broräckaras all världens oförglömliga litteratur, bl. a. Eddan, Nya Testamentet, Baklänges Ordbok och Finanspolitikens Ekonomiska Teori. En sovande man vandrar tankfull bland boktravarna. Skall han i nästa ögonblick finna sanningen i denna filosofiska text?
Nej. Spådomen uppfylls inte. Verkligheten är denna: plötsligt dansar en skur av pilar in i hyllornas kanter av trä. Det är allt.
58.
Holländaren -
Möten äger rum i världen. Blinda gestalter går ut och in i varandras speglar, inget utbyte sker. Men i obruten tid tar åldern sin tribut och överallt Ensamhetens bottenlösa tavla.
Vi ser ett tomt rum, olycksbådande sol. En klyfta brant ner i varje immanent ögonblick sluter / öppnar sig för kringgång. I sömnen – de vaga luckorna – utförverkligas scenaria av godlidet slag och förlåtelse bildas spontant i ett slumpmässigt sammandrag. Föresatsen att undvika varje kongruens med en felmotiverad sjöförklaring mäler oss till havs i överensstämmelse med tankfarten.
Ej beledsagar intet vår avsikt, dock vågor mot strand. Havet är mörkret av förmedvetenhet och skräck som kustbefolkningen illa förvaltar i sina halvt bortvända anleten. Vi går synliga i moln. Utan föraning händer vad man kallar "inget": någon som hastigt och listigt rest sig upp i vår båt blir stående i rodd och träffad av landstigningens outsägliga svårighet.
Kontinuerlig förutsättningslöshet utgör dock en ständigt tänkbar ändpunkt i detta kronologiskt ounika nu. Ärendet förskingras i verbala substitut, och varje strövkår bland dessa ord tvingas i fattigdom dra sig tillbaka.
59.
Insomnandet –
Allt längre in under den olycksbådande skuggan.
Så ta det bara lugnt; ni kan aldrig någonsin ifrågasätta mig, ty ni hör inte hit – från vilken utsökt obetydlig bana har ni stigit, sedan barnahänder släppt er, vilken topologisk omedvetenhet förlänar oss den äran, med vilket lösenord har konvenansen bugat inför denna skammens oefterrättliga exil? Fantasier utan ögonblick och återvändo intresserar oss, liksom det mesta, föga; rummet är hermetiskt slutet, och negressen som grenslar mitt ansikte längtar sannerligen inte efter er.
Det följer "musikaliskt mellanspel", och resenären vilar; det går lätt att andas i Saturnusmåneatmosfären. Vi ser ett dalande, kromatiskt landskap, i solnedgångens ljusbeskaffenhet, de svårmodiga tallarna...
Plötsligt framme, i det välkända, hemtrakten, denna stadsdel med folktomma gator och hushörn inom skotthåll, övergivna torg och nersläckta butiker, kyrkor med hotfullt lutande torn; detta samhälle är icke helgat; omisskännliga symboler bildar arbetsplatsernas förbannelse: de svarta dörrarna av fiendskap ner mot chefernas kontorsutrymmen, de meningslösa asfaltplanerna där kamphundar stryker omkring, de oskadda celluloidbollarna som i rasande fart spottas fram ur den rasslande brevstämplingsmaskinen –
60.
Revolver –
Att vara är att våga –
rakt på rörkröken
~ dopplereffekten av ett helt på måfå karlasätt framträder introspektivt genom det egocentriska artilleriet hos en nåldyna under strömt solsken: det förflutna är på plats och när slutstationens fripassagerare avledsnat spelas näppelunda Marseljäsen på trombon.
Annorlunda uttryckt: men lite annorlunda uttryckt har semaforikens träffbild betydelse för eftervärlden under eftervärlden eller slutförvaringen i mahayana; det förgångna står i brand, vådan skenar, och när sålunda Stalin skulle gå till Budapest med den fnoskiga tendensen i sina skriverier, gjorde han slag i saken, dog knall och fall och överlevde fallet men ingalunda knallen / själatåget kortslöts! med dubbelfel? DESTINATION.
61.
En dag i negativet –
I ett långsamt ögonblick när gaturegnen föll och en ingen särskild brevbärares igenkännanden av olikdoftande trapphus växlade i minnet liksom i takt med vindkasten blev den sovande mannen vilt främmande vittne till en apofatiskt avståndsvacker kvinnas väsenslösa självbespeglan: hon öppnade sin anonyma dörr och höll sig med ett antytt dröjsmål kvar i skenet från den svängande lampan i hans kedjemördarblick, hon avvaktade i ett mycket sakta bakåtsteg vad allt han i ögonblicket dessförrinnan hade haft för avsikt, liksom i en annan dröm; och vi hör undertryckt musik, vi känner skuggan av ett kattsprång rakt ner i stadsdelsbebyggelsernas outgrundliga rotsystem.
62.
Motståndets dialektik –
1900-talet – befrielsekrigens blodiga tidevarv. Endast Indien gick en fridsam väg, solbelyst av uråldrig andlig tradition. "Gör vad som helst, gör ingenting", uppmanade Gandhi sina trogna miljoner, "men gör allt detta eller intet med ett ständigt leende."
Sålunda ställdes Maktens herrar inför ett olösligt problem. Där fanns nämligen ingenting att ta på, ingen börda att storsint axla, inget att hålla fast vid eller nedslå med bulldoggslik envishet, inga upplopp och inga attentat, inte ens en enda liten sittstrejk, inget motstånd, inte heller någon medverkan, bara evinnerligen, allestädes och överallt – samma totalt intelligensbefriade leende. – Engelsmännen insåg till slut sin vanmakt inför denna tomhet, avvecklade hela arrangemanget och reste hem.
63.
Men har du källargnistan?
Mörk blev hon stående inför gårdens duggregn. Den ensamme mannens negativgestalt närmade sig längs husväggen i ett soligt minne. Det skedde förvisso med en tanke i bespeglan, och därtill i huvudsak vindriktigt, ja, man skall tala med en blick, men i tystnad ev ett essentiellt supinum. Sedan vet jag inte vad som skulle hända. Jag måste därför hitta på en fortsättning. Detta äger tid och rum i sacramentum under presens. Jag vidrör hennes axel oförsiktigt. Då vänder hon sig inte om och ler: men har du källargnistan?
64.
En man på gatan –
Tystnaden i världen är sig aldrig lik, det finns en främmande och nattlig karaktär i mariginalen av den. Där stegras länge i de makalösa namnens enkelhet en tankens underbåge, återskapande mellan hjärtats båda isobarer av tvivel och en överflödig tro den ljusa drömmens visuella förpartikel, en figur, en illustrerad innebörd,restaurerande färdmedvetandets osannolika tillstånd när vi börjar om i våra insulära förehavanden; detta är emellertid en egenartad sats, ty liksom lantbruksindustrierna i trdje världen producerar nyckelax till våra avlägsenheters portar uppfylls detta lugna mantals stadsdel av berusande trafik. Den sovande mannen bär sitt ansikte med vetande om Guds domän, där mörka fäder går förbi och alla gatuperspektiv i olika frekvenser luktar gåta. Verben skiftar zon från Då till återkomsten. Ljuset efterlyser frånvaron i fönstrens sena nedåtblickar och tillsvidare är dogmen, sinnesrytmen, ljudmedveten, vågförskjuten in i kommande ting, den förebådar livets slinga genom människornas tankegångar inåt i tysta berg av ensamhet och sömn; vår Jungfru ler i skuggan här; och när sedan detta klockslags grå lokaltåg på sekventiellt avsånd till musiken startar hjärtats gonblickliga exiler slutar den perfekta algoritmen djupt i världens urverk exekveras. Närvaron är tydlig nu, centralt placerad, rymmer bara tunn sång redan. Det är nästan bara dessa hemma ord som bildar upptakt till ett lugnt, identifikatoriskt andetag; och under eftermiddagen som omvänt följer klargörs närmast tillhöriga sakramentalier.
65.
Turist, trist (enfaldig –
Dame Shoe's utsökta vrister, avvaktande i elegansen, fägnade de parisiska kloakmedborgarnas utochinvändigt snedritade ögon med en otuktsfull förhoppning allt annat än ynglingalik start på livet redan nu i denna ljusa kväll; låt oss kalla fenomenet Dagljuserbjudandet. Likartade uppgifter cirkulerade häromdan Presshögkvarteret för Internationella Påvedominatets interimbesök i de andefattiga norra länderna. Övrigt struntprat får väl sedan hänvisas till cafét. Där ska vi hänga upp en jultomte. Barnens skrattfest kräver onda varningar. Ta med samtliga befängda grannar, om ni bara kan stå ut med dem. Har ni några definitionsfrågor? Har ni några egna anledningar att börja rikta stegen hemåt?
– Återkomst i snöslasket. Detta var ingen replik. Vad har vi då att hoppas på? Att ställa lite dumma frågor. Att kanske hitta några lite goda svar. Att testa lite fler buljonger än vad svärmor sanktionerar. Att längta upp till Månen. Och kanske hem till Paris, kärlekens stad, brusand av ständigt nystartat liv. Med Dame Shoes undersköna vrister, omslingrade av virtuella plantor i jugendstil, på dans genom fantasmagorierna.
66.
Wargames –
Där sattjag på golvet, av video besatt,
såg "Courtesy of CBS": kommunikationsraketer översvepte lutande landskap i en storslagenhet av häftiga bildväxlingar...
Då hörde jag i fjärran "doom", "doom", detonationer, och vaknade till medvetenhet... Gick fram till fönstret, och mitt hjärta snörptes: ett mörker kryssade vid österhorisonten. Och den absurda räddningstanken genomflög mitt huvud: hur skulle persiennerna manövreras? Var målsökarna inställda på likhet eller blankhet?
Allt blev ett svart hål.
Men i den gråtande sömnen återkom fönstret, vidgades, vidgades fram som en klockklang: jag såg freden firas i natten, alla människor var lika och ingen militär, man sjöng unisont och svängde sina tomtebloss, steg och sjönk på stadsdelens alla lyktbehängda paternosterbalkonger.
Den synen gav mig smak för okuvlighet: jag ville resa mig ur mitt skymundan! Allt det förgångna svämmade upp i mitt bröst: det var som när ensträng har brustit.
Sedan dess har jag siktet inställt på revanschen; på världsherraväldet. Jag förbereder mig i det tysta. Overkligt avancerar min förkovran, mina frigörelseövningar i ämnet geografi:
1. Jag inväntar det rätta ögonblicket, verkställer sedan följande instruktion: "Beakta det totala landskapet!" Börjar med att gå till sängs.
2. Jag cyklar till mitt arbete, fortsätter förbi, och min resterande färdväg förgrenar sig oändligt.
3. Jag målar mitt golv i olika färger.
66.
Själavårdens olycksbarn –
Det luktade tö på fönsterspringan ansåg hon, och tog av sig trasorna. Jag kände kroppen svälla i sin strama hud. Det blev en snar dag med stora fartövningar. Vad kom vi hem till? Intet; och det var hög tid att buskontakta jourhavande carpelan.
67.
Prolog till en romantisk berättelse –
Segelbåtarnas master vaggar sakta längs bryggan. Inte en människa är i närheten. Den trånga, branta gatan som leder upp från hamnen behåller en lockelse, jag följer den med blicken upp mellan husen, allt högr, tills den blå himlen tar vid, och där bortom... Inte fullt ett dygn har gått sen jag kom till staden, jag har ännu inte lyckats få tag i någon karta över den, men jag tror mig kunna hitta något så när ändå, liksom ur minnet, och jag vet att Mea finns där borta någonstans. Kanske varhelst jag på måfå kommer att finna henne.
Det var ju inte verkligt, senast... Det var som fördunklat, som ödsliga tankar på någonting man inte riktigt vet. På färden över högplatån tog jag vägen förbi det gamla abbucinerklostret vid Cúle, där jag tänkt stanna för en dag och en natt. Jag fann stället försänkt i gråhet; under natten hadde Oro rymt från sin cell, och man hade letat febrilt ända tills den snabba gryningen röjt honom; han var bland de sökande – och vårdpersonalen tyckte sig då genast skönja en okänd glans i hans ögon, varför Mea, som hade jour den veckan, tillkallades för att bekräfta hans identitet.
Sålunda möttes vi på nytt. Och jag trodde först, att hon hade glömt mig, eller att hon av någon anledning inte ville vidkännas det som varit mellan oss, men jag förstod snart, att det inte förhöll sig så enkelt, utan att hennes reserverade attityd hade att göra med årstiden, och med de stridiga känslor som väckts till liv hos henne genom den förfärande incidenten med Oro. Själv hade jag under det halvår som gått sedan vi så plötsligt skildes åldrats just ett halvår, varken mer eller mindre, och det är förståeligt att Mea förhöll sig avvaktande, tänkte jag, med tanke på de risker för missförstånd som kunde hänga samman med överbryggandt av två så oliksnabbt förflytande levnadslopp.
Men all denna bekymmersamma mörkläggning över vårt sagolika möte - denna overklighet, som skymde oss för varandra! Hade hon i många år varit skild från mig, eller bara i några få timmar? Jag visste inte; jag vet fortfarande inte. Det är morgon... Innan jag lämnar Peru skall jag söka upp henne, skall åtminstone försöka, som om vi ännu kunde ha någonting gemensamt. Jag måste förbereda mig noga. Måste bilda mig en sannolik uppfattning om hur det var, i det förgångna, med all vår samhörighet, våra tillfälliga störningar och våra projekt, åste leva mig in i allt det gamla, allt detta som jag ouppklarat lämnat bakom mig, jag måste, men jag vet inte om jag kan, jag har nästan inga minnen kvar, jag inns bara havets sorg och Meas händighet med selen, jag minns att Oro alltid låg föröver... jag försökermnnas katastrofen, men jag lyckas intehelt, det är ett fragmentsom hela tiden kommer för mig, gång på gång stiger jag mot ytan men kommer alltid fel, på nytt och på nytt kippar jag efter andan i det trånga mörkret under skrovet av åra förolyckade drömmar.
68.
Millennium –
För den insiktsfulle är det aldrig utsiktslöst –
Allhelgonadag! Förutan trista skäl må man icke taga sig av daga; hellre lyssnar vi till god musik. Men de verkliga omständigheterna är på väg ditåt, säger de därmed införstådda, såsom en växlande molnighet i stadsdelens vindsfönster. Det är alltså aldrig för tidigt eller sent. Att födas eller dö, vad vet jag. Inte heller nu kan man återanvända tiden. Eller bör man undergivet bry sig. Men en spänd förväntans upplösning i tomma intet föregår kungsgambit. Applåden kan börja. De mörka ridåerna dras äntligen åt sidan, och tungt beväpnad träder Drömflickan fram.
69.
Modus vivendi –
Till Guru Mahaprathas palats i utkanten av Nordvästra city strömmar den svenska medelklassens andligen mer än lovligt rikedomstörstande skaror. Den stora hörsalen är alltid fullsatt. Mästaren talar hela tiden, ler som en maskin och utströr sitt soliga budskap, vrker mängder av långa bambuspön över auditoriet, luften är full av dem, folk reser sig upp i bänkarna och fångar dem i stora knippen.
Byggnadsrundeln som inhägnar den stenlagda gården hyser åtskilliga figurer med i allmänhet mycket otydlig identitet. När du nyfiken som ett litet barn kryper igenom förbindelsekorridoren stöter du med all sannolikhet förr eller senare på en grupp äldre människor i grå och slitna, alltid helt nytvättade särkar. Det är De namnlösa. De bjuder dig ett grått, charmlöst, oändligt segtuggat bröd att förtära. Det säger dig sannolikt ingenting särskilt. Men det kan också hända, att du finner detta vara den sanna noblessen. Du kommer då att betrakta dig som räddad, och sedan händer ingenting speciellt.
Med gurun har de minimal kontakt. Här finns ju egentligen ingen konkurrens. Gurun vänder sig till massorna, De Namnlösa till fåtalet. De upprätthåller sinsemellan ett behärskat tillstånd av ömsesidigt korrekt distans, ett modus vivendi.
70.
Under tryck –
Första kapitlet tar sin utgångspunkt i centrum av själva miljön, vår bostadsrätt högt över punktholmens hus och grenar – och opåverkbart fortskrider himmelsregattan dov bakom dagar och nätter, förstäder, långliga gådagar där för hela familjen. Det är söndag. En mås svävar vackert in över bokens illustrationer.
Hör portarnas monotona nynnade i fjärran, som ur en dimmig vy med ett hålögt porträtt i nedervänstra hörnet: läsaren av dessa rader ser sig själv, väsenslös och bedräglig introspekterar han sitt ögas tomma synanordning blicken. Första kapitlet tar sin tillflykt i en tillflykt undanskansad världens dagbrott: detta är huset Avsides, obeskrivligt ensligt i sin väderleksestetiska gestalt. Terrängen häromkring är sammansatt och kuperad av traktens historia: under århundradenas gång har envar individ lämnat sitt särskilda strå till denna kulturmark, den bildar ett genomsnitt av miljoner regn och här och var finns branta djup där man kan ramla utan att slå sig det minsta.
Hör stadsdelarnas olycksbådande allsång i fjärran: författaren talar här med gemensam röst ur kollektivets mörker av erfarenhet, och med dessa ord har minnets garderober öppnats och fruktans alla disparata helveteströsklar ställts på kant. Allt är redo för intrigen. Väktaren, tragiskt svart i sin stav, söker oss här, tar sig snedledes upp mot huset i första kapitlets mitt. Spelet kan börja. Och början tar vid, men det är som ett urverk: ingenting händer.
Utom att en stramt designad blomvasn i dessa ögonblick manifesterar sin skepnad likt en serie utropstecken spetsiga som telefonsignaler; att tystnaden hasar genom rummen som en gammal gumma; att en tom spegel härskar djupt bedräglig på sin vägg.
Den starka verkligheten sväller där ute. Den stund är nära förestående,m när vinden, förtätad, strandar lätt mot husets taknock och fälls ut i långa molnstrimmebågar; det liknar en fallskärm. Spelet är slut / Sällsam väderlekens framfart i vår text. Ett fönster på husets läsida bräcks, persiennen faller sönder och ribborna yr som vilda tankar genom trädgården.
71.
Borgerlig interiör –
Fotografen vinklar sitt patriciermotiv i egenskap av enfödd Son och familjens särdeles betydande probersten.
Skadad tystnad behärskar rummet, liksom när i drömmen ett efterhängset synfel gör sig påmint; de iaktagne är oerhört starkt närvarande, hans ansikte skyms av ett snarlikt porträtt, det har en blodfärgad hårvalk och på kinden ett rött sår.
Så tvingar han ständigt uppmärksamheten till sig, oerfterrättlig! Uppfordrande. Lyssnar inte på vad man säger. Ska han hålla på så alltid? Han menar sig ursäktad, envist frikallad från en outhärdlig familiarverklighets krav, liksom drabbad av en kronisk sjukdomsbild har han plägat förhålla sig på avstånd i den infama syskonskaran, ofta med en demonstrativ obenägenhet att falla in i "rollen", vad som nu kan menas med den – vill inte förivra sig, inte bli patetisk, inte frenetiskt längta sig upp ur sin situation liksom en simmare "utom tävlan" i sitt element, på forsränning hit och dit mellan simbassängens oliktempererade zoner...
Han ser sig omkring. Deras ansikten, speglande rummet där de befinner sig, är bara märkta av ett blekt förfall... Här uppkommer ett kortvarigt, intensivt obehag: verket fångar det exakta ögonblick när någon plötsligt upptäcker sig själv utifrån.
72.
Dags att återgå till uets ögonblick. – Men när den lika pliktmedvetna som giktbrutna primadonnan i den plötsligt dramatiserade intrigen fru Amalia Blomberg släckte ned sin traditionella livsmedelsbutik (ett genomskinligt mörker fälldes med ljusets hastighet upp över hyllorna med konserver, pulver, flingor, burkar, specerier), fixade till sin frisyr och försvinnande glad tog sig ut i den blågråa kvällsdagern varseblev hon på avstånd en säregen begreppsbildning, en förtätning, ett slags kringla eller öra av abstraktion besläktad med Dn första orsaken och alla orsakslösa händelsekedjors Ursprung, varvid eftertankens meningsfullhet gav sig till känna i överensstämmelse med det pågående tröskelstegets inexakta samtidighet
SÄG, MEDDELELSEN ÄR ATT GUD VERKAR
OCKSÅ I DENNA SANNINGSLÖSA TEXT
... Omedelbart i efterhand stod mg hennes säregna fall av existensbefriad nedåtfart klar som huvudtemat för en berättelse, vilkendock strax synnerligen plågsamt började rinna mig ur minnet; jag stod upp ur min bädd och vacklade medvetslös bort till arbetsbordet och den susande verbdördelningsmaskinen som i samma skenbara tillgänglighets minut mötte min oförytterliga kropp med just denna av själva sammanhanget antydda förtonings drömlikt utbredda slingor... Jag erfor en häftig längtan att skriva ner vad jag nyss erfarit, men jag är inte säker på att jag någonsin kom i stånd att återge förloppet på ett verklighetstroget sätt och därmed äntligen göra mig själv mystisk rättvisa.
73.
Vattenspegel hos en stilla tjärn –
Det är en kramp att nå fram, att avigt stå i sitt ärendes väg, ha angeläget budskap, skola ut med språket – och det sitter som käken. Jag kommer ingenvart, måste, hakar upp mig / börjar om, går på ställe i täta stopp men svårigheternas egenrytm övertar klivet och persisterar i felsteg på felsteg utför trappan. Vad är det jag skall säga? Jag grubblar och skriver. Mina satser vacklar oberäkneligt, stakar sig mitt inne i sig själva under plågsam paptetik,, snubblar genom skiljetecknens minfält. Jag arbetar hårt tills tröttheten småningom pockar på min rätt, jag ligger vaken låst med långa ord tills deras mening plötsligt lugnt och holografiskt visualiseras, och då är det inte mig detta sker, utan det irrande jaget inom mig, han tränger fram ur den täta, komplicerade grönskan och blir stående vid klyftan i skogens mitt. Så vilar en kuslig skönhet över varje lyckat försök till uttryck jag tycks ha framför mig: han tvekar inför den möjliga klättringen, allt där nere ligger oskymt för ögat, stupet är tvärbrant och klippväggen slät, det är långt, l å n g t mellan fotfästena.
74.
Med övergående kunskap –
Jag sneddar min väg till sommarens skuggor i enslig och tills vidare obemannad existens. Och timmen kommer i morgondjup glömska. Det är den tid som verkar bäst.
I vind och belysning löper tankarna omlott. Det är en annorlunda väderlek. Men den längtan jag nämner har snarlik karaktär: att nådess mål är att bli barn på nytt och som att föra en efterlängtad leksak hem ur sista drömmen.
Den här dan gick jag ut på en lång promenad och ödet mötte mig i form av okänd kvinna. Jag följde henne hem. Där var snedställda vita väggar som i hjärnan. Öppningar flackade och samlades i en. Där stod hon nu; men nu var hon borta; men nu kunde jag höra hennes röst på nytt.
Hon sa: – Barn är inte rädda när de leker framför tåget.
Då flög jag ut genom dörren till altanen som en röst, sänkte blicken fort i vindens sluttning, passerade två, tre, flera hastigt grönskande trädgårdsterrasser, uppnådde ljusets norm och blev slutligen stående på en banvall. Där ovan löpte svarta linjer utom räckhåll. Och det ven i rälsen... Varje ord är sant, men detta var i drömmen: jag trodde – och det blev ändå fel.
75.
Resan till världens medelpunkt –
I den beryktade Åbofärjan M/S Astorias valfiskbukar till salonger härjar klubbande intryck, ett virrvarr av armbågar, odågor, stolsben i huvet, man blir knäpp; och varför är fröken Fifi så förnämt och finstämt sorgsen? Rätt svar: hon har ingenting att dricka. Jag hivar några sedlar över bordet. "Det räcker inte långt, jag ska ha en sexa Jäger!" Goggo ilsknar till: "Vafaan... bara för att han bjuder..." – "Ne, det är inte så!" – "Din jävla snyltf..." Tant Goggo makar sig onådigt närmare med smalnande ögon, tornar upp sig atletisk mot den lilla fjollan nos mot nos: "Hörrudu... en dag ska jag lära dej å sminka dej ordentligt..." Jag kollar upp min plånbok. Verkar tom. Fifi beskådar tomma Intet med jättestor blick, som ett svårmodigt villebråd i Universums utkant.
Jag går ner på däck för att svalka mig. Det är fartvindsstilla, en augustiskymning djupnande mot natt. Men i stället för öppet hav runtomkring ser jag öars svarta konturer, det kan väl ändå inte vara riktigt... Den fruktansvärda sanningen går upp för mig: vi skall aldrig sätta vår fot i Åbo. Stora Infångaren har tagit oss! Vår färd styrs nu av en övermäktig kraft; vart fjärdparti liknar det föregående, varur det framgått i perspektivet; så rör vi oss framåt i ett stort svalg, i oavvänd uppförstoring suger något kusligt drag oss framåt i denna världs skrämmande fraktalbild, vars delar och delars delar är likadana som sin helhet i det oändliga, obönhörligt förs vi allt djupare in i den åländska skärgårdens mandelbrotmängd...
Pank och med begynnande baksmälla går jag till kojs och tar min mörka insikt med mig i sömnen. I drömmen vandrar jag i underjorden, där den isländska sagoskatten förvaras i hyllor och åter hyllor genom ändlösa kulvertar vars oljus konserverar volymerna för Evigheten. Här och där skymtar människor i dunklet: det är världens befolkning, som har sökt skydd mot den gryende verkligheten utanför. – Ett litet barn kom aldrig med, det blev kvarglömt ute på en åker, det irrar omkring förundrat leende – går allt djupare vilse i sina syner medan nervgasen lägger sig i plogfårorna och kondenseras till en krälande massa av små gröna ormar. De liknar haricots verts. Det är dagen som gror, hell Bördighet! hell Bördighet!
76.
Omsättning –
Det fanns en invecklad stillhet här, tillträdesfri som ett energiverk.
Jag var i enslighet på väg hem. Jag följde den ledade trappan ned mot stationen, fick för mig: solnedgångsljus, sublimerat längs branten, återfört till platån via stigrör upp genom berget, går i dagen där som ett välordnat sammanhang kring hela miljön.
Doften av detta ortsbegrepp slog ut som en luftig blomma.
Och det vart afton med ens, som en egendomligt vacker flöjtmelodi.
77.
Exakt resultat –
Under eftermiddagens bleka himmel, i vår lägenhet / I avskildhet, med sinnlighetens precision.
Efter många timmars hårt arbete med programmet under iakttagande av den strängaste Yoga återstod nu bara enminimal, med fjäderlätt handlag utförd justering, sedan skulle allt vara klart. Andlösa ögonblick följde: jag flög genom stan, utsikter växlade, gator snabba som landningsbanor mot ställen där jag ville höra hemma, och jag hade inte min kropp, jag var... en gradvis alltmermondän bespegling, tycktes det mig, av hennes blonda väsen, hennes koncentrerade uppsyn framför datorn.
Och bilden rullade / stannade: rätt. Jag drog undan gardinerna - och genom att oändligt försiktigt glänta på fönstret klöv jag dagmånens ark.
78.
Dagen lider –
God morgon allihop! Det är ånyo politik och socialmåndag, vi skakar händerna ur sömnens fickor och jäktar våra byxor till förträfflig aktivitet, men dagen går, och i vår lovvärda strävan att ersätta de norra förorternas etapphus med lagerhyllor från Gaudeamus Igitur för att påså sätt smidigare integrera de från utomjordiska sfärer ndvandrade troglodyternas ättlingar av atlantisk börd i det mellansvenska samhällets talrika moduler av den förfärligaste ensamhet faller vi gång på gång offer för glömskans fläktar och låter vår katolkt självupptagna ljusfördrömdhet över husens taklandskap få färga ut sig p åde snedströdda måsarna i väderlekens hologram, ty vinden bär en snäv fiol; det hela är naturligtvis beklagligt.
Ändå –
Eftertankens kranka blekhet viker, ty kontexten säger ingenting om Stöld, ingenting om Mened, någonting om Nöd. Bara växthusgaserna i minnet håller solnedgången borta på sin sviktande estrad. Det är f ö inte mycket av den obesannade korsandaktens äppelträd som ställer skugga åt förgångenhetens kapitäl och vaktar dessa intressanta ord samt bildar tecken & avslut på den här fiktiva leopardsommaren.
79.
Random Walk –
Han lever i en blek rytmik, en samlarestetik: avsides nyfiken,slapp. Man säger: "Honom blir det aldrig något av." Själv säger han: "Jag eftersträvar inte nyhetens behag, utan variationens."
Som att irra genom en stad, vända hit eller dit eller om i vart och vartannat hörn som det faller sig, och således bygga sig en "samlad erfarenhet" av "möjliga alternativ" – gatuperspektiv.
Oordning ökar, han driver allt längre ut i förorterna. Han når aldrig slutet av sin väg, döden är inte beaktad i modellen – döden beaktas inte i någon modell, döden vill vi inte veta av.
80.
Himmel och helvete –
En söderligen eskapistisk fridsupplevelse är metastadens väsenston i enligheter med Din Resebyrås blå broschyrreklam, man är turist på måfå, driver ordlikt ner i gatulivets karaktär och dör försonad med en ingen verklighet. Det är då och då ett särskilt klockslag och därvid förnimmer man en evighetens gyllne stadsdelsarkitektur av häråt nedbådad solafton, ett ljusförhållande av ovandal, en riklig kurvatur av utsökt mariginalitet. Världen som vila och föresvävning vaknar. Och på sin väntans rand mot evig lycka uppgår man skirt i skuggorna av sommarlovets älskande reklamungdom.
Och förandligad till sakta guld i mezzotint av tungt estetisk framtid vill man hastigt efterbilda sin förtröstan bortom parasynonymer av en tankens bro: man säger därför gärna "hädan?fjärd", "minuter", "änglamaffia" eller bara "bro".
Och på den andra sidan? Men det är sovjetiskt. Kanske icke mindre synligt sant och sinnligen förklarat – dock: milt taget bara ostridigt ETT knäppt snäpp mera lotofagiskt & skönt.
82.
Med lite tur –
Ett osedvanligt kaotiskt laboratorium, detta mitt "inre liv" i all sin patetik, sin oskicklighet och sina mödosamt designade manifestationer i språklig form – ändlösa arbetspass under ständigt överhängande olycksrisk, misslyckanden, tillbud och kalamiteter, nästan allt förgäves,läget aldrig under full kontroll, och ändå... när den "rätta känslan" slutligen infinner sig, och det gör den trots allt ibland, inte sällan långt fram i gryningen, sker det nästan alltid till hälften genom accidens, jag menar, det kräver endast minimal beredelse, det uppstår nästan helt spontant och av sig självt, och jag tackar och tar emot, jag sträcker på mig med inte så litet behag, ungefär som en kattunge, sniffande på den inte helt stängda gaskranen.
83.
Men krigets symfoniska skönhet mötte jag i sömnen; och förstod. Och det kan inte upprepas. Och det kan inte finnas en förklaring. Nu är det heller inte meningen att människan skall vara vad hon icke är. Det är så det är försenat, så det sist är ställt. Och det blir mörker. Det som dansar i bild skapar gränstrakt bakom språket. Den undergång som väntar oss är höljd i natt och dimma. Den tid vi äger understundom stannar blind.
Men krigets symfoniska skönhet mötte jag i sömnen.
84.
Jag såg det framåtrusande tåget, och förundrade mig:
– Vart är det på väg?
Då stod Han bredvid mig. Han sade:
– Det skenar i blindo. Men det måste gå vidare.
85.
I min levnads mitt befann jag mig på översta våningen i ett stor varuhus. Äntligen beslöt jag mig att söka Gud. Så jag letade efter själva mittens ljus på detta vidsträckta etageplan – men hur jag bemödade mig kom jag bara allt längre utåt, tills jag slutligen befann mig utanför husfasaden, på en sorts skräpig, mycket invecklad byggnadsställning…
Där såg jag en skylt:
ENDAST FÖR DÖVA OCH BLINDA
86.
Skärgårdslandet, redan i vinterns gryningsgrepp. Ingen har alltid posterats där. En färdman har ständigt nyss lämnat bilden bakom sig och är förvisso frånvarande i metafysikens oskuld; sådant är Logos' handgrepp. Våra kroppars förening ute på de vindpiskades sten äger rum i förtrogenhet med sakramenten.
Rätt balanserad är den allmänna överenskommelsen inte alls förenad med tidsfara, men den måste äga rum på villkor av sin egen väderlek. Endast i lögn blir sanningen vaka. Endast i sömn vinner ån associativ beskaffenhet. Endast i mjuka, betagande vattenrörelser som desto faktiskt och till yttermera visso sker kan de sovande ormarna avfärdas från protokollet.
Höstens kyla ankommer obönhörligen i samtid och med föresvävande steg i åminnelse av de exakta främlingarnas ingrepp i världshistorien. Den syriske "terroristens" bakgrund är i stark sol. Låt oss räkna våra ord, avlägsna kuddarna från vårt obekväma läger, låt oss alltså enkelt godta den autentiska versionen. Textens förklaring är alltid för sen och vi måste därför avbryta varje ineffektivt möte med de officiella testuggarna.
87.
Ja, sol! – Att disciplinera uppvaknandet: infånga Logos; därefter vindsnabbt övervägande. Textmagin lämnar din hand och lever från och med nu sitt eget liv i den stora väderleken.
Resten är öken, fullständig torka och levande död.
88.
Solen, cirkel inom Universums fyrkant, landskapsdunkel, blinkar fram ur det slutna sällskapsrummet –
Men det är inte alltid det väsentliga som räknas, bara tiden, fast min tid är blygsam, mitt intresse knappt, får jag alltså ställa några frågor? – Ja, det får jag. Nej det får jag inte. Och jag sjunger; men det är inte jag som sjunger. Varför sjunger man? Har ni prövat att göra det omöjliga? Att leva... att möta någons blick med slutna ögon; tystnad säger egentligen allt.
Nej, det här är bara menlösa ord, en tom figur i undulatburen!
Men allt jag skulle vilja hoppas på, och allt jag egentligen har strävat mot, är detta: keramiken vid den Åtråddas fötter, onåelig i badrumsdunklet.
89.
Jag känner hur det vittrar inom mig. Jag känner hur det faller sönder. Jag känner hur det känns allmänt misslyckat och bara dumt.
Då känner jag någonting helt annat.
Jag känner hur jag brinner av en rasande och stolt passion. Jag känner hur jag reser mig ånyo. Jag känner hur jag lever opp.
Sen känner jag någonting helt annat.
Jag känner hur jag fryser till is inför ensamhetens svåra villkor. Jag känner hur jag skrikande tar mig samman inför dagens stress.
Sen känner jag någonting helt annat.
Jag känner plötsligt en rent för härlig kåthet. Jag känner den. Jag kan känna hur jag känner den och känner den.
Sen känner jag någonting helt annat.
Jag känner hur jag växer upp som människa och mognar. Jag känner hur jag börjar lära känna mina egna begränsningar och så där.
Sen känner jag något helt annat.
Jag känner hur jag flyr in i vardagsbestyren, kaffepauserna. Jag känner hur jag trots allt börjar hitta tillbaka till mig själv.
Sen känner jag någonting helt annat.
Jag känner mig plötsligt så hemskt osäker. Jag känner att jag inte har riktig kontroll på situationen. Jag känner det så.
Sen känner jag någonting helt annat.
Jag känner hur det känns inom mig. Jag känner hur det tryter sig för mig, när jag skall berätta om alla mina känslor.
90.
Vi har problem med operativsystemet –
Dagens ungdom befolkar sina möjligheter. De drar mangrant ut ur barndomsgarderoben och smyckar alla våra stadsdelars sotiga tak med kärlek, olympiska frispel och morgonblomster. Men varje gång en ny epok skall börja fattar eftermiddagen Katastrof, och hastigt och villrådligt tvingas de utrymma sina brinnande förväntningar via hörnhusens mörka och försåtliga systemschakt.
91.
I utkanten av en dröm –
Svårmodig trädgård.
Orgasm?
DOMEDAGSKLOCKORNA RINGER INTE TVÅ GÅNGER.
92.
Utredning av ett olycksfall –
Så här gick det till.
Och stadsdelen vred sig ännu ett varv kring berättelsens stormöga; ja sålunda var det, och kommer aldrig mer igen.
Och dygnets excenterbenavlade fortsättningshjul slog ännu en spiralkrets runt mannen, jag kvaldes födelsevärdig uppåter i den bländande morgon vilje-svag som när man aldrig kommer över en tröskel.
Omskrivning. Ännu: det började med att han steg fram där uppe i fönsternischen på adertonde våningen, han skulle bara lufta på sin avsikt – det fortsatte med att han föll. Men jag hade då redan tagit min ämnade plats i beaktan förenligt beedigat märkesvärdiga vittnesutlåtanden i Höga Protokollet sedermera; detta utan förhävelse sagt med förbigående av det innehållsmässiga i budskapet. Han behövde ju aldrig konkretisera sig. Och inget var det som hände, folket drog förbi på gatan i ömse riktningar och vek om hörn i statistiskt välartad ordning. Ledsen gick jag därifrån, drömde mig in i de fönsterblonda husens gåta.
Och det var i kvällens omsvep, dess begynnande, oerhörda maskineri.
93.
Flicka i vitt, avgörande tunn har du hunnit veckla ut dig i min föreställning och visat dig närvarande – och det är här och nu, när jag i skärningsplanet mellan sömn och vaka får syn på din gestalt efter att nyss ha kommit hem från ingenstans.
Jag måste fånga detta ögonblick i flykten.
Som om kärlek vore en identitet, en möjlighet under exformationen. Som om det fanns en mening i de dova rösterna jag inte längre hör.
Och redan försvinner du i vårens torra vind och skuggor över den bortflyende gräsmattan.
94.
Spänning
– förorterna expanderar! Blixtsnabbt överfar förnimmelsen skinnet; isoleringsporslinet går i skärvor. Vi slingrar oss närmare varandra, som ett glas vin utspillt över golvkartan.
Genom torrlagda kanaler färdas de sju hundarna, forcerar slussgallren ljudlöst. Nalkas förbjuden zon. Genom att fästa en klädnypa i ett nätstaket kan man ta in skallet i sitt nervsystem.
Cigarettändargnistans ödslighet varar. Störningen flyger från själ till själ. Är du ensam i kväll? Tag kontakt när det passar:/: ormtungor passar i elurtag
95.
Terminator!
En människas betydelse för aftonsolitudens violinsonat kan bara interpreterna själv gestalta. Världen blir ju något annorlunda nu, den sjunker, omgivningstrycket erfar man egentligast i personala termer, men såhär i miljöns joniserade tystnad synes himlavalvet dominerande. Samhällslivet drar sig tillbaka inför någon egendômlighet i atmosfärens ljus, där grannbalkongen skrider framåt som ett revyfartyg i splendid isolation över sovstadens grå grönska. Det är skymningstidigt? Varken Du, min Älskade, vars mentala närhet suger av mig varje nerv från saknadsbanan, eller talarparken bakom granarna, där Smågud håller karismatiskt hov med stöd av bygdens proletärförening, förmår väl avlocka mig en Jesukristi supersmärtofyllda referens till höstsäsongen. Han fixerar mig vid bröstningen. Jag kan inte ta mig loss. Just då förefaller Ingen vanka av och an där nere på iraniernas restaurangperrong. Världen är stängd, fullsatt, folktom; den är allt jag ser.
96.
Ortodox –
Den sovande mannen ansluter sig entusiastiskt till de Tre Vise Männens illustra sällskap. Den förste är den ryske munken Inograntsev. Den andre är den ryske munken Regulavtsev. Den tredje verkar engelsman. Hon heter Audrey Heap. Tillsammans betraktar de Intet, tills en dimmig rund fläck framträder.
97.
Härifrån till evigheten –
På den stora eftertänksamhetens takterrass är alla människor frånvarande. Där är en grå och vindstilla sommardag med långsam temperatur, man ville för evigheten stanna här och kasta lugna blickar ut mot världen, men lummiga häckar av tvekan skymmer utsikten. I saktmod kan man spana efter ord och minnen. Med tillförsikt kan man leta efter ställen där man kunde slå sig ner. Men ingenstans kan en rörelse förskönjas, ingen plötslig vindfläkt bryter den tysta bakgrundsmusiken och ständigt på nytt förlorar sig blicken i de oändligt komplicerade väganvisningarna som fyller de utrymda personalbostädernas dörrskyltar.
98.
Pinsamt intermezzo –
En tydligt tappad hårnål ackompanjerade upptakten till måndagsföreläsaren professor Hugo Sömnigs inträngande analys av Konfusius Filuricus' egyptiska kommentar till den sjunde av de Tolv Klassiska Samlagsställningarna, Coito ergo sum, när plötsligt en serie nervösa ryckningar i skribentens olyckliga ögonvrå påkallade vänstra flickans ögonblickliga reaktion i form av ett förbittrat: – SCH!!, varefter högra flickan öppnade sin körsbärsröda mun och kippade efter andan som inför en oparerbar nysning; härvid startade flyglarmet.
99.
Snösmältning fortskrider i ungdomen –
Det är en föreställning om hemmet, i polariserat ljus / persiennerdag, familjen i sömn... Droppande ljud öppnar sina bländare, världen passerar där ute som trafik / som töväderstimmar med varsel om ett långt, stiliserat äventyr, dunkla kommunikationer, färdkamrater som omärkligt ändrar identitet och du vakar i efterdager, speglat ljus i rummen / Du fruktar uppvaknande till köldvinter i en oändlig förort där hemmen anvisas allt längre bort.
hör åter dalande musik / ledmotivet, Debussy: "Depression över frånvaron av en utfart" / i den bortvända omgivningen. Trappljus växlar, kvällar passerar på avstånd bakom en gård. Då och då uppkommer en ny gren av tunnelbanan, med skymda klockslag över oigenkänneliga perronger.
Det centrala felet i stadens diagram är alldeles omöjligt att påvisa, ingen har väl ärende hit. Men varför då så ihärdig denna min ansträngning att öppna ögonen som om jag vore där? Uppgång bland husen. Deras framträdande med egendomliga ansikten! De hälsar mig, hitomvärlds. med trafik i närheten / avståndet: årstidens glas / – och höst i bild är varje speglande fönster
Upplösningen till slut. Vi gör nu oväntat inträde i biografens innandöme: här pågår i stillhet den traditionella ceremonin. Examensbleka skrider de mot ridån. med unisona steg / En efter en fälls bänkarna framåt när de passerar.
100.
Mörda aldrig en förälder med en kniv i hjärtat. Det är inte värt det. Skuldkänslorna kommer att plåga dig hela dagen. Och det finns ju inte på villkors vis någon möjlighet att göra dådet ogjort. Allt du kan göra är att hoppas att det var en dröm.
101.
Från en annan verklighet är synonymen härledd –
En svart och grym novemberkväll när jag var obetydligt rädd och mycket liten, ungefär som bilden på en gammaldags tändsticksask, gick jag av sedermera aldrig närmare utredd anledning ut i köket och frågade mor om Gud. Då stannade hon upp som på glid i en darrande staty med ofullbordad gest och ut-och-invända ögon, den gula taklampan surrade illvilligt i sin glob av isolerad extas och jag kände hela stadsdelsatmosfären störta uppåt i det Bottenlösa, ett diagonalt stjärnregn –
Och världen tågade vidare i vår tunnelmynning under svart sol. Den långa serien av ständigt nya obestämda kvällar startade från måndag noll. Hemlösheten blev mitt trakt: min anstalt och min jaktmark. Tidigt i tonåren började jag med luftidrott. Kväll efter kväll tillbragte jag vid Fjärdens strand. Att hoppa fallskärm från "torpederna" var inte farligt. "Antennerna" flög dubbelt så högt och lämnade ett ojämnt eldspår efter sig, de var inte farligare de, men ändå gällde de från 18 år.
Och redan det förstod jag, som jag sedan lät min tanke snudda vid.
102.
Mot gryningen –
Erfarenhetens bittra ljus gagnar inte ungdomen. Världens mörker runtomkring bespeglar det i sina grymma stjärnor. Ovetskapen vandrar leende sin stråt och söker sig sin övertygelses privata himmelrike nedom bergen; endast korsets vägskäl leder vidare från liv och död. Där är allting obönhörligt, kallt som månsken i en vintrig spöksonat till dröm och lika väsenslöst. Häftigt vaken gråter människan i natten, skuldtyngd av erinrans nio svärd.
En bortvändhet är alltså världen. Ändå rinner timmen mot sin åmynning. Där finns den gud så många efterlyst. Ordet är rikt av avlägsenhet, saktmod, försvinnande i tyst musik. En upphöjd man söker tröst i utmattningen.
Långdistanssimmaren förbrukar sin mariginal av överflödig kraft, hans kropp förandligas och han blir själv en vågrörelse.
103.
Kärlekens under
Häxring i flygande natt frampå vårkanten. Mor. Tyrannosaurus hötter argt från sin post på butikens självskrivna tröskel.
I hela sitt oroliga liv befinner sig den ensamme mannen på flykt ur självmedvetenhetens ångestfyllda dörrspegel under samvetsförebråelsernas mödosamt kartlagda gobeläng: vägarnas skyltar vänds, vänds, ynglingen danas varv över varv, man lär sig att gradvis maskera sitt minspel och röja sin väg i ord som förtigs och i förbigående sagt måste den där odrägliga femåringen som så illfundigt rullar bort bakom de sårbara, plogförvridna snövallarna vara väldigt väldigt noga med att ingen liten knallröd luvtofs må sticka fram ur den stadigt krympande mariginalen -
Klappjakten börjar. Du måste hitta hemåt mot dig själv. Resultatet är en senare men retrograd förgångenhet, som kastar ljus och dofter över ensamhetens gårdar. Nu blir det skymning. Världen är plötsligt full av hotell.
Syster Asteria följer dig i efterlysningen.
104.
Gäst hos verkligheten –
Storsjukhuset: industri för lidande och död med all sin gladlynta personal som med täta mellanrum skall till att sticka en. Man vänjer sig. Men den gången jag låg inne för en envis blödning i luftrören och en dag skulle till sjukhuskyrkan, gick jag vilse i ljusa tysta korridorer och fick återvända till min avdelning med oförrättat ärende. Kort efteråt blev jag utskriven, tog min tunga bokkasse och knallade i väg. En sjukskötare i slängande vit rock gled behagfullt förbi på sin sparkcykel. Det ljudet minns jag tydligt. Kom ut i hallen och gick upp i allmänhetens dämpade sorl. På väg mot den breda utgången lade jag märke till de gula blommorna i planteringen där ute - trettio, tjugu meter längre fram. Strax sken solen. Lungröntgen efter sex veckor u. a.
105.
Och tidens blonda pausmusik: vart lutar den, vart för den mig i gallerian? – Det börjar, andetaget halvvägs, dofta egendomligt tilltal, övergivenhet – men samhällsbildens riktningspilar drar sig lugnt tillbaka, ögonblicket vinklar upp sin plats bland föremålen, luften kring mig vaggar, samtidigt med hjärtats innehåll av stjärnlöst mörker får jag någon ljus idé: att jag vill söka min bestämmelse – stå fast vid egen åsikt är emellertid en tvivelaktig attityd som när en gevärskula träffar ensamhetens pelarhörn. Där har min smälek dolt sig. Ingen klocka visar något särskilt. Nöjda kunder lämnar sina steg, cyklister överger med jämnmod sina skuggor i den morgondagsbelysta bakgrunden. Det blir en långsam scenväxling o gud – och dina svarta ögonbågar startar sakramenten.
106.
Det är en dag av tvekan. Verkligheten vilar otrygg i sitt namn. Rummets oro spelar, vidrör oss, vi vänder oss mot inre, snedbelysta rymmen, till hälften skymda speglar kantar våra minnen från en ofullgången sömn. Stadsbrus i futurum överväger våra hus och bildar skiftningar i gatufönstrets mariginal: hastigt uppstår eftertänksamhetens perspektiv, där de boende förvaltar sina överdrivna mellanhavanden. Ett klockslag ändras tydligt som ett självporträtt, vars ögon liksom tidens gångart mister varje spår av egenmäktig karaktär – men i bakgrunden skymtar ändå oföränderligt det hörnlöst gula ljuset från meningsfullhetens byggplats, där guds pianokonsert ständigt på nytt ur väderlekens grå töcken återuppsvingar själens kvadratur och drömtillståndets femuddiga stjärna.
107.
Överklassens vackra döttrar –
Fridfull idyll i Engelska Parken –
Då börjar skottlossningen!
Och den stolta vita springaren svankar, höjer sitt huvud och sina länder för att bilda värn åt ryttarinnan.
Den tvekar inte för en enda sekund. Den tar ett språng ut i den djupa dammen och sjunker ned i vattnet. Ekipaget sjunker och stiger, växelvis, upp för att få luft, ned för att komma utom synhåll. Jämn och skön är rytmen, världen tar en paus, tiden står helt stilla.
Tills skottlossningen upphör och terroristerna flyr; vad kan man draga för lärdom av denna episod? Det vet vi inte riktigt; döden får avgöra rätt eller fel. Men världen sätter åter i gång med ett ryck, tiden startar om, hästen kliver upp ur dammen och allt är som vanligt, varom socialt medveten fortsättning följer i kommande nummer av tidningen Playboy.
108.
Oraklet –
I en jättelik spelhall församlas allmänheten under gula hattar –
Specialerbjudande! – En gammal ockrarkäring botar flintskallighet med aromatiska cigarrer. Popmusiken dunkar, Jesus vankar lugnt omkring med händerna i fickorna. Förargad läser jag lyckokakans text:
"Med förlov sagt, kamrat, din stil är rörig. Den kör mest bara ihop sig hela tiden, ungefär som när ett schackparti förvandlas till en tallrik husmanskost, vad är det här för en 'kombination'; är det potatismos som rycker fram där på damflygeln och ockuperar pannbiffen med lök och allt, eller har vi kanske missuppfattat?"
109.
Bokmärket –
Sida upp och sida ner har vi jagat återseendet – i denna fjärran förort, där människor tiger sitt avoga språk som bortvända skuggor och husen trängs som en kubistiskt målad glaciär under den svarta solen, har vi äntligen kommit i fatt; och spelet kan åter börja. Men vi känner oss inte riktigt hemmastadda här, det är som om berättelsen har övertagits av en främmande röst, medan schäfern sakta mullrande närmar sig företer vår hjälte alltmer anblicken av en klippfigurs distinkta gymnastik: hatten slår volter, lemmarna virvlar kring bålen, huvud och mage byter oupphörligt plats med varandra – hans beteende blir hastigt alltmer underligt och stereotypt…
110.
Spader Prinsessa –
Hörrudu, jag har nog aldrig träffat på en större försåtlighet, sa nattflickan, och vände så att säga tandborsten utåt. Det svindlade. Det sände väsensköld. Han kände sig bestrålad. Dina ögon är alldeles säkert sura ännu, tänkte han. Och mörkret svängde av och an i många kulörta lyktor.
Mister du en är det ändå samma mörker.
111.
Modeuppvisningen: interplanetariskt glansfull, gränslöst obetydligt skön och diffust förnedrande. En välkänd lokal i närheten glider bort på folkopinionens vågor. Den sovande mannen för handen till munnen och bildar ett tecken läppjande på sig självt. Annars är det tid för sanningsenlig handling; en kyrkklocka lutar sina visare försiktigt, julhandel färglägger sidledes snön och djupt inne i detta mångtydiga sken av en annorlunda verklighet pågår de autentiska människornas uppdykanden och alldagliga försvinnanden.
112.
Dag full av möjligheter –
I en gammal söndagsbilaga hittar jag Kilimandjaro –
Samtidigt hämtar jag fram mig själv ur tankspriddheten. Ett nyss förrunnet, inte helt normalt ögonblicks tidlöshet fascinerar mig, liksom flyktigt omsatt till en likaledes obefintlig rumsutdräkt; jag betraktar alltså tidningens fuktrand och ser: massivet av något otänkt, akromt (osynligt nedom konturen); hur himla långt sträcker sig egentligen verkligheten bakom ögat? En tanke slår mig med uppdagande häpnad: kanske är vi människor oförmögna att uppmärksamma vår omgivningar som något annat än illustrativa i förhållande till oss själva, endera hopträngda mot centrum, som av ett sällskap, eller i vanmakt, när bakgrund och figur tycks ha bytt plats, mer eller mindre likgiltigt vilket. – Vinjetten skjuts bort, jag sätter papper i maskinen. Ett vackert ställe anläggs här på sidan:
stackmolnshimmel vältrar sig brant över tysta läktare runt en friluftsarena där vår hjälte frysande och kisande uppställd i väntan på spelet värms av den ultravioletta solen som hissas upp. Stan hägrar tättomkring med gräsmattor hitåt, kvarteren öppnar sig från mytiskt gröna pooler...
Applåden kan börja. Jag söker mig väl inte ut bland folk, men finner mig nästan i levnadsrollen då och då, liksom på en badplats under timman efter öppningsdags: – skrattar; – simmar; – är medelålders; – dealar myrrha åt barnen.
113.
Den namnlösa –
Drömbrud, är du alltså då i oskuld åter där, i världsåskådningens struktur, i den exakta synfelsmosaiken införstådd, är jag ditt växande förtryck och ditt ögonblicksverk i väderleken, i lövfällningens tid när människorna bildar virvlar, spårvagnarna finner nya hållplatser, kränger i kurvor, signaturerna förföljer mig: ögonbrynets ortodoxa vinkel, blixtklockklangen i din röst, rytmen i dina militärhöfter. Jag utsätter dig inte för ett oförlåtligt besök, din oerhörda Tillvaro har övermannat mig och jag lät det ske med förfallna armar, jag låter aldrig annars någon människa i denna verklighetsfrämmande stadsdel inverka på min person. Alltsedan dess har jag bidat min tid i renhet; utan att invänta fullmånens tillstånd justerar jag nu mitt teleskop – och porten öppnas under intentionens spotlight, basunerna smattrar när du stiger fram:
– Jag är den svarta prinsessan!
Och i exakt samma andetag kastar sig min ensamhet framåt genom de övergivna bostadskvarteren hitom DIN GESTALT.
114.
Arabesker –
Den erfarne trafikpiloten flyger inte ovan molnen, ej heller håller han spikrak kurs; det blir för enformigt. Likaledes undviker han häftiga manövrer, som kan orsaka obehag för passagerarna. Växling, balans, harmoni – se där hans valspråk! Med säker hand styr han sitt flygplan i mjuka, behagfulla svängar och gupp, låter det dansa fram genom lufthavet, lågt över den vackra nejden.
115.
Sommar –
Du jagar en ängel och flyr från din gud, och var händelserna faller kvittar lika; så obestämd är livets villkorslöshet, och det vet du; man kan ju alltid ta sig fram i en sammanhängande stadsdel. Var bara på din vakt mot en stilla gränd, som heter Avvikelsen! Den existerar inte, i varje fall inte nu. I synnerhet inte för dig. Och det finns solsken någonstans djupt där inne.
116.
Det är direkt genant –
Hur man tilltalades av natten –
Rymdraketen landar. Vad hade du väntat dig, en signal ur väderlekens trolldom som den yttrar sig i självaste november? Är det oavkortat nu alltjämt ditt fulla allvar, att orden som vi delar har ett slags begärlig mening, upptänd av en intensiv förhoppning vi bär med oss från bassängerna? Det är ganska många tänkespråk att bilda sig en mening om; man kunde tro att jag är Herren Jesus! – Nej, min patetiskt överdrivne epigon, min smärtas co-pilot, du får inte mer betrakta mig så där bestämt och övergivet, du måste nogsamt undfly varje samförstånd och börja kunna stava till ett eget namn.
Gränsen till en annan verklighet är flytande.
Sätt lite fart nu med kärlek, hopp och tro och så alla finska spritkassar. Vi går ut på andra sidan. Där är bara havet. Det är ingen som väntar oss i havet.
117.
Främlingen –
Han satt i köket och såg konstig ut. Sådär hade han aldrig sett ut förut. Det var någonting med ögonen. Han liksom tittade hela tiden rakt fram, i jämnhöjd, i en helt vågrät synlinje. Det är annars naturligt att man håller blicken något sänkt. Det var omöjligt att förstå varför han gjorde sådär. Han hade aldrig gjort det förut. Han gjorde det aldrig sedan heller, han gjorde det bara denna natt.
118.
Liten uvertyr –
Här följer en introduktion till Mästarens återkomst: efter att så länge ha varit utestängd från varje tambur av mänsklig gemenskap befann jag mig nu äntligen i sällskap med mig själv. Jag hade vänner. Colombianen vände sig till finnen och slog ut med armen i en oäkta gest: paranta!! (Konversationslexikon anger: passionerat uttryck för upplevelse av "blodsgemenskap" med den tilltalade.) – Dom här är för primitiva, tänkte jag. Jag drog mig bort mot fönstret – men där ute såg jag bara en tråkig förort, halva byggen, labyrintiskt förfall.
119.
Vad är det här för någonting...?
Med konstant hastighet varierar kaleidoskopet sitt motiv, den symmetriska kompositionen ändras oupphörligen, knycker sig med ett urverks absoluta regelbundenhet vidare i en långsam spiralutveckling medsols-inåt, en naturalistisk mosaik: det är stora skärvor av djup skog, branta landskap under moln, solglimtar, vindkast, avbrutna vägsträckor, bitar av bebyggelse, och så mitt i alltihop den där gråvita husgaveln med sitt högt belägna svarta Stormöga, det obemannade fönstet, sakta vinkande –
Det är nu absolut stilla. Klar dag råder, lugn andhämtning. Och bakom tavelduken denna tunna röst: Du skall öva dina böner, signera mina berg.
120.
Eufori –
Han som väntar märker nu en vänligt sinnad förvandling.
Det är som början till en aldrig skriven bok, bilden på omslagets framsida vidgas till omgivning här runtomkring: ett villaområde med lummig grönska, allting är tyst som bakgrundsmusik, en husgavel, blek som ett enögt kubistiskt porträtt, svävar aningen hitåt –
Augusti trädgårdars låga dofter står i mörka luften som en å, idyllen fläktar ljum och eteraftonstilla kring gestalten.
Ett lokaltåg gungar i närheten. Sekvensen av rutor framlyser milt, rytmiskt hitom en hästkastanjs lövverk likt vagt identiska efterbilder i sammanlagrad exponering, en "stationshytt"; där inne väntar en lovande fortsättning på en intrig. Men allt är ännu obestämt i den hypnagoga upptakten. Skymningen är klart vatten och gradvis allt behagligare temperatur.
Mannen på perrongen skall hem. Hans skepnad är formad av vinden, och mer än så behöver han inte skyla sig.
121.
Det var någonting jag tänkte säga här. Men det har alldeles fallit bort. Du behöver nog inte bekymra dig om att ha gått miste om någonting värdefullt. Det hela var snarare på något sätt tillfälligt slående än viktigt i egentlig mening, det var någonting om en plötslig överensstämmelse mellan ord och avsikt, ett slags utomordentligt egenartat sammanträffande, ungefär som när blixten slår ner i en tivolimaskin.
122.
Herrskapet hör visst inte hit –
Stigen tog slut över en klippsluttning badande i sol, med vidsträckt utsikt över en gyllenblänkande fjärd med holmar och spridda skär och mängder av små blickstilla segel vackert på avstånd i motsolsdiset. Vi slog oss ner. Efter en lång stund förstod jag varför vi satt tysta: nere vid vattenbrynet stod ett ungt par tätt tillsammans, och båda var nakna. Hon var vacker som på film. De släppte varandra, klädde sig, till synes helt lugnt, och gav sig av i en liten motorbåt.
Någon sa, att vi nog borde ha kommit lite tidigare, nej lite senare.
Vi gjorde i ordning en grillhärd. Den ville aldrig ta fyr. Jag sträckte ut mig på en häll och såg rakt upp i himlen, där mitt intresse fångades av något jag egentligen aldrig sett förut: det var en jetstrimmas ytterst långsamt utförda penndrag över ett nästan osynligt finmaskigt nätverk av höga, oerhört tunna moln.
Någon sa, att det nog var fel på kolen, nej tändvätskan.
Ett får dök upp ur snårskogen borta till vänster, kom rakt emot oss. Det följdes av flera, ständigt nya får dök upp, det var en hel hjord. Bräkande får, deras röster var individuella som människors. De undvek oss inte, passerade rakt igenom vår grupp, uttryckslösa som ting. Fortfarande ingen glöd. Hela tiden fler och fler får.
123.
Yoga i vardagen –
Undervisningen syftar i sista hand till adeptens uppvaknande i form av ett slags absolut och otvetydig perspektivförskjutning, inte vertikal, som genom mystisk insikt bakom världens ikonostas av inbilsk helighet eller levitation, utan fastmera världstillvänd och tvärnitande till innebörden, riktad mot närmaste livsmedelsbutik eller kanske någon annan mötesplats av skenbart närbelägen karaktär; natt och vilda stjärnor hägrar sedan bortom ljuskulissen. – Frigörande andning tillämpas överlag; i övrigt praktiseras skiljaktiga tekniker. Nybörjaren anbefalles i synnerhet följande meditationsövning: utspill en rejält tilltagen fläck av citrongul målarfärg på den moddiga trottoaren, där övergivenhetens hundar nosar och en och annan tröttsam svensk masar sig hemåt i höstrusket, slå dig ned på den, intag lotusställning och sätt FULL FART FRAMÅT.
124.
Fåglarna –
Människornas ögon har alltid fascinerat varann – men oss är det mycket få som ser; vi existerar inte, vi bara utgör som en allegori över det sällsporda rum man kallar "stadens anonymitet", och det är mycket ovanligt att någon hör våra namn och fotograferar dem.
I solens skugga förekommer allt som någon vänder ryggen till och det förgångnas sammanhang betyder ingenting. Det är nu som vi blir fler. Klockslagets ljus lämpar sig för meditation och torghandel.
Det är inte särskilt svårt att flyga. Men tyngden av en påse månbär påverkar fotgängarnas synfält mycket olika på den efterspanade tidens invecklade färdvägar genom den stora huvudstaden, ur vilken den har stigit. När bördorna skingras bildas "situationer", ett slags nätverk av ögonblickligt bollspel med obekanta deltagare.
125.
Och kvällen brast ut i sakta regn, stilla, stilla...
Hon såg bort –
(Samtidigt gjorde en sovjetisk satellit återinträde i jordatmosfären. Härvid uppstod en våldsam radioaktivitet som fyllde skolporträttens ögon med outsäglig vrede och fick alla konserver att explodera på butikshyllorna i Madrid.)
126.
Störande grannar –
Den här åsyftade och för inga enbart allmänbildade människor bekanta yogatraditionens intensiva övningar i konsten att vricka sin kropp till de allra uttrycksfullaste hieroglyfer kräver det närmast omöjliga av varje adept och gav mig ett välkommet tillskott av återvunnen ungdom, då och då justerad av Tillrättavisarens blixtsnabba knockoutslag som alltid landade milimeterprick på det yttersta av nästippen, därmed i drakonisk nit inskärpande principen att aldrig prioritera manligt kamratskap framför den erotiska försakelsen, varefter oförbehållsamt leende flickor smorde in min lem i aromatisk olja och försäkrade mig att en ny filial snart skulle starta i min hemstad, för den händelse jag skulle bli förkastad.
I korta vilostunder vände jag blicken uppåt och såg dagar segla förbi med dämpade färger och fridfulla taksprång. Jag tydde det här fenomenet som en inre upphöjdhet, men kom tyvärr aldrig i tillfälle att redovisa mina imaginationer för Mästaren.
Om kvällarna fanns det en orolig lägenhet i grannskapet. Fönstren dit stod öppna. Taklampan tänd. Det äkta parets svarta figurer flaxade kring varandra liksom i en vanvettig, animerad film. Ibland hördes mannens tunna vrål in över våra sessioner:
Din smak för musik irriterar mig!
Din smak för musik irriterar mig!
Din smak för musik irriterar mig!
Och det fanns stunder då jag stilla frågade mig: den känsla som skilde dessa olikartade rum, var det en verklig vattenyta eller kanske bara ett bedrägligt ljusår?
127.
Somliga nätter är helt på tok. Man kan inte sova. Man orkar föga hålla sig vaken. Man kastar sig av och an i sngen, men det ändra ingenting. Natten tycks ändlös. Man tänder den uttrckslösa lampan över sängen och försöker läsa en bok...
Och förståelsens konst är svår,man försöker,det fattbara avlämnar fortlpande sitt osynliga spår utefter textraderna, arför det under pågående äsning ställer sig oundgängligt att redanfrånbörjan ytterst följsamt ha vdmakhållit en kontinuerli uppmärksamhet på texten ochdess relevanta innehåll, ty annars blir det strax alldeles egendomligt svårt att fastställa exakt var någonstans i texten vi nu befinner oss...? Som i ett stirrande svart rum -
Förberedande drömmar är ofta påfallande realistiska, som hade bara stället där man just somnat in förändrat sig. Man samlar sig. Griper resolut tag i en ung pojkes vrister innan han sugts ut genom gluggen.
128.
Under Dagbladets alltmer illavarslande rationaliseringskampanj förflyttas han ständigt längre och längre ner i Kostnadsverkets utomeuropeiska katakomber. Men på radion råder bönestund med komprimerad stratosfär. Och hans nya chefer talar tröstens ord: "Om du bara ger uttryck för de rätta politiska åsikterna kan du få jobb nästan var som helst i t ex Baltikum."
129.
I och för sig har jag alltid funderat på att skaffa bröd och principiellt går jag med på vafan som helst bara hon suger åt mig, mumlade huvudskyddsombudet med ett skrämt ljus i bägge ögon blixtrande som specialsken -
Arbetsplatsen? Utan inredning. Och på vintergatorna rullade rusningstrafiken vidare som aldrig förr.
130.
När lammen tystnar –
Under nyMånens eldröda sken mitt på dan –
Om kvällen intalas otydligt i de boendes gestaltande skuggor några steg i tystnaden efter en två tre grava uppenbarelser av en störd kvinnas svarta personlighet sådan den kommer till utförande vid trädgårdsgränserna kring några enskilda hem, alltså det där astralartade oljuset man liksom "oooooh!" tyst förnimmer i totalt avståndstagande från varje mörklagd figurant som därvid framgår i dovt modus av expressionistiskt bokomslag med signatur av Okänd Konstnär -93; vår identitet går hädanunder, för det är inte jag, det här, men jo, det är det. Nej men svara då! Nej, det här är inte jag, men det är natten. Är det du som kommer, vad vet du om det? Det vet du inget om, fast jo, om natten; är det du? Nähä. Nä, det är jag, fast det är du som talar; det är om natten, men hörru är du där?
Det är inte jag som talar; det är natten.
Det är inte jag som väntar på dig här.
För det är natten, jo det är det, är det du som kommer? Nej nej, inget vet befolkningen, alla släcker sina hem – iaktlyst väntar jag i trädgårdsnattens hemlighet och så, men det är inte dig jag lyssnar efter då – det är din röst.
131.
Lady Windsor, tilltalad –
– Oh, kolla klockgloberna!
– Ja ser man på! Det gamla fina huset, byggt i tempererat järn, det åker upp och ner i sina sköna röda gula mjuka blå hissar. Således; ävensom toner av ett europeiskt dragspel. Det levererande havet ur denna metamorfa stadsdelkonstans ter väl annars framför allt de självreferenta hitgatuperceptivens övrigt dalande upptagenhet i sina respektive skumma miljöer; ergo! Jag skulle i DEN vetenskapens intersensationella hallå sisådär eller också vilja peka på ett månget inåtvänt uppåtsänt bakåthänt burspel nedom varje synnerligen ödsligt hörn.
– Men om de inte existerar?
– Vi återvänder lite sent i den skymmande renässangsen. På andra sidan Plaza ser vi nattigt nöjesliv: det emanerar, ökar som en gasfylld kula och blommar in i någon då? egen ljuspaviljong, nej, DÄR! bort mot metaresidentiell tomhet. Ja, jag vill lova att det håller påtänt. Sedan är det inte förstås alltid så lätt att leda sig i kraft med dagsaktuell sekunda minut av substantivrörelse & efter hand; i Ensamhetens Park finner vi desslägre tyst malör och fristad. Där går tjänstemän på fot med skilda ögonpreferenser. Det liksom villebråda är i charlataneriet. Jag hade sedelunda också tänkt mig en alldeles förfärlig eftermidagsstass, my love, men, trots allt, träden går ju så himla lä & lönande långsamt så visst fan blir man rädd –
132.
Efter regnskuren –
Rivningsplatser är så ödsliga om kvällen...
Det finns ännu ingen väg ut ur den sönderslagna staden – men ett ordnat område kring ett brofäste tycks ha uppkommit i dess mitt. Det är vinter där, och ett slags oupphörlig tystnad, en försiktigt upprepad hasning utmed räcket, ytterligare några centimeter –
Är det någon där...?
Hans uppsåt: att nå fram till verkligheten och fira sig ner.
133.
Outsider –
Nu var det Samlevnadsåret. Olycklig deltog han i diverse kurser. På en av dessa hörde han någon säga: "Familjen ÄR inte rätta forumet för en massa gnäll!" – Och alla applåderade, det var tydligen klokt sagt
Efteråt besökte han Bokvaruhusens till hälften synliga butik i hörnet av Gågatan och Esplanadgatan. Bläddrade länge i boken om Nool. Denna varelse ägde förbindelse med trädens rötter. Men när stjärnfallen kom lösgjorde han sig och blev en raket.
Raketer har stora ögon.
"Hundar och hamstrar kan inte bryta nacken, men de ger dig tydliga namn på djur som kan bryta nacken, t. ex. en hare eller en groda." (Jack London.)
134.
Snövit –
Det förgångnas hus, i tystnadsfull erinran, stillhet liksom på en ramad bild vid stranden, nedanför det flacka fjällets avskildhet på andra sidan björkarna: överallt en tydlighet, som redan gjorde honom misstänksam, och när han trängde in bekräftades hans misstanke om ingenting. Allt var bara mörkt som bakom slutna ögon. Endast några fläckar av en grågul färglöshet var synliga, där han trevade sig inåt i det tomma rummet fylld av vaga avsikter.
hans händer rörde vid en ängels blonda hår
Och när jag i nästa moment plötsligt barfota, fullständigt orörlig sprang rakt ut i den ändlöst långgrunda sjön, framträdde dagsljusets väsen som en svärtad flamma med en rand av gyllene sol framför mig; det avbildade just detta blåsiga ögonblick som oavbrutet upprepades, och jag insåg kosmiskt säll hur allting här i detta universum hänger samman, en outplånlig enhet, symbol för sig själv: som olympiska ringar! olympiska ringar! olympiska ringar!
135.
Stormen från Anderna –
Ungdom sinar i armod och förvisning, dygn vid en mur av latent skräck, till slut mest bara höglandsbiografernas tröstlöshet, repertoaren av ständigt alltmer syrefattiga minnen. – Och plötsligt är han frånvarande… dyker upp i stadsbildens pendlande storm: det är i varje ögonblick morgon och kväll samtidigt.
Någon skuggar honom genom kvällens trafik, tappar honom inte ur sikte i de oberäkneliga kastvindarna. I varuhusets entré smyger hon upp bakom hans rygg och fattar hans arm. Ledsagar honom till Kärlekens Tempel. Golvluckan öppnas. De kastar sig ner. Sovande umgås de bland skumgummiflaken.
Han talar med henne. Hon är inte längre där. Han berättar sitt livs historia: den handlar om kartfel och ständig försening, evinnerlig blåst. "Jag kommer ingenvart," mumlar han. "Gång på gång måste jag kasta mig undan för ett trafikmärke, som oupphörligen blåser omkull i ett överrumplande väderstreck."
136.
Inspektör McGarrett griper in –
Det är Stjärnornas detektivspel. Att smälta sig in i den tvivelaktiga omgivningen –
Bartender! – Men nej. Han praktiserar för närvarande en frånvarons estetik. Det berövar dig icke vad mod du har att välja på. Med ett oskuldsfullt potatisöga mitt i pannan kryper du vidare mot nästa intervjuobjekt, liksom nyss avväpnad en osäkrad rullator. Och den vackra kvinnan ler mot dig. Är hon kanske 40 år? Hon vänder på ett litet timglas. Det förefaller inte tomt.
Så inleds utredningen av en omfattande förskingring, med förgreningar upp i samhällets topp. – Gripen av plötsligt tvivel famlar du efter en näsduk. Och den svaga rösten: "This is really too big. They will probably bury it."
137.
Dimman lättar –
Problemet med upprepningen är dess omfattning i sakta mak, är framför allt likgiltigheten, problemet med uppvaknandet är inte minst insomnandet i dess enkla omfamning, en sakta kringgående rörelse, fem sex hundra mödrar, på väg österut i godsvagnar, tynande bort i det indirekta ljuset.
138.
Trikoloren –
På toppen av vanmakt och övertidsberg härskar ovillighet. Identitetslöst duplicerar sig den snöda vinningens funktionärer i karriärismens paternosterhissar, klockorna sackar i halvdant substitut och rester av enfaldig oskuld trängs undan i administrationens korridorslut. De halvnäcka brudarna i takterrassens cafeteria är överlag tämligen avogt stämda och det sociala livet i övrigt utvecklas inte heller riktigt som beräknat, samarbetet gnisslar, flertalet samtal äger rum i otidsenliga versaler och det mycket grovmaskiga nätet, som håller tjuvar samman i inbördes solidaritet, lämpar sig inte för rivningsarbeten; det bildar då ett V, som omsluter murändarna, invaderar vestibulerna, kryper fram som en plågsam matta nedanför stentrapporna, en sax som klipper av fotsulor. Man måste alltså kliva baklänges ner i medvetandet.
Sådan är den enfaldiga rutinen jag vill undgå. Vad har jag då att meddela? Knappast någonting som ni förväntar er. Vad jag vill komma åt är ständigt något annat, besläktat med det outsägliga: en blixtrande glädje mitt i vardagen, en glimt av okänt äventyr, ett stänk av gyllene vanvett.... Man lever på hoppet om annorlunda ting och i fjärran dånar framtiden. Den åskblå obegripligheten bortom högt belägna bostadshus har alltid lockat mig, jag vill bege mig dit i mina arbetspauser, men kommer liksom aldrig åt, ni vet hur det fungerar: det är ett småaktigt företag så här till vardags, att persistera, under bombanfallen, vara cheferna till lags... att åka tunnelbana utan mening eller mål, bli häktad i sin frånvaro; obeslutsamt fingra på färdväljarens tangentbord –
Vi återställer sinnets jämvikt med beaktande av stil och personlig värdighet. Söndag. Väderleken eftersträvar överallt en utsökt form kring frånvarons mandala, frihetens symbol: på nytt och på nytt utslungar den lagstiftande uteliggarens sömnkatapult tystnadens tre olikfärgade jättestenklot i slumpmässiga banor över Central Park. Det är en vansklig anordning, kultureliten (demokratiskt sinnad) höjer då och då en svag protest, men en tyst majoritet vill ha det som det är, beskyddar inte barnen, de klarar sig mestadels ändå, opinionens vindar tiger still och i förströddhet rapporterar dagspressen de omkomna.
Här följer en tillfällig svacka i texten.
Intresset ebbar ut, vad har ni inhämtat? – Vad det i sin oskuld inte står, men framgår i de snabba mötena med bleka flickor här och där i lutande sommarmörka trapphus; intet mänskligt är mig välkänt, endast i ett ögonblick av oantastligt vemod kan jag undanröja nöjesmördaren som härjade vår tillförsikt och svepte bort vårt juniland ur denna hitre världen!
139.
Europeisk Union –
Jag sitter här och funderar på det mångkulturella samhället; kan det ha något att göra med fyrfärgsproblemet, kanske? Det vore sannolikt en bild för eftertänksamhetens vanvett; en jämförelse mellan sol och måne förefaller inte skenbart särskilt meningsfull egentligen, men ögonblickets gångjärn förflyttar sig sidledes på uppmärksamhetens periferi, vartefter texten utraderas, och i ringa grad klargörs stadsbilden när våra gårdar samtidigt förlorar sig i väderlekens uppehållstillstånd. Likväl övergår vår felprognos från vinterns ord till vårens tecken: vi avvaktar godmodigt södergående tåg, företar en långsam vallfärd hem till Mörkrets Hjärta, rövar i vår enfald bort en medelstor elefant och placerar den grensle över fransk-tyska gränsen.
140.
Länge bara ett risslande ljud, nätt och jämt hörbart – och till slut ett plötsligt uppmärksammande i ljusmörkret, i trakten av gardinstångens bortre fäste, en sky av obestämda frågor fladdrar upp: ingenting att hålla reda på, i sanning? att glömma? eller bara finnas till? Vad åsyftas? Är detta verkligen min plats i detta ögonblick? och annars? i väderleken, interiörerna, hitom händelsernas oräkneliga vinklar, som bär ut i den dröjande världen – oförutsägbar! Och trafikkarusellerna blinkar i kartornas utkanter.
Flicka så vackert ensam, där partymusiken svårmodigt dunkar: att utforma kroppen, ögonbrynen, administrera sina fantasier. Sedan blir de flera, de mångfaldigar sig, de blir olika varandra, blonda eller mörka, alla med behagligt rundade höfter, i cafeteriorna, i främmandes trapphus, tamburer, i skolornas disfyllda korridorer. Det är i sig en stark och mycket säregen intrig, att vara närvarande – att luta sig mot dem, i glädje och rivalitet, spontant uppkommande kontaktövningar utan kompetent ledning av en psykolog, att söka beröring. Ingen man växer någonsin ifrån sin trånads ungdom, och tack och lov för det.
Deras hem är belägna på skiftande avstånd, vi hittar dem här och där i förstäderna, efterhand övergående i småhusbebyggelse, grönområden, långsamma kvällar med bilfärder mil bortom mil i det mellansvenska kulturlandskapets sekelgamla tystnad – outsägliga miljöer, ryggande tillbaka, eller närmande sig, utanför det egna hemmets uttryckslösa fönster.
Men var är du nu, kusin, ensam, kanske redan här i huset, är det verkligen en människas steg jag hör? Och vem är du, vad saknar du här, och är de dina? De långmodiga händerna, strövande likt tankar, impressioner, iakttagelsens diskreta speglar över bibliotekets furumöblemang –
Plötsligt vaken: jag har inte köpt några böcker ju. Kallt i rummet. Planetens molniga yta drar förbi.
141.
På hemväg i det krökta rummet –
Ser ett gult hus på kvällens blå avstånd, men det finns ingen färdriktning i den mänskliga trafiken…
*
Genkurva,
ljushamnen där, uppståndelsen i gathörnets andetag från spionaget, ett skystarkt bländande svart maskineri som driver sträckan framt: du skall söka vägvinst i frånvarons tystlåtna modd av symbolisk radioaktivitet, bara några tiotal meter varifrån. Ingen i den här väderleken, inte en demon i synfältets utkant, ingenting annars, varken detta eller någon, gatukorsningar och frihetens visslande lov. Ett humant objekt på väg mot det tingbara, ringbara, enbara, ensam rakt ner i vindfället lyfter man blicken och sänder en blond stråle mot Intet
Hållplatsmänniskorna flockas.
*
Det som ropar efter ÖGON har sin skugga genom dubbelgångens ljus –
Men tala inte med en annan om en dylik iakttagelse.
142.
Poeten, vars uppdrag det är att överflygla djupet av sin egen själ utan att därmed bortförklara läsaren, avviker magnetiskt från sin ursprungskurs med natten och seglar mot en ljudvall som inte finns; dess höjd över behovet ökar under dröjsmål och det finns en underförstådd gemenskap i vårt katastrofala synsätt.
Vi dalar inte då med tystnad genom väderlekens hus, där riktningspilar anges med förkromade versaler medan Upphovsmannens blixtlösa leende tänds bort: det överdrivna i vår mänskliga beteckning gör sig typiskt. Men ändå tror vi på en vägröjd hemkomst genom nederbörden efter diktens ord because security is intrinsically alien to this fabric, POINT: våra giftermålsringar fastnar i biografridåns motiv och vi landar mjukt bland söndertrasade förväntningar.
143.
Ett nattligt åskväder illuminerade nu Amazonfloden och sände väldiga flapprande kortlekar av oheligt upptrappad elektricitet ned över Pampas –
Efteråt: frukost på melon; rykande kaffe!
På cigarrgördeln läste du häpen: AMPHETAMINE.
144.
En rullig blondin finner sig äntligen uppbjuden; strax dansar de med varann. – Plötsligt snedsteg / båda ramlar omkull. – Efteråt får väninnan en ljudlig redogörelse: "…och så mitt i alltihop började han twista, ja, och så gick det som det gick…!"
145.
Equinox –
Du hade inte talets underbara gåva.
Huset vilade i osynlig rök. Den gröna hissen åkte upp och ned. Trapphusljuset darrade. Den vackra flickan vände sig bort –
Och du sade ingenting.
Du hade inte talets underbara gåva.
146.
Med åldern jämnmod: man förlikar sig till slut, man vindeltrappar ner sin ambition och det hemmastadda blir den ensammes rastgrannskap. Men gatorna slingrar sig likt strålkastarkäglor av och an, kartorna förfaller en efter en, ohjälpligt, och konsten att hitta rätt i stadsbilden är framför allt en oförvärvad erfarenhet: man följer någon herre med god statur, man ser sig omkring, där det finns apotek finns sannolikt även tunnelbana någonstans i närheten. Topografin är inte säkerställd. Alltför trånga hissar leder upp till berg och böter.
Och ständigt på nytt: de förvånande gatuperspektivens underbara tystnad. Ett torg med ostörda popplar, en nedrostad, sakta övergiven industri.
Minnen överfaller uppmärksamheten slag i slag, korta rop är riktade till andra figuranter, men läget frestar till personliga utspel – att hävda sitt namn, att köra en gaffel under hakan på uppriktigheten! - "Sociala miljöer" speglas upp: arbetsplatsernas nedsläckthet, alkoholisterna som nyper i ens vinklade öron. De neurotiska tjejerna i stringtrosor. De ljusklädda, nordiskt blonda kvinnorna med havandeskapskomplikationer. De sistnämnda är övervägande intelligenta människor.
Vad händer ständigt på nytt i det exakt rätta ögonblicket?
Vems ögon avläser slottshorisonten –
Men allt vad gott och rätt du trott och allt du längtat blir bara VITT vitt vitt i det moment då Systern höjer sin arm till farväl, viker om kasernens hörn och rider bort på kullerstensfältet Ingenstans; och törnena är inne.
148.
Det är framför allt en frapperande och oklar kommunikation, tilltalet stämmer dåligt. Fotogénique flyr i mönstret av gränder. Lägger hörn hitom hörn mellan sig och den galne artisten. Det är sig själv han lär få fatt i. Detta händer vid ögonkontakt: lättfärdigt prålande ÅNGEST effektuerar uppvaknandet. Vi betraktar här ett egocentriskt virrvarr av inbördes stridande bagateller, krämpor i det fria, tropiska fåglar biter varandras fjäderskrud.
149.
Plötsligt händer något: ljudet av en bildörr som slår igen avger en skarpt mväldoftande sky av osynkroniserade ögonblick, vari rummet kantrar och fönstret svävar fritt som en världsbild av lövverk och hustak. Mannen är genomlyst. Han reser i ett moment! Han färdas utan möjlighet att någonsin vända tillbaka, ty alla håll förgrenas – medan hemmet faller / faller på stället / faller på plats överallt där han befinner sig.
150.
Flicka i vitt, vitt som en oskuldens klänningfärg i alla moden, flicka för min syn, du vars blick jag aldrig i självförtroende och sinnesfrid förmådde möta - i vad ärende återkommer du nu till mina drömmar? Enfaldig bearbetar jag de minnen som du inger mig: din tunga andhämtning i brånad eller skräck när tölparna från länets folkhögskolor uppvaktar dig, den utsträckta handens oåtkomliga geometri, de ryska symfoniernas sorteringskod i dina ögon. Jag följer dig på skogsvägs avstånd i otillräcklighet och diskretion.
Och solen har sin gång: veckorna går, och jag anropar dig inte. Nätterna bryts av glasklar vaka, med jakt i andetagen, ännu har inte vårt möte timat. Tystnaden som följer mig är smärtofylld och kall. Vid badanläggningar reglerar jag min kroppstemperatur förgäves.
Så en dag, under den allestädes närvarande högspänningsledningen - plötsligt: larmsignal, utlöst av en brottslig närhet, en slumpmässig upptakt till berättelsens kulmination, den oundvikliga katastrofen. En sänka i kulturlandskapet ådrar mig min skuld. Minnesförlust breder ut sitt krigstillstånd över nejden. Åskmolnens väldiga maneter sänker sig, landar på förortshusen runt mitt billiga hotell och detonerar, ovädret chiffersätter järnvägslinjen, slagregn avslutar det konto jag i vanmakt en gång upprättade hos dig liksom i from förhoppning om ett tröstens ord och med förbigående av den lokala polismyndigheten.
Semestern har nått sitt avskedsslut! – Du vänder dig fjärran hit med en hälsning, du finns där verkligen, du överlåter på mig din flygbiljett till resignationen.
Och jag accepterar min lott i bekvämligt vemod, återvänder till min lägenhet i armod och bestämmelse - de långa, milda skymningsväderlekarna i denna värld, den förhandenvarande kroppens otvivelaktiga tyngd och en ålderdom i ständigt svalnande förundran.
151.
Motlutet ökar. Över det framförliggande, gradvis allt mindre linsförvrängda terrängavsnittet återvänder sakta dagsljuset. Bilden smalnar till en vertikal springa och glider allt närmare längs ett dike. Båtmössprydda huvuden, grupperade två och två, skymtar förbi i drömmarens diopter: årets kull av nyutexaminerad ungdom tar sig i uttänjd kö bort mot det till hälften skymda ödehuset på krönet. Kommentatorrösten upplyser: "Detta är förbindelsegraven mellan Skolan och Fronten. Här börjar livets allvar, var och en av de unga männen tilldelas en identitet…"
Ett efter ett når paren fram till bunkern och sammansmälter i ett enda. När alla anlänt reser sig dubbelgångaren, tar en snabb överblick över omgivningen och försvinner sedan ner i det trånga ingångshålet sedan han med en åtbörd uppmanat sin husbonde att följa efter. Men denne dröjer sig kvar: det har uppkommit ett vanskligt mellanrum mellan kanten och lejdarens översta fotsteg, och för ögonblicket finns det ingenting användbart att hålla sig fast i under klivet.
Sålunda står han för några ögonblick oövervakad för första gången i sitt liv. Det är en chans som kanske aldrig skall återkomma. Tanken på flykt faller honom in; kanske skulle han på så sätt kunna öka sina möjligheter att överleva det förestående väderomslaget: här ute är man visserligen oskyddad, man kan å den andra sidan röra sig fritt, och hinner han bara söka sig till ett område med stabilt klimat innan stormen drar in över riskzonen är sedan faran en gång för alla överstånden. Han tvekar. Strängt taget har han alltid känt en molande beklämning inför utsikten till en livslång tillvaro nere i de orubbliga bergrummen. Han ser för sin inre blick en tänkbar scen hämtad från framtiden: där är ännu en gång ledet av ansikten, men enkelt nu, garnisonen är halverad, en kö av bleka spegelbilder drar förbi… Något oklart är på gång där nere, det är en växande förvirring i korridorerna, en sky av frågor, larmsignaler, opersonliga rop: – "Han är igenom!" – "Var!?" – Orons björn slår och slår i de underjordiska fönstren.
152.
Äntligen en lugn stund. Vi sätter på TV:n och slår oss ner i den sköna fåtöljen med handen på hjärtat och en nytänd cigarrett. Underhållningsmagazinet "Rundgång" har just börjat: i varje ögonblick visar bildskärmen EXAKT vad vi just nu tänker på. Vilket förskräckligt program! Raskt över till…
153.
Här är lismaren –
Den unge spenslige mannen står vid bowlingbanans ansats med sitt damklot. Ytterst långsamt böjer han sig fram, avancerar! Med klotet i dubbelhandsfattning, en sengångare med perfekt kontroll. perfekt kontroll. perfekt kontroll. släpper klotet som sakta sakta sakta rullar framåt, böjer av i alltmer obeveklig kurva och går i rännan efter halva banlängden.
vi ger oss inte
vi börjar om
Den unge spenslige mannen står vid bowlingbanans ansats med sitt damklot. Ytterst långsamt böjer han sig fram, avancerar! med klotet i dubbelhandsfattning, en sengångare med perfekt kontroll. perfekt kontroll. perfekt kontroll. släpper klotet som sakta sakta sakta rullar framåt, böjer av i alltmer obeveklig kurva och går i rännan efter halva banlängden.
vi ger oss inte
vi börjar om
Den unge spenslige mannen står vid bowlingbanans ansats med sitt damklot. Ytterst långsamt böjer han sig fram, avancerar! med klotet i dubbelhandsfattning, en sengångare med perfekt kontroll. perfekt kontroll. perfekt kontroll. släpper klotet som sakta sakta sakta rullar framåt, böjer av i alltmer obeveklig kurva och går i rännan efter halva banlängden.
vi ger oss inte
vi börjar om
Den unge spenslige mannen står vid bowlingbanans ansats med sitt damklot. Ytterst långsamt böjer han sig fram, avancerar! med klotet i dubbelhandsfattning, en sengångare med perfekt kontroll. perfekt kontroll. perfekt kontroll. släpper klotet som sakta sakta sakta rullar framåt, böjer av i alltmer obeveklig kurva och går i rännan efter halva banlängden.
(osv)
154.
Och jag förstod direkt: det finns en obeständighet i hissen, den har blivit stående i tankeskuggan här, med en behagfull erotikarom från Nattens Mörker mellan Jaså är du här och Dåstunden…
– Blev satsen fullbordad?
Där står hon, med en cigarrettlik glöd i sina obekanta ögon, svaret är beständigt Ja, och det är Hindemith i hela stadsdelen. Jag tror att vi går ut på gården, hördu.
– Sa du någonting?
Nej kanske inte det: en virvelruelse i skuggan, väsenslös; och det finns inga ord att samla till berättelse; det är en obeständighet i själva hissen, tror du mig?
– Men hörrudu. Jag tror att vi går hellre ut på gården va. För jag vill träffa fåglarna.
– Jag gillar ditt revolverleende.
– Det var en tänkvärd skuggreplik.
– En skenåtbörd åt axelhållet till!
Så går vi ut på gården, röker, byter papperslappar, stiger upp till Existenstillstånd, en obeständighet i själva hissen, typ, att samtidigt förflytta sig i riktning mot en högre väderlek, det där är andekroppens mål och mening, anser jag personligen; vad tycker du?
– Men det är inte lätt att svara på; du har ju inte sagt nånting, som stråkorkester! Ja du förstår, dendära snabba satsen, ja, att det är typ det man följer, va.
Hon ler en obeständighet i själva stundens skugga under tidens fall; vårt spår är ögonens, vårt spår är ögonens.
155.
Det är det här med lyktorna. Det tycker jag i alla fall. Ah, vemod, säjer du, det gör dej inte månad under vänstert ögonbryn! Vi har så rätt; nu har man någonting att snegla på i sekelsnittets upplåning...
Rökpuff; avlång glöd: det är ett sådant mellanrum. Ett andetag av subjektiv betydelse med världsbehov till övergiven åska bakom hälsofrämmande synapser.
Och om det där med lyktorna, vad tycker du? Att det är gångbanor, en fotografisk ensamhet, aha? Och liksom lite dekadent; med parkutlöpare och krogkvarter, en extensiv berättelse med nå't exakt erotiskt ledmotiv. Där är vi huvudsatsiga personer, alltså utan sociabelt samband med den övriga trafiken, ja, jag menar mänskligt tomma skuggor och så där, det finns ju musikalisk skenaspekt, även sådant diktum bildar klangfärgsmelodi med de förvända lyktorna.
156.
Men hörrudu, dra ner på klockan –
Jag vill bara påstå några enkla rader. Att du är många går väl sund sak till. Att det är länge görs betydligt värre. För många intressenter har du alltså tvekat inför, öppnat dig i porten, för många gånger redan alltför lätt bejakat din perenna olust.
Dina ögon, orten för intets explosivitet, bedrar dig: deras spegelbild är inte riktigt samtidig nu, eller kronologiskt föga närvarande under isen.
157.
Litterärt sakfel –
Strindberg vet ju ingenting om dag och natt –
Men det ständigt återupprättade förhållandet, att alltid familjelivet, som skall komma på tal i trakten av midsommar, besannar det här med Ågren, det mäktar han, och tänker efter. Det blir en höstlögn. Det kommer stark itusamhet i kvällens vind. Han fimpar sin kuk och spolar ner sig själv på toaletten.
158.
Den svarta tisdagen –
Idylldiktning. En stillsam sekund slickar sina tassar bakom spårvägsmöbeln; inte ens ett leende få dagens ljus att ta sig själv till vara.
Världen är sig likgiltig.
Men solen skenar upp som en skräckinjagande stämpel, politiken börjar nå en kritisk diskrepansnivå där arbetslivet bryter samman och de hastande papporna bebilar sta'n. Den sovande mannen är förtrytsam: "Varför ville ingen väcka mig?!?" – "Det ska du bara vara glad för!" – Vem sa något? - Men det var bara ingen: han som är sin enda vän.
159.
Top Gala –
Sharp creativity fight night spotlight. Whitney Houston fejdar ut.
Det zonar bort.
Vad Är Nu Meningen Med Livet?
Bigarrotta problemantiker, de hajjar ingenting jö. Ta det ballt, fördela sen trajektoratets alla skitbefängda medlemsbrev till fjortonåringar med glas i håret!
160.
Sinnesklyvnaden. O häpnad skiljer nu den onde läsarens sansmagneter mellanögonen från aftonlundens bittra utkast till en häpnadens teologi –
Skarpt ljus påtvingas undulaten. Tamburen knyter sig. I plommonskuren från de gamla käringtanterna på minnets bandomsgårdar väser nattes rotsystem likt ett tapeters mönster av förbjuden frukt; inte heller DÄR återfinns den Väldige af Ogrunden. Men vänta nu: jag tror ett ansikte har börjat formilera sej. Och på ditt vänstra gonbryn, min Helade, förvänt i svårmod, o min Dåliga, förfaller du till slut en föreglans av dessa optimala ord, som uppstått är ur själva Väsensfrågans glömda kanter samt fördelat uppåt textväggarna.
161.
Slutet gott –
Jag tvekade länge att gå med i Sportgruppen, rädd att allmänheten därmed gåves fel signaler; ingens ögon såg mig än, där jag funderade, kamperade, men komfortabelt var det afton över Västerlandet, blodet rann och solskensundergången lyste klart. Vänstern demonstrerade vid stationerna i stadens utkant. Hoffmann inspekterade husen och utsåg en lämplig fastighet; tog sedan plats i en fönsternisch på översta våningen, förde megafonen till mnnen och störde kravallerna med reaktionära slagord.
Men vad jag tänkte säga var i stället detta, med överviktig avsikt och säkert lika stark emfas: alla överbestämliga portföljer i denna hitre världen. Själv bar jag alltid axelväska, ständigt för trång för mina uppdrag och mitt bara alltför digra tankeinnehåll. Ansvarig letar efter undantag och förbrukar sig längs prioritetsstegen. Likväl var det samma gamla stadsdel; jag gömde pärmen med personuppgifter vid foten av ett trasigt nätstaket - och se, när dagen grydde fanns den alltid kvar.
162.
SOS Poseidon –
Fjärran muller dagen lång, dagen lång.
Neutronskur!
Andas tomt, komparera generad generad: generad generad generad.
Förstenad; immun.
Titanic går under på bio. Hemma i stugvärmen råder Världarnas krig, Fred i vår tid, eller bara Tysk höst, Önen har landat, Vad heter det, Nervös?
Seismografens förfärliga tystnad indikerar: negrernas mardrömn, uteblivet regn.
Fjolårets teknologi framställs i dråpliga kopparstick; men var tid har ju sin snö, och man får reda sig med vad som är till hands.
Bilden flimrar. Slapstick är tidens melodi. Mot Orgasm kan man dock aldrig gardera sig.
Efter detonationen flyger han upp, mörklagd tillika förhållandevis blek i masken av sot beordrar han den gapskrattande publiken omkull!
Detta är ingen övning!
Beprövad erfarenhet på handbokens grund: man tager ett dricksglas, en fjäder och en kam och förfärdigar därav högst initiativrikt en provisorisk geigermätare.
163.
Ådalens poësie ~
Perspektivet vidgar sig...
Plötsligt som när någon väcks ur slummer av lugna röster från ett angränsande rum tillgodogör vi oss nu en starkt komprimerad grafisk framställning av den oerhört dynamiska utveckling som ägde rum här i länet under seklets första decennier, närmare bstämt ett liksom synligt multidimensionellt diagram, vari skilda vertikala och horisontala aspekter som ex vis "infrastruktur", "social mobilitet", "exportnäring" och "intrernationella förbindelser" på ett sinnrikt sätt integrerats; detta mot en bakgrund där landet översiktligt går i dagen, en sorts besjälad satellitbild, på en gång karta och trakt, gör norrlandsljuset rättvisa; grått gult förhärskar över grått grönt; Sveriges geografi böjer sig bakåt mil efter mil allt längre norrut under nattsolen; vägar och vattendrag från avverkningsplatserna till hamnarna, städerna, firmorna rynkar än i dag nationens överkropp. Ombud från världens alla metropoler lockades hit, tyskar och britter (belgarna var med på ett hörn också).
Det finns en vida spridd föreställning att "det förgångna verkar i nuet". Det gör det inte. Historien är bara en förströddhet som nyss drog förbi.
Det är nu skymning. Bakom krönet öppnar sig landskapssceneriet kring den långa sköna raksträckan ner mot glesbygdsorten som med ännu släckt belysning ruvar på dalens botten vid älvens strand. Ack Månens bleka svårmod över Ångermanland! Detta ärrade huvud speglar människornas oro inför krigshotet.
164.
På stranden. Hon tittade rakt fram. Jag såg hennes korpsvarta hår, hennes vackra ansikte i profil.
– Jag föreställer mig att det här förfärliga liberala samhället gömmer ett lyckligt övergångsfrö, sa hon. Jag kan inte riktigt bestämma vad det är. Men jag känner på mig att det är mycket nära just nu.
– Men du som är engagerad i...
– Äsch, du menar sexualiseringen av det offentliga rummet? log hon. Som om baddräkter skulle vara något jätteproblem! Har jag inte baddräkt på mig just nu, kanske!
Men vad hastigt himmelen mörknade över havet. Och vilka underliga moln som från väster drev in och växte till sig. De liknade långa klickar av tjock vit- och rödaktig sås. Hon viskade i mitt öra:
– Ut med dig nu. Spring genast ut i vattnet.
Jag rusade ut. Det hade blivit långgrunt. Molnen var över oss och jag såg att ett okänt regn hade börjat dala ned. Äntligen hann jag ut på halsdjup. Regnet nådde vattenytan, små röda runda föremål som liknade nötter. De flöt. Jag stoppade ett av dem i munnen – det var en karamell!
Och strax var alla badgäster jublande med och kring mig här ute i det lyckliga karamellregnet. Reklamflickan sam bredvid mig. Jag kysste henne för första gången, våra tungspetsar mötes, och i hennes mörknande ögon såg jag Socialismen: hur alla människor grep om varandras vrister, rörde sina kroppar i fulländad simning och bildade stora svävande lysande ringmurar över varje jordiskt nattlig huvudstad.
165.
Helgmålsringning. Porttelefonens vinklade ljus reflekterar medvetandet. Tiden pågår sin ensamma gång under sovrade stjärnor bortom vardagshändelsernas explanad. Döden, ständigt lika utopiskt aktuell i erinran om någon medfödd livlöshet som Mån-besjungen under hektisk tystnad, uteblir från textens slut och meddelar samtidigt i sitt otuktiga kapitelspråk just bara ingenting, som tilldrar sig i återglanserna av detta nästan bara detta livet.
Likt sjöbris flyr från Nordens mediterraneum av socialt förtvivlad samfärdel de talrikt mumlande modersmålsemigranternas mödosamt ondulerade livslnjer i avsaknad av kartagiskt samband med sin mariginal avförebråelser inför nedantydda fenomen som revolverar natten i sin mörkerdräkt, gemenskap i sin språkdräkt, en hasardspelsautomat för små kulörta ord, miljöförskjutningar längs ögonbrynen i sin attityd, en sällskapshorisont av omedvetet nedisade restauranger blänker.
Mycket har vi så att satsen säga att ta ställning till. En sexa Betelhjelms? - Och den är utan skål. - En liter Brånadh? Det är en tung minut där alla dova tankar i förbigående leder nedåt beledsagade av dina olikartade hjärtslag som ekar bort på sidorna av självupptagenhetens tunna hud, och i den slutliga kulissens stampande rymer pågår sakta Film i mörkerdunklet vid en preextatisk ormgrop; du hakar upp ditt andetag av hämmad brådska och kastar dig förlorad i din känslas dunkla svindel fram över den pärlemoranlupna medeablondinens aftonklara ögon, kluvna över själens kval och fullklottrade med kommentarer av Wiktor Bängyamin och J. P. Särtre.
***
På amerikanska universitet upptages väntetimmen för en marschmusik i stimhallen av ca 13 svingar i tolvslagsklockans pendelton, ett med obeskrivlig tystnad döpt normal-a! - det är noll tillkyrkoklang; världen liknar anars huvudsakligen ett avsides beläget rum och skådebanan bildar Tidens väsenslösa korridor, som dämpar våra somnambula andetag till lugna steg och töjer våra ytterligt försena ögon orättmätigt långa. Medan verbens granna bollar rinner förbi och fönstren fladdrar bort som en hypotetisk skjorta längsmed Konstitutionens bröstning av förvirrad stadsgemenskap räknar passionerat till gud och kommer därefter åt att pussa ihop dig med dianabruneten, hon i hotellets reception alltså. En stilig karl du kallar Världsmästaren gör dig sällskap utmed geografiens vidder. Han heter inte som så många andra dörrgestalter Jesus. Han rekommenderar dig att sorgsen spegla dina ögonbryn i hennes fotspår. Västern glimmar av återhållen skogsbrand, och så väldig ärprärien, att när i 21 yards senare har kommit fram till kärlekslivet, finns där bara lagomsol och stillhet över ensamhetens medlande arrangemang av marschaller kring en fornordisk båtgrav.
166.
Enkelt minne –
Vi gick där tillsammans, jag kom mig ingenting för - och plötsligt låg jag gömd mellan din sköna hals och kragen som ett litet handjur. Jag såg dig inte mer. Genom ditt hår, den exotiska natten, såg jag en morgon av tweed och sol. Det var ett tillfälle i mättade färger, som i reklam, och jag väntade på ett uttryck för din sympati - och i ett exakt ögoblick kände jag början till en doft jag kallade Nature's Delighted Answer.
167.
Tid och plats –
Med vilken doftrik precision förändringen – dess egenart! En tystnad som många tamburers på en gång vaggar av och an snett bakom min rygg likt en Någon på den gröna mattan – och plötsligt står jag i vardagsrummet hemma hos någon jag inte känner men tycker om, betraktande solnedgången; stället är tänkbart, jag menar, det finns inte, bara skenbara mnnen skurna samman i ett intryck, ett transparent collage av förenliga kompositioner, inne och ute förskjuts ut och in i varandra som speglar, fiktiv tid börjar och slutar i samma oment som till toner av swing & sweet. Jag går dröjande in på tomten, så här i huset så stilenligt med på ett hörn bland personager i en underlig roman från femtiotalet som jag hittar på, att jag bara i detta tankspridda ögonblick fallit utom ramen, alltmedan rummets varma stämningsljus dynar ut över skog och strand.
168.
God dag. Jag vill ha två spenater.
Två spenater var det. Är ni där. Äh, två spenater.
Jag sa två spenater.
Hörni två spenater, alltså. Pröva ej mitt tålamod till bristningsgränsen.
TVÅ SPENATER!!!
Det var ju själva fan också.
Men OK. Vi säjer så.
Hit med två spenater nu. Annars blir jag tokig.
Två spenater sa jag.
Det var ju märkligt detta här. Vilket eländigt ställe! Jag kommer aldrig mera hit.
Var fan är mina två spenater!
Ro hit med mina två spenater, annars går jag!
Nähä.
Försök med tre spenater då, för helvete!
Åh, tack så hjärtligt.
169.
Bostadsmånaden! O grående vita utsiktslösheter utfyller länskartan; i samtliga (nästan) gröna tamburer framstiger nu en liten flicka. Hon är utstyrslad i blå helikopterkjol med spirande gula volemanger. Det är väl ett känt motif. Du menar kanske motsatsen? Det ska vi cleara upp oss på; i vardagsrymmena så utvecklas ju tillsvidare ett mycket dåligt nytt romansystem. Och dagisfröken vattnar blommor i sin egen dröm. Vad är det sedan frågan om? - Att hredagsnattens dödsoffer (jaha?) har börjat rapportera sig i långa spalter på tapeterna. – Nå, sesådär. På litet ungefär. Och jag kunde ju förstås ha gett mig silverpipan på att det var du som nalkades; men det var bara Månen.
170.
Att stanna Satan trogen, uppåt Gårdarna försvinna. Det är där de kvinnligt rena fönstren öppnas nedom guld och terror. Så lämnas män att omkomma i hissarnas förblindelse mot husens mening. Jag har Måne under fötterna! Min väg stängd för Avsked ned till människornas överdrivna fattigdom i svagströmslig förgängelse. O vänsterblå Triumf, det sker i samma ögonblick, att adjektiven bildar signaturer mellan Död och Ställe… detnstirrar troget, nödens månad, lyss! jag öppnar mina ögon mot ett stjärnantal på Höga Domens gränsbord, blygt brutal: det här är bara språkets oegentliga intresse.
171.
Det var en främmande stad, i blådager och en viss tristess, hit var vi förvisade, hit förlagda, vi hade en uppgift vi noga höll i sikte och gryende fokus tentativt, vi övade ständigt, någorlunda lugnt, i våra vita träningsdräkter…
Jag minns i synnerhet de båda kända, vackra kvinnorna, vars namn jag förtiger av etiska skäl, nej, snarare själviska sådana, ja, ni förstår, jag mår inte särskilt bra av att tänka på dem.
O denna alltför tydliga exercis, denna gymnastik i Spänningshjulet, så bara alltför riskabel för oss övriga. De förbättrade ständigt sin erotiska precision.
De förädlade stadigt sin gränsöverskridande kärlek.
Nej, det här vill jag inte tala om. Det gör mig inte inspirerad. Jag skjuter det åt sidan. Börjar om. Var var jag någonstans. Jo. En främmande stad var det, i blådager och en viss förstämning, hit var vi förlagda, här var vår kalla dröm… Och vi övade ständigt, sorgset, i vår stora ensamhet.
172.
Med maffian har jag också haft samröre. Det har sina för- och nackdelar. Ingenting för svaga nerver.
Revolverskotten! När allt var tyst i min sovalkov reste jag mig och gick med darrande ben efter mobiltelefonen. Klockan var strax efter midnatt, minns jag.
Kyrkoherden kom efter vid pass en kvart. Sakramentet smälte på tungan och jag blev lugnare strax. Han erbjöd mig smörjelsen, men jag tyckte inte det var nödvändigt.
Ett problem kvarstod: de sju avhuggna huvudena i min säng!
Men han kunde inte hitta dem.
173.
Det här är Kyrkans gemenskap: vi fattar om varandras vrister och bildar ett jättestort cylindriskt nätverk som lysande svävar i natten över stadens förundrade hus –
Men då måste alla guppa sin kropp korrekt och i den rätta takten. Om bara en fallerar och mister sin svävarkraft, måste han eller hon genast korrigera sig; risken finns annars, att oförmågan sprider sig till hela vår gemenskap,
och vårt ljus slocknar,
och hjälplöst dalar vi alla till marken.
174.
Television -
Det var efter avsevärd tvekan Jane Birchland, den kända engelska TV-skådespelerskan, beslöt sig för att ställa upp som den fala Julia i serien "Farfars pengar". Rollen innehöll ett flertal mycket starka och helt explicita sexscener. Jag beviistade en av inspelningarna i sällskap med min mor. Julia våldtogs – nåja, motståndet var symboliskt – av tre män. Till slut kunde jag inte hålla mig. Jag slet av mig byxorna och kastade mig in i handlingen. Ingen protesterade! Jag strök min fallos mot Jane Birchlands kind och avlossade ett jättesprut.
Serien fick mycket god kritik. I synnerhet Jane Birchlands insats prisades.
Teamet bakom "Farfars Pengar" gjorde även ett reportage om ekonomisk brottslighet i Stockholm. Man avslöjade en stor liga, involverande ett flertal högt uppsatta personer. Alla kastade de sig i vattnet för att undkomma polisen. Stockholms broar fylldes med folk som bevittnade polisjakten. En efter en plockades de skyldiga upp ur vattnet och bortfördes till förhör, rättegångar och långa fängelsestraff.
Den yttersta bron. Den långa, oberäkneliga, med taggiga konturer. Jag tog mig på en bropelare upp på vägbanan, intog min plats på det snabba, äventyrliga färdbandet och förvillade mig ut i invandrarförorterna. Där var allting avspärrat. Höga stängsel och vita trästaket stängde in familjerna i deras hem, endast med dyra biljetter fick de passera. Jag tog nu tunnelbanan, men åt fel håll. Anlände till ständigt nya invandrarghetton. Avspärrningar, fientlighet, misär. En ung man från Afghanistan tog sig an mig. Han övertalade mig att släppa min TV-apparat i vattnet. Han visade mig till den närmaste tunnelbanestationens rätta ingång, men trappan var för brant och när allt kom omkring orkade jag inte ta mig upp till perrongen…
175.
Och jag försjönk i natten, stadsmiljön och de tillhörande dunkla sammanhangen, denna ljuvt hugnande främlingsvaro och stillhet, denna milt undanvikande kriminalitet.
Främmande gestalter, lysande av ungdom och mörknande av kraft, fann mig, sökte mig, tilltalade mig hastigt och från sidan, bjöd in mig i tysta amerikanska bilar och körde mig avsides. Man undervisade mig i de hemliga tunnelsystemen och de bortvända nästan okända parkeringshusens egenmäktighet och bestämningar, deras väsenslöshet, vanvett och oöverkomliga makt.
Så delgavs jag de innersta Sakramenten och förblev troende. Så blev jag till, sent omsider, mot slutet av min levnad förvärvade jag äntligen mina djupaste rötter däri.
Jag begav mig ut på vinst och förlust. Jag återvände inte. Och jag längtade efter att aldrig mer få vakna upp ur drömmen.
176.
I knipa –
Från min bohemiska tidsålder hitom ära, tid, död, redlighet och av alltför snål tilldelning av brasilianska cigarrer förorsakade utrikespolitiska förvecklingar erinrar jag mig framför allt och intet mina ständiga tillkortakommanden på det känslomässiga planet, det personliga misslyckandets enahanda tystnad och den existentiella diskontinuitetsneurosens svårmodiga violinsonater längsmed gatuvandringanas retrograda vanmakt, denna plågsamt skärande kärlek - jag måste få kalla de så - som kommer til uttryck i mitt ständiga ärende över gården med dess skygga hund, vid enstaka tillfällen avbrutet av en poliskonstapel med reglementsenligt skarpslipad elgitarr, vidare det periodiskt återkommande tillstånd av västerlandsundergång, vars utmordentliga krav på kompenserande entusiasm jag sällan på ett riktigt tillfredsställande sätt kunde leva upp till i morgongymnastikens specialkrumbukter eller, för den delen, i de sokratiska kvälssamtalens molnlika obeständighet, ja, och så sist och inte minst min egen allmänt ångerfyllda tvekan inför världen, allt detta "oerhörda", som jag väntat mig av livet, och som aldrig med den rätta tidsförskjutningen ville äga rum, jag menar... vad sade ni - gatorna? Dem lärde jag mig utantill; varje port i stadsdelen kände jag till doften, dunklet, stenarten, men aldrig någon lägenhet. I portgångar åt vi, sov vi, ibland kom någon boende ut till oss med skaldjursrullar och rumänsk kaviar eller någonannan utsökt 50-årsöverraskande delikatess. Det föll oss ntressant i smaken. Människor är vänliga mot fattiga. Det är de faktiskt. Jag arbetade annars mycket och fick bra betalt, men klarade ej att administrera mina konton, förvillade mig i underligt belysta banklokaler, körde ohjälpligt fast i kundavdelningarnas vändkors och var vid något tillfälle nära att bli skadskjuten av en överdrivet nitisk vakt. Jag köpte aktier i tyska tonsättare, de följde nätt och jämt inflationen. På järnvägen fick jag aldrig anställning; man klämde på min feta buk och skrattade åt mina dikter. Men om tterna gorde jag talrika utflykter från detta hundfursteliv i stationärt skymundan, reste i Europa, drömde om krigstillstånd, flygplan, massgudstjänster och en acceptabel erotik.
177.
Groznyj –
Välkomna till denna bortglömda provinshuvudstad av Oz. Låt oss i samfällighet betrakta det karakteristiska sceneriet. En trist och sned skymning har börjat sänka sig över den utgasade förortens människofientliga hus i fonden. Men här i förgrunden råder ännu ett grått och uppmuntrande dagsljus. Vi ser ett vidsträckt, uppluckrat fält, där träd brutits samman och grävmaskiner tagit långa kliv. Här pågår en hämningslös och till synes helt obemannad aktivitet. En lång rad av spanska ryttare trängs ihop från sidorna, och på deras krön anläggs en landningsbana. Allt för att få grepp om musiken, den kraftfullhet som ständigt flyter in över min sömn från alla håll och kanter; så låt mig samtidigt med dessa ord få dela med mig av den. Låt våra ögon få besläkta sig med textens tystnad. Den håller oss ett synligt sällskap. Ja, och så var det något annat med det här också, något intressant och ganska ödesdigert, men det har jag tyvärr glömt. Jag är emellertid starkt övertygad om att jag är på rätt väg i nedtecknandet av dessa ovanliga, ofta rätt överraskande erfarenheter.
178.
Tillgiven –
Han kommer hem en morgon från en lång, vansklig resa i en annan värld och är ensam med en som vill åt honom. Han låtsas som ingenting. Det hjälper inte. Han sjasar bort henne milt. Strängt. Det hjälper inte heller. Han rullar in under sängen, brottar sig upp på väggar och bokhyllo, utför mycket långvariga språng – men hon överlistar honom, utnyttjar genialt den jaktterräng som rummet bjuder, än här, än där slår hon ut i långa klösande protuberanser och gång på gång får han se sig tagen med storm. Enda någorlunda trygga stället är taklampsfästet. Dinglande där i fingerkrok med huvudet ner som en groteskt överdriven fladdermus försöker han ta saken med ro – men detta är ju på sin höjd en filosofisk lösning.
179.
Vattenspegel hos en stilla tjärn –
Det är en kramp att nå fram, att avigt stå i sitt ärendes väg, ha angeläget budskap, skola ut med språket – och det sitter som käken. Jag kommer ingenvart, måste, hakar upp mig / börjar om, går på ställe i täta stopp men svårigheternas egenrytm övertar klivet och persisterar i felsteg på felsteg utför trappan. Vad är det jag skall säga? Jag grubblar och skriver. Mina satser vacklar oberäkneligt, stakar sig mitt inne i sig själva under plågsam paptetik,, snubblar genom skiljetecknens minfält. Jag arbetar hårt tills tröttheten småningom pockar på min rätt, jag ligger vaken låst med långa ord tills deras mening plötsligt lugnt och holografiskt visualiseras, och då är det inte mig detta sker, utan det irrande jaget inom mig, han tränger fram ur den täta, komplicerade grönskan och blir stående vid klyftan i skogens mitt. Så vilar en kuslig skönhet över varje lyckat försök till uttryck jag tycks ha framför mig: han tvekar inför den möjliga klättringen, allt där nere ligger oskymt för ögat, stupet är tvärbrant och klippväggen slät, det är långt, l å n g t mellan fotfästena.
180.
Farfar –
Det var en gång en Tafelmakare. Han hette så. Han gjorde det. Han hade ett vittförhappandes Måneliv. Det blev han inte mer berömd för. Dessa evighetsförfäade valloner! Varje dag är en för litet. Varje morgon styr han till havs med en sjöspik.
181.
Tid och plats –
Med vilken doftrik precision förändringen – dess egenart! En tystnad som många tamburers på en gång vaggar av och an snett bakom min rygg likt en Någon på den gröna mattan – och plötsligt står jag i vardagsrummet hemma hos någon jag inte känner men tycker om, betraktande solnedgången; stället är tänkbart, jag menar, det finns inte, bara skenbara mnnen skurna samman i ett intryck, ett transparent collage av förenliga kompositioner, inne och ute förskjuts ut och in i varandra som speglar, fiktiv tid börjar och slutar i samma oment som till toner av swing & sweet. Jag går dröjande in på tomten, så här i huset så stilenligt med på ett hörn bland personager i en underlig roman från femtiotalet som jag hittar på, att jag bara i detta tankspridda ögonblick fallit utom ramen, alltmedan rummets varma stämningsljus dynar ut över skog och strand.
182.
Passupp, nu blir det gongongsslag: han kröker sitt upphöjda ögonbryn och kvicknar till med en god passersedel högt i vardera nypan. Vad säger ni om det?
Klockrent! Vi lyfter vår hatt och tar det senare för inträffat; hundra dalar kan inte vara fel, de kan inte vara fel och Allaktivitetsmånen vandrar vidare.
183.
Det var en främmande stad, i blådager och en viss tristess, hit var vi förvisade, hit förlagda, vi hade en uppgift vi noga höll i sikte och gryende fokus tentativt, vi övade ständigt, någorlunda lugnt, i våra vita träningsdräkter…
Jag minns i synnerhet de båda kända, vackra kvinnorna, vars namn jag förtiger av etiska skäl, nej, snarare själviska sådana, ja, ni förstår, jag mår inte särskilt bra av att tänka på dem.
O denna alltför tydliga exercis, denna gymnastik i Spänningshjulet, så bara alltför riskabel för oss övriga. De förbättrade ständigt sin erotiska precision.
De förädlade stadigt sin gränsöverskridande kärlek.
Nej, det här vill jag inte tala om. Det gör mig inte inspirerad. Jag skjuter det åt sidan. Börjar om. Var var jag någonstans. Jo. En främmande stad var det, i blådager och en viss förstämning, hit var vi förlagda, här var vår kalla dröm… Och vi övade ständigt, sorgset, i vår stora ensamhet.
184.
Låtsas att det regnar. Det gör det inte alls. Orden spelar ingen roll. Gud bryr sig inte om dem. De får falla som det faller sig, varstans, men alltid nära musikens bleka skogsbryn, som rycker närmare med verbens hastighet.
185.
Hennes fjärran namn var tystnaden och Fader Vår, men jag är här, och morgonen var stark i det obestämda kök vi samma två i attraktion fått vända bakom oss. Jag vet. Jag upprepar: det långa ögonblick mitt välbekanta tåg fraktade genom rummet fick hennes hastiga blick att sluta sig inom sig själv, sitt skal av distanserad närvaro. Mig har den alltid bildat förort. Där bor jag inte men befinner mig i denna statiskt sena tillfällighet av ett kreerat minne. O mörka läsare; förstår ni vad jag menar? Säkerligen inte; ni är inte längre här. Ni tillhör mitt förgångna, vilket ännu äger tåg, försvinnande i tystnadens bestämda attityd till den onatur, ER, som aldrig mer än vad som redan sagts skall ha tillhört det förgångna i morgon.
186.
Vi gjorde det –
De vackra flickorna man kanske… ja ni vet. Vi gjorde det, jomenvisst… men man kan omöjligt minnas det. Man intalar sig om och om igen: visst gjorde vi det. Men osäkerheten är kvar.
Främsta priset var var balettflickan, den vackra, överspända Therése… Jag minns våra trevande, egendomligt vaga samtal, som merendels ägde rum i gryningen, utanför något ensligt beläget hus… för mig betyder det allt, att vi faktiskt gjorde det till slut. Det var mitt livs mening och mål, den fulländat känsliga osannolikheten.
Jag minns det alldeles klart, alltså just före… hur vi låg bredvid varann på rygg, i den breda sängen, under täcket, tunt som hennes lemmar vilka ännu ej satt löv… och jag tänkte på de nära buskagen. Denna stilla gryning i april. Och jag sade mig om och om igen, att kyskhet är den paradoxala kulminationen, vilken överträffar… ja ni vet.
Jomenvisst.
Nu sitter jag här. Nu. Vaken och hemma. Röker, dricker kaffe. Ler. Vad härligt dum jag var.
Nej, vi gjorde det inte.
187.
Vid sidan av ett ämne –
Så länge grannsämjans alldagliga röster uppehållit sig i den virtuella tamburen, den speciella vestibulen, på detta väggavstånd av fruktbar osannhet, jag menar, det närvarande är nog i allmänhet ditt eget fel, men alldagstingen vänder sig med nattens köld i bakgrundstystnadens sekunder oavbrutet bort och meningslösa ord förklingar dåligt via någon söder tankegång i mörkerhettans ljus. Du raderar därför min kanal och klandrar mig med ORÄTT, måste vakna nu, det halvmedvetna brister fram i clairobscure likt dina ohållbara ögonlock. Dit har jag vänt mitt namn och all förödelse. Avog överdrivenhet är resultatet, väderlek, retorisk form. Talets vågor vandrar, satskontruren står som förebud för liv och karusell och växlas ned mot hemligt samförstånd. Det är dock som alltid recessivt kronometriskt världsbrus som i varje långt moment beledsagar de analoga omgivningarna. Man måste i denna ofrivilliga samtidighet försöka vända inåt framåt ur sin självgenererande topografi. Men också det förgångna visar sig förgäves i ett listigt gatuperspektiv. Jag undrade t ex länge om midnattstrafikens hektiska ljuskäglor på något sätt var ute efter mig. Jag förbisåg då att ett visst slags undersökningar själva skapar sin eftersökta kunskap. Man kan inte utan vidare tillägna sig en information som ännu inte existerar.
188.
Flaggan i staden –
Vi ömsar namnlöshet vid randen av en verklighetsfrämmande stad, befriade från död, förövande våra erfarenheter liksom vakna kvinnors ångestretuschörer sina trösklar. Avvaktar. Det är en vederbörlig attityd, man säger att den liknar någon andemening, tvivel underkastad, "utanför orsaks- och sannolikhetslagarna ingriper Gud i allmänhet icke". Ändå är han här, som en avlägsen form mellan pauserna och tingen. Världen väntar på hans lugna färd, den är ett annat utrymme; där återskapar varje ögonblick en tyst minut på andra sidan mörkrets speglar. Det som , en gång inneboende i deras bakutrymmen, utestående i människornas perfekta förgårdar av sund förväntan, övade sitt vänstra steg och släppte Jesus fram ur kors och nåd förleder nu i denna hemkomst våra blickar in i de halvöppna garderobernas ödesdigra barndomsinnanmäten. Tills vidare bottnar våra tvivelslösenord i en hyotetisk mened, och medan det tvärvändande andetaget förflyttar sig ut och in via ögonblickets inåtlutade kaskad av förtegen närvaro förflyter två samtidiga våningar av hemmets ofullständigt utforskade geografi. Väggarna är färdigstavade. Därkring vittrar dagens ljus bland nattens hemligstämplade stjärnor. Vi försöker lyfta våra ögon upp på högkant ur den glömda tidens vita rotsystem. I nästa ögonblick har värdefönstret uppstått. Det är där förtröstan står och vaggar, dubbelvågig som ett schackbräde.
189.
Det är en utsikt över ett öppet och tilltalande landskap, böljande i låga höjder och sänkor, ängder, dungar och snår bort mot insjöns silverglittrande band nedanför den långsträckta åsryggen i väster. Det är ett välbärgat område med stora tomter och påkostade villor av skiftande skapnad. Man tar en promenad i omgivningarna och lägger märke till detaljer som skiljer tomterna åt, solur, fågelbad, pooler och hammockar, den ofta överraskande och exotiska trädgårdsfloran, arkitekturernas skilda konstgrepp, teglens färgsättning, de brutna takfallen, burspråken och verandorna, prydnadsfönstren av vattrat, kulört glas. Först småningom blir en krypande olust medveten. Man uppmärksammar en trädgårdsgrinds på något sätt alltför mödosamt och konstfullt utsirade järnornament, man ser en obehagligt gräll färgnyans hos ett fönsterdraperi. Man lägger alltmer märke till rabatternas skriande bjärta lyxblomster, deras obscena utfläkthet. Det infinner sig en kväljande känsla av övermognad, smaklöshet och stilistisk urartning, som en lurande, fullt märkbar stank.
Det är något fel på den här trakten.
Plötsligt uppmärksammar vi den fullständiga tystnaden. Dövheten. Den förkvävdhet som hela tiden varit rådande.
Men bakom bakgrundens aspar, på andra sidan stengärdet, i ett hörn av det ovårdade fältets ödslighet: den herrelösa dobermannpinscherns utfall och nafsanden, den ständigt på njytt stingande smärtan i armar och händer, bröst och buk, barnet som skriker, gallskriker ohört, skriker och skriker i dödsångest.
190.
Cowboy –
Man strävar framåt i slutändan. Inte utan att komma på bittra tankar lyfter man då och då på hatten för någon osannolikt munter medmänniska, passerande i motsatt riktning på den moddiga trottoaren i denna snåla blåst. Våra förhoppningars oavbrutet uppåtlutande Stockholm, denna drömmarnas enda återstående stad, framstår under alla omständigheteri eftertänksamhetens perspektiv som en alltmer okänd plats att leva på. Trafiken snurrar, allt handlar alltmer om "rätt signaler", direkt aktion står lågt i kurs. Mycket få infödingar vet t ex numer var spelpalatset Draken är beläget, men själv brukar jag alltmer ha förmågan att hitta dit. Den blygsamt dimensionerade foajén vilar i ett tveksamt halvdunkel. All personal är frånvarande. En flock lyckliga invandrarbarn i färgglada tofsmössor ränner omkring och knallar med sina brådmogna, nästan lite läskigt skarpladdade repetergevär.
Byggnadskomplexets mittregion upptas av en imponerande publiksal med hundratals trånga och blankslitna åskådarbänkar framför en jättelik filmduk som numer aldrig används. Stillheten gömmer en myllrande aktivitet. Överallt i vinklarna och vrårna runtomkring kan man närsomhelst krypa ner i någon gåtfull och och i regel helt okänd westernfilm. Företaget är på eget ansvar och förvisso ingalunda oförbundet med åtskilliga riskmoment av existentiell relevans. Men om man bara vilar tungan rätt i mun, vidmakthåller en oavbruten skärpt beredskap och noga koncentrerar sin uttrycksfulla rörelseförmåga och sin tillgängliga emotionalitet på det planmässiga handlande läget kräver bör man i allmänhet kunna vinna en övertygande seger över dumskallarnas sammansvärjning och på sluttampen rent av komma åt att avliva själva psykopaten med ett vällustigt närskott.
S k "action" rymmer som mänsklig vardagsaktivitet betraktad avsevärda inslag av psykiskt djup och esoterisk meningsfullhet. Jag finner den besläktad med schackspel och katolska gudstjänster. Glädjen att skjuta är väl även annars en otvivelaktigt manlig ursprungsegenskap, fullkomligt naiv i sin akustiska förväntan. Ingenting misstänkligt, inget som helst sexuellt spektakel däri.
191.
Grå sommardag –
Hon talade så konstigt. Jag tyckte liksom det. Jag kände inte igen det. Bara satt där vid henns sida, i mitt inåtvända leende. Trottoarens passerande folk låtsades inte om oss.
– Vad menar du, sa jag till slut.
– Att Gud är det som verkligen betyder något. Bra fråga, i och för sig.
Trafikbruset! Jag kom av mig för en stund.
– Vad menar du?
– Det var väl inget svårt.
192.
Det är som filmen alltså. Lite lätt noir sådär, ni vet. På stupet nere. Svart är hon här från ingenstans, med grådagerfönster bakom axeln… Jag tror att hon har vind från sommargården utanför i åtanke.
– Det bli scenario med hemska byxor.
Jag börjar skratta. Inbillar mig att det är bäst, förväntat liksom, ja, jag tror bestämt hon leker med mig; är det här Absurditet? Jag frågar henne vad hon menar. Jag vill, att hon förklarar någonting. Vad detta någonting kan vara vet jag inte än, men kanske tror jag att jag anar det...
– Hördu, jag menar vad som helst, men bara inte sängen. Ja, alltså inte så. Men, du förstår, det här är skuggsång.
193.
Anknytningen –
Jag föreställer mig en kvinnas sublima porträtt, vilket endast ett ensamt barn hade sett i djupet av en milt raderad stadsdel; det var halvgångenhet, och ändå bara halvgångenhet ånyo, så här i de slutna ögonens belysning; hon sökte således utgestalta sig i världen förmedelst någon ört som ingen annan människa hört talas om, och därvid blev det. Under narkosen såg hon en skrattande get. Denna mardröm fascinerade henne oerhört. När sedan strax en främmande och helt på måfå utvald herre inhalerade sin dos av den innehållsdigra röken fick han genast en vision av tallösa eldsprutande demoner stormande fram i underjordens tunnlar. Deras stridsrop övergick allt mänskligt språkförstånd –
Ekot dog bort; en återglans av den antydda kraftladdade semantiken vilade nu i det gassande norrsolskenet över de båda flinande motorcykelbusarna som stod och hängde på sina kromblänkande monster till fortskaffningsmedel på en i övrigt tom parkeringsplats. Han iakttog scenen under svårmod som sakta ebbade i sval förvåning: ett stycke längre bort stod nämligen en moped med mycket ålderdomligt utseende och på pakethållaren hade en budbärare från ovan slagit sig ner, inte en svan, men en närmast ankliknande vit fågel med cirka två meter lång smal hals.
Plötsligt startade den obemannade mopeden. Han följde efter den. Färden gick söderut, allt längre in i den stora folktomhet, som kallas världen. Han såg vinden fläkta i fågelhalsens ljusa dunskrud, det liknade ett moln i hastig förvandling.
Han kunde inte hålla farten. Snart var det märkliga ekipaget praktiskt taget utom synhåll, allt han såg var en liten fjärran vithet.
Han identifierade omedelbart detta molngryn på nejdens rand med begreppet "eftertanke".
När vi således nalkas de yttersta tecknen på mental väg, kan effekten snarast bli den omvända. Det verkliga förloppet ter sig förvisso i allmänhet "mindre sammanhållet i sin litterära form" än fallet är hos ex. vis Tolkien, men det besitter i gengäld ett betydligt högre mått av "poetisk intensitet".
Och i vårt hjärta förblir du en städse åtrådd inkarnation av den kosmiska prinsessan Échingarade.
194.
Stendager.
– Vet du, sedan förra natten har ett eldsvrål saktat in kring husets ås av successiva självförvandlingar – men har du kanske tänkt att gud? Och traktens grodor torde inte mer förvåna sig. Det hela är naturligtvis en annorlunda teg såhär vid åkern: vad ingen hör, skall andra vissla. Sådant är mystikens innehåll.
EN RYSK BILD FALLER SÖNDER I SPEGELN.
(Jag har velat handhava radion. Den gör en skarp musik; och kan väl senare ingen rättare sagt än gjort personbeskriva detta nattmorfem i termer av ett högre tal, så må väl eftertanken beta respektive frågetöcken. Sålunda klarnar det allvarliga privat. Jag vet att flertalet troende stavar gud med stor bokstav men det är avgudadyrkan.)
195.
De horisontala kommunikationerna utrvecklar sig merendels i synnerlig förvåning, man borde kanske strax försegla denna obekanta väderlek med tilltänkt namn, vad heter det, tillgodogöra sig en randanmärkning, uppställa Frågan? – Svaret registrerar vi med trådlös fotocell. - Verkligheten har sitt upplopp på det interaktiva planet, efter förebild av prästerskapet, dessa metafysikens ambassadörer i vårt avlånga stadslandskap, och vi följer deras kappor i den svängande vinden; när Stationsmästaren avger sitt slutliga besked reagerar de enkom med ett tankspritt "Jaha?" – och reser hem i stort sett frivilligt.
196.
Nunnan i Zagreb –
Efter att så många vilseledande år i en patetisk mariginal av lexikalisk vedermöda, svärtad av sorgfyllda minnen och talika sociala missförstånd, ständigt ha genomkorsats av en tveksam ungdoms nyfrigivna delinkventer på spaningsfärd efter det slutgiltiga språkets gudomliga geometri av tillförsikt och balanserad kärlek, försänktes verkligheten i ett måleriskt tillstånd av djupaste ensamhet mot bakgrund av den omgivande miljön. Samtidigt inföll den klickande effekten av ett uppvaknande som går i lås, varseblivningstydligheten nådde maximum, tiden hoppade långsamt framåt en sekund och väderleken byttes ut. Världen var försenad. Härifrån till Fjärrkarelens glaskupoler utbredde sig en vardagsgrå morgon vari ingen tog del – men den geografiska triangelns sydspets inföll i ett skrupulöst rent och sparsamt möblerat rum med ett gardinlöst gallerfönster mot en stenlagd skuggig gård i söder. Där var ett litet ålderdomligt skrivbord, en pinnstol, en enkel järnsäng, vita, kalkputsade väggar och tak, ett golv av iskall, polerad cement – rummet var lika naket som kvinnan som bebor det, och själv har hon, som så många kvinnor, inget ansikte alls.
Och staden utanför smyckar sig till fest. Befrielsens sneda falanger intar morgondagens gator under exemplarisk ordning. De marscherar till toner av cirkusorkestrar och liknar husarer eller papegojor. Ständigt allt färggrannare kompanier passerar revy, och vilket egendomligt fältrop: det kan inte uttalas på något jordiskt språk, men liknar väl snarast AYALAHII! AYALAHII!
197.
Såsom i en hamlet –
Jämtland, paperMoon 26 april 1993.
Stjärnorna på tomten ståtar milt i solens frånvaro.
Under tankehäktet blir det albumblatt. Uppehållsmagasexet Rundgång sänder vila på egen våg bortom de pattade soffgrupperna på Östersunds värsta loppmarknad, varest återstående midsommarnattsljus taktar ur i nosferatiska kammarspel vilka fortsätter hela dygnet runt runt runt i c:a 23 timmar. Undulaten hävdar stilla sitt delirium:
– Ciaõ, dödgrävarn.
– Allhelgonadag...
– Har jag kanske språkets lunande fullskalighet att tacka för publikens avståndstagande?
– Det råder pinsamt Månsken över norra hemisfären.
– Det råder ensamhet i batyskafens morgondocka.
– Det råder dykarklocka på ditt vänstra hammarslag.
– Det råder följdsamheter på tal & datum.
– Sen är höken.
– Sen är Hökarängen.
***
Det tredje ordet avslutar telefonsamtiden.
Det råder återhållsamhet i dessa skenbara norrlandsting.
Ridån går upp för mitt djupseende i det ögonblick objektets huvudaktör snavande börjat i "arytmisk hieroglyf".
198.
Livet var hårt, när som Gud, den store humanisten, och sagt om Försvinnandet? Hört och beklagligt. Men Världen gick framåt; vi Socialdemokratiker har alltid hävdat; låt oss rekapitulera; Konstantinuitetens Betydelse för Helhetsbilden har ingalunda övergivits och med all Rätt. Klavgående Fartyg låg till, Arbetarrörelsen; och alla välutrustade lägenheter. Infrastrukturen och Länsstyrelsen; politiska Partier; långliva nöjd Populacis och lite urban som de allra flesta; Försörjelsen ordnad; Djupsens och Dödsens Förfäring i små förenhetligade Bildningsportioner utlagd av folkkära Humhumprofessorer med Förankring i Ledet runt om av det anekdotiska Västerlandet.
Talskrivaren gör här paus i sina sociohistoriografiskare elaboremanger, röker fridfullt, tänker på sommarens soliga dagar och på att tiden är ett fullkomligt genomskinligt fluidum.
en skrämmande medeltida atmosfär härskar på kievs gator om natten. den allmänna stillheten bryts plötsligt av ett hjärtskärande skri. det är ett skri av fruktan. ur den tomma gatans mörker uppenbarar sig en grupp av män med bajonetter. vid åsynen av dessa börjar stora fem- och sexvåningshus skrika från botten till tak. hela gator, gripna av dödsångest, skriker med omänskliga röster…
199.
Resebestyr –
Erinran sätter stundom svavelklingan mot min bakdel -
Men Kissinger var en jude som inte borde ha överlevt kriget, menade malaysianen menande.
Att betrakta varandra uppmärksamt, att vakna till: som om någon obehörig snubbe står och provocerar med sin långa näsa. Det är sådant man i alla händelser må räkna med, under det att klockan rättar till sitt ögonbryn med vänsterhanden; fåfäng sport är hämndemannens specialitet, och på andra sidan medelmåttigheten växer språkets blommor. Det går förvisso åt på tok för mycket prat när svärföräldrar åker taxi, tiden slår och slår sitt gonggongslag i världen, en solförmörkelse på Eiffeltornet kikar in och främlingsskapets övergivna hund förföljer dem i bakluckan: VOV vov vov som en människa i djup förtvivlan.
Dock: allting löser sig med god planering, här kommer det en jumbojet i molnförvandlingen. Den artar sig. Vi kryper sakta, sakta framåt under vinterns taggtråd.
200.
Karusellarmens elastiska spänst avtar allt längre bort du slungas iväg längs den – och till slut ligger du där maktlös som på änden av en utdragen deg. Inget rör sig. Bara barnens tystnad hörs. Livet har alldeles upphört att vara meningsfullt.
201.
Efteråt sa dom att partyt spårade ur. Folk uttrycker sej gärna något försiktigt. Och det är klart att alkoholen gjorde sitt till, som alltid. Hämningarna släpper, och med passionen följer alltid en äventyrlig inställning, en böjelse för risktagande. Jag trodde att han just nu stod med ryggen till. Jag drog dig till mig, och våra läppar möttes i en glödhet kyss. Det var ett såntdär godnattögonblick när fullmånen tvunget skulle kliva fram ur molnen och avslöja för hela Universum hur helvetes korkad och taktlös han är.
202.
Sten.
Sten. Vad är en sten. Bolander? (Remember.) Sten. Du luktar apa! Jag tycker inte om dig. Jag vill vara i fred. Jag vill inte gå omkring md denna villervalla i pallet om du förstår. För jag vill boxa rosor! För jag vill boxa rosor. Sten. Nylander? (Remember.) Var ur det höga består samtalet i, må du tro? (Regnet.) Stor förtvivlan grep mig här. Sten. Minister? Kan du boona mig en cigg. Vad du är snäll. Ska vi gå hem tillsammans. Dej eller mej. Det spelar ingen roll va. Sten. Vad dum du är. Sten. Kom med nu.
203.
Du och jag –
Man är ingen familjetyp så här i sin surrande enslighet, man är ingen, inte ens sig själv bekant, likt ljudet av hissen som stannar på ens säregna våning främmande för sig självt är det lugna ögonblickets ljus, illusionen av hem. Det är långt till din närhet. Jag visste dig aldrig. Stannade utanför, annan som närvaro, färglös och tystnad lik. Att vara i världen ställer för högt människoanpassade krav på helhet, social modifikation, tempusmedvetande, meningsglid inger drift, lite andetag, lite kronologisk tvekan inför det enstaka: chips, bibel, nyheter, sport, i övrigt är väl just ingenting att specifikt räkna med –
Men bara för att ingen vet om det skall jag notera det här med omgivningens finaler, åverkan, jag ska framföra min kritik: man har räknat fel på tillgångsverben; det är naturligtvis så mycket som vi måste ha. Moderskapets kris inträffar emellertid i samband med en sakligt svår förväntan. Bara för att inte detta ögonblick skall övernatta dig halvsovande hel och hållen ställer du hädanefter andebarometern på STOPP i två och tre sekunder. Vacklar i dit torn, besneglar (nedåt) väderleken. Den obeskrivliga modulen, kartan. Mänskligheternas oliktragiska virrvarr av hämnd och musik.
204.
Spektrum lyser i mörkret, ja alltihop. – Var var jag någonstans?
Det är en "socialmiljö". Nej, social miljö; och så har vi ju det där med paradoxerna.
Ensam tillbringar vägen på en främmande perrong, i väntan på sin timslångt avlägsna bostad.. Muttrar för sig själv, snor sin rosenkrans i fickan. Finns också med i de talrikaprofana lägena. Inget omedvetet däri, eller hur? vad menar jag? – Men också Jesus blev stående på slutet
205.
En rörelse i zonen –
Ånyo tystnar inte livstidsfångarnas kör –
Omedvetenheten! – Vi har att göra med ett fall på 18 meter. Att utrymma krogarna gradvis: med jämnmod och ressentiment balansera på de livsfarliga hyllorna. Demaskera sig inför de mörkrädda gendarmerna. Eller bara plötsligt: rullande skratt med flygande hatt; och ett spritt naket språng rakt ut i den kalla fjärden.
206.
Från den obetydlige –
Denna ensliga gata i nattens kvarter. Dessa obehaga gröna hus med väggar utan stora tysta timmar, tankar, rader av tillstängt mördaresvarta fönster. Hur jag älskat utan återvändo, önskat mig mitt hårfäste av eftertänksamhet tillbaka, hur jag nalkats skuggan av din skugga bakom förhänget, såsomvid minnet av denna förbannade miljö. Det ovanstående är uppfattat. Gaskranen stängd. Katten förflyttad. Kaninen avlivad. Scalaren dissekerad. Hunden som förbytt. Men ej förblir det egendomliga i denna snedbelysning något obesannat intryck, ämnesbildande för avsked och ifrågavarande kapitelspråk. Enstaka tamburer har nämligen redan lämnat sina hem och cirkulerar nu likt planetarisk mångfald runt i måndagsring kring stadens månadsisolat av tragisk jonutsändning mot de östra planteringsautomaternas kanalmusik, vilken samtidigt återspeglar kärlekens regnigaste vändhållplats i det hastigt nedtonade gatljuset som utåtläcker från en mycket ensam människas föreställning om ett skötsamt leverne från vaggan till graffitimästerskapens dånande final och vidare på livets smala stig mot dygdernas tariff i momangen denna avslöjas. Det är alltså i ett TILLSTÅND och inte motstånd av djup depression jag nedtecknar dessa betraktelsetomma ord, små anrika ljus av utsökt knallpulverdoft i det mentala världsmörkret. Det har vid tillfällen rent av änt att väderleken upptänt något finkänsligt granskande Öga mellan talltopparna i trakten av det etiska Dilemmats mönsterpark som inte existerar. Då var det dagsljus, och därmed finito över detta vykort. Hoppas vi ses i ett tidigare gathörn.
207.
Stjärnklart –
Än en gång i klockslagets tangenspunkt –
Måndagkväll, vid pass sidan sju, på reglerbart avstånd till den mumlande garderoben, nr 3 från dörren räknat, den börjar kännas tom. Då höjer plötsligt spiselkransens ängel på sitt ögonbryn och tavlan över soffan visar nu Delirium i full reträtt, en signatur på skutt över dopaminfältet; måste jag utveckla allting? Faktiskt har jag ingen huvudvärk, och telefonsamtalet nyss har runnit undan. Börjar bli sugen på öl igen; ska strax ta en sväng till ICA, fastän det är nio grader kallt. Min demon rotar i bokhyllan. I rockradion David Bowies travande röst: I Have Never Got You For Exercise.
Jag ser en blomvas, obesegrad: rak och svartr – ett utropstecken!r – tala som en människa; det sagda är det dömda och det stumt ekvivalenta, vad noterar det, som ändamål, i slingorna av oförsiktiga små oljor, involutioner i språkets bivalenta särart; flertalet ord leker vidare, men inte alla, här och där är porten STÄNGD
som när två idéer oväntat slår kontakt och bildar gnistregn; men sanningens sten är nedgömd i det följande, dvs. "lite här och där"; vad ni mot förmodan hittar intresserar mig inte.
208.
Är de sålunda för ett ickeigenkännande dags igen, den svarta dörrens chockverkan när jag söker tröst hos ensligheten, detta sedeslösa tillstånd som ibland tycks bära andekropp? Dss hud är mild som vågor eller moln, dess blick en symfoni av cannabis, jag repeterar väsensfrågan: är det inte sant att jag förmår hantera mig i världen, vara effektiv i skuggan av åsidosatt belysning, som satser bredvid språket (så egendomligt träffande) - en spontanistisk, fullständigt ovidkommande autenticitet? Frågor efter syften springer lätt som barn förbi; det händer någonting, det verbulerar sig, och jag vet väl kanske inte riktigt nedomledes var jag sätter fram min fot, mendu förstår: blottad är Åsyn av någorlunda bibelsedes text i dessa korta meditationer på annorlunda tydlghet (politiklen måste altid vara mycket tydli på de flesta punkter!) – de infäster sig inte som bestämda förutskickelser i lagens mening, stiftelseberedskap åfordras; jag har tittat på det där, men tankens rum är avskilt i sin tids extas, tamburen synnym och synnerligen aningslös: där framträde minnesbildet av just DET jag önskade hos dig, alltså lunarögon & din abstrakta höft; här var på många sätt en träffande beskrivning av den utsaga jag ännu inte redan bollat bort, sättpå avskrift n all min idé om framtiden i dess identiteterr – stjärnklart! – . Jag visste inte riktigt mer var jag befann mig under existensens inflygning, färdvinkelns brant i lågt universums apaefterbilder klipper fram oss, imiterar oss i natten bakom Demiurgens leende och genomlyser våra ögon, fyller min vardag med upptakt och mina intressen med kanske inte så bara ord…
209.
Det här är jag; jag –
Jag skriver. Jag skriver. Jag skriver i full panik. Som om något dumt ICKE skulle kunna hämna mig. Det är som ett inre bloss. (Ingalunda rökring!) Och det är en plåga. Som det är en låga. När det blir en fråga. Det är ett emotionellt
centrum
för oss allihop, nå'nstans djupt inom i mig bortom världens alla skräpiga tillfälligheter och fördrömda krig. Och jag har visshet, att jag, trots allt, har någonting mycket mycket väsentligt att säga till er nästan allihop, och det bereder mig en synnerligen djup tillfredsställelse, mitt i all förstummelse, med tystnader besläktad.
Och kanske annars, då? Ja, även då – just inte minst då lever jag som intensivast; man får ALDRIG vara självupptagen!! Tänka särkilt noga på miljön och ur tillbakadragenheten odla styrka. Mellan ärevarvena så tiger jag i full prakt; för det är jag, jag! som är upphovspyromanen till det explosiva Månskenet.
210.
Försummad –
Den dag han fyllde tretton år beslöt föräldrarna att tillbringa i fullständig avskildhet. De drog sig tillbaka till den halva av lägenheten som vette åt gården och mörklade alltihop. Det fanns ingen möjlighet för honom och storasystern att ta sig in i det förbjudna. Där fanns bara absolut mörker. Och längst ner till vänster i synfältet utövade en uppochnedvänd månskära sitt skräckvälde över denna intighet.
Samma kväll hade systern bjudit hem sina anarkistkompisar för att som så ofta ägna sig åt gemensamma utsvävningar i ett fanatiskt litteraturintresse. Hon lade beslag på vardagsrummet. Han visste mycket väl vad det här gänget gick för. Några dagar tidigare hade de gått till angrepp mot Södra Stadens Skrivarförenings årsmöte. Samtliga mötesdeltagare, 58 kravallpoliser och 7 av innevånarna i huset där föreningslokalen fanns hade blivit bitna. Bevare oss väl!
Sålunda var han hänvisad till det kala och illa tapetserade matrummet, en tillfälligt ditställs usel campingsäng och en liten transistorradio med bruten antenn. Det hela var särskilt otillfredsställande eftersom det inte fanns någon dörr att stänga ut till vardagsrummet och den stundande kravallen.
Ångestfylld kröp han in i kakelugnen och kom aldrig mera fram.
211.
Så tillför ditt Ord –
Det är en dag av lexikaliskt värde, änglakörer sjunger feriekantater bakom molnens torn, livet börjar - vem ser inte sakta utsatt i sin ensamma förvåning staden bringa öppna portar runt omkring? - Vicevärden vet ju sina frågor; om inte vätekornet dör kommer flera plötsligt obekanta språk att lysa upp ditt rum med villkorslösa ansikten, alltmedan ögonen försvinner och stadstrafiken övar på sin oavbrutna färjesång; väderleken är ju likadan nästan överallt, förvirringen, psykosens vilda glädjestadium i trakten av ett omvänt klockslag. Det börjar lukta bryggeri på skorstenstaken. Höglänta röster av en familjär köksmissämja läcker som en illgrön otrosande ut i gårdagens förvända trapphus, men där skall ensamheten fira vanmakt, fördjupa sin ständigt oåterkalleliga sång allt längre ner i i nedomsides hemexil, konstituerad såsom spegelbild av skuldfrihetsmedveten existens och tonsatt av en starkt förtegen attityd till morgondagens riktpunkter: de spårvägslinjeräta solskensperspektiven hitom Lövet går i kvava moln och fläktar av illustrativt mörker vinklas ned i rader av förtäckta hot medan halva stadsdelar dumpar sina grånande minnesfonder av förtvivlan djupt i barndomsgarderobernas oförsiktigt bottenlösa Universum. Nutidsögonblickets kromatiskt uppfallande förgrundssonat har ursprung därini, men annars förefaller sammanhanget otillräckligt snedbelyst, geografiskt leder ingen gata ut till sin final. Eftermiddag sveper ut sitt aftonstreck på väderlekens tavla. Mot parkerna som vilar susförsjunkna utanför de dammigare hushållsfönstren står sig Gud staty, förtänksam; det är dags att med superb hand räkna hem de lugna verben, övervaka och frälsningsverkets hypnagoga stadsbild bakom de evakuerade tankebanorna.
212.
Ibland stjärnad –
Ditt hjärtas kandelaberglans i detta svårmods epicentrum: en omätlig sol av ifrågasättande identitet, ja, av själva den etiskt färgade uppstudsighetens ingrepp i förspelet till detta mitt förhandenvarande gapskratt, dess bländande, tankfullt obegripliga språk. Icke vill jag härmed avslöja Gud. Jag övar min gradvis försvinnande dag. Jag riktar strålar av små spel mot det alltomfattande dödsmörkret. Orden av elakhet utströs och förgrenas. Tidigare i dag var jag annars resenär till förmöjligheten. Initierande tomrum uppstod kring det centrala frågetecknet av DEJ inväntande död med erotiskt nöje. Det skall du inte räkna dig till minnes med bättre de återuppstigande sälvreflexionsmaneternas ljus på baksidan av själens blixtrande hav förgasas i djup depression samt överflyr i den stora dumhet som utgör alltings invändningsfritt missuppfattade destination. Det är i någon mån ett saxformat möte detta här, vill jag påstå; ett Ja och ett,men förenade i moll, och tills vidare uppenbaras vinden alltför tidigt i kväll, jag övar mit tal, det är 3, och i mina klaraste stunder uppnår jag Plutomedvetande.
213.
Med oklar identitet –
I dag blir natten mörk, i annan vinkel skiner solen; en avsides kväll när tidsåtgången flyter ut kring middagstemplet för det årslånga dygnets representation i det ögonblickliga medvetandets spegelglas av väsenslöshet skyggar vi ej för samvetsförebråelsernas blixtnedslag, en ortsförklaring saknas; den gångna nattens hopade problem reverbererar inom brunnen för subjektets ångest. Man ligger strandad ur en jagcentrerad imma.
Men på TV är natten ljus med sviktande solhemgång och "den Ofullbordade" av Döden, det ringer samtidighetsklockor överallt och det förflutnas tennismatch mellan åskådare och tid bryts av ett häftigt slumpslag med ovedersägliga svallvågor. Vad det heliga betyder gör man till underlag för kosmoterapin. Då jag rör mig har jag ont i magen; ett örngott uppkastat på skrivbordsskivan mellan sängens fotända och motstående vägg bildar naturligtvis en avvärjande hand med undermedvetna fingrar.
På samma vigör är nog drömmaren en ideografisk mansgestalt. Han kliver ut i världens blå kolonnad som återvänder till oktobers regn och villastad, där luften är svår och hemmets trappor störtar samman; inomhus är det möjligt att flyga, men i minnen från kommande långa år betraktar honom syskon av oklar identitet, med strimmor av frätande sjögräs i blicken.
214.
Galna hundars ögonglimmer. Det finns ingenting vi kan göra.
Dagtid är trafiken hungrig.
Om natten slukas våra barn av garderoberna.
215.
Slättlandskapet –
Det är det ögonblick då Gud finns till, en upptäckt förgångenhetens mellanrum av sömn och kartlagd åker. Låga hus i målarperspektivets rollfördelning mellan ansiktenas bleka liv, motivets kriser under försättsbladet; formskönt andetag, det här: det där. Vi låtsas om att tiden fortskrider; det blir en skön effekt. Den borde upprepas. Jag menar, tilltalsverbet "Återkomma!" doftar närhet. Köksingången till ditt hjärta blommar. Bildar uppfattning om grillat revbensspjäll. Nu blåser det. Jag tror att jag har kommit hem till dej i dag
Och ändå; tveksamheten... denna "återkomstens" långa stratosfäriskt rosa radioränder vandrar över mörkret, mamma, pappa, hur kom det tll, det där, mellan trädtoppana? Hur tog processgestalten form i den emaljerade vintern?
216.
Indien; Värmland. Sommarefterspel. I sjöns musik förtonar stående ankarplatser. Skogklädda stränder rycker närmare med sänkta fågelrop. Gudomligheten Främling föreställer sig en inverterad ort, där ett slags självförbindelse av otänkt lust beseglar himmelens kantat i oförberedda dimensioner, och tonalitetens berömda svartalfer välkomnar säkerligen textens upphovsman på någon strandsatt kaj av överlägsenhet, men varför har ingen tvivelaktig vedersakare med socialt förzinkat medvetande om de luftiga själatågens destinationer här vid GULD gjort medveten skandal över gryende vågors dopplereffekt i förhållande till natten? Det finns mycket att taklägga över intertextualitetens ocean. Jag simmar fritt där.
217.
Äktenskapsbrottens erbarmliga torka!
Det är veckor av sot i ospårad följd. Det är den uteblivna trafiken, varuskådespelet snett bakom din rygg: de sneda eftermiddagarnas infall genom altandörren –
Vila i enfald, vila i frid; Herrens härold skall komma i tid.
Men störst av allt är Kortspelet. I blodets gröna röst ur garderobens enkla innandöme möter en ton av vinnande sonat. Och jag dekonstruerar i nästa andetag det ögonblickets oskuld med kontant stöd, återupprättar det Eviga i gryningsnattens ljus, bidar mitt dåd och kopplar upp mig ånyo till pojkårens butiker.
218.
Jag har alltid varit sen, ett billigt offer för hopplöshetens många överspel. Mitt tecken var den föreställda sjukdomens. Släktens skuggor föll täta kring mitt läger, och aldrig var det ännu tid för vattenlekar.
Av så många tillfälligheter ens tid är ändå sammansatt! Hur mycket tvivel föregår inte obestämbarheten, när man räknar samman sina omöjliga tangosteg, som i just den samma tidsfristen måste ha utförts! I de grå gryningarnas kalla eftertänksamhet uppdrogs linjerna kring min fysiska begränsning. Ingen tilltalade mig; och varför blir du liggande sådär?
Trög och tveksam pingvinen i mitt inre… Av tvivelaktigt värde drömmarnas bildspel.
Men i nätternas förvecklingar församlade jag mig till historisk man, lystrade jag till ropen, förnekade mitt ursprung med omedveten akribi och flög över höga stängsel. I minnets tempel skar jag mitt sakrament. Och skärgårdens flickor var mitt öde.
218.
Glöm de röda språken! Jag har ju nyss passerat din efterblivna kropp med sädens noggrant fantastiska steg och i tydlig avsikt på det solnedgångskapell, som står parkerat bakom ögats enastående modell av sin egen hastigt flyende skugga; nattens hjord av hemligstämplade stjärnor försvarar ett lejons förtegenheter inför pilgrimen. Det är den slutgiltiga versionen. Vänd alltså inte blicken om där icke tiden återstår. Lägg alltså inte bandspår i savannens blommande sand, ty det autentiska solskenet skall hämnas mig.
219.
Livet. Vilken stad; vilket menlöst äventyr. Vilken sighsteeing i varje ögonblick.
Saturnus ligger utsträckt på sin kvaderstensplattform, denna jättetallrik nedanför den stora parken, dit vi står i färd; men här nere föreligger andras arbetstid, ohjälpligt utom räckhåll för din egen.
Och du kan trampa dess gyttja, urinera i vind; ty se, mänskor tittar fram bakom sina gläntade dörrar och vi utbyter några exakta hälsningsord i förbifarten.
220.
Jag talar nu om Kunskapsteori, den mekanism som tryggar främlingsskapet.
Vi börjar med den stora ensamheten; gemenskapsutrymmet på vinden. Ett bord ligger öde i svämmande sol och stilla vrede från det stora perspektivfönstret inför dina ögon. Ingen är närvarande. Och någon är här. Vi hör röster på avstånd. Det breda rummet fylls alltmer av utensilier ur din privata sfär.
Tveksamt öppnas nu en skjutdörr mot den stora fattigdomen.
Vi har lärt oss, att ingenting följer av nödvändighet och att gränspsykosen är ett överraskande stabilt tillstånd, där situationen ej är oemotståndligen på väg att varaktigt förändrats. Rummet ligger alltjämt föresvävande och tyst. Men gradvis koncentreras högtryck till vänster i bild, förtätas mot den nedre marginalen. En mörk turkosblå färg med vita stråk dominerar. För balansens skull glider allting annat gradvis utom kontroll –
Altituden: obestämbar! – Det är den oemotståndliga lusten att sova, som föregår uppvaknandet och den ögonblickliga tristessen; spelet är slut. Och spelet kan fortfarande börja.
221.
Här kommer natten. Detta är en nattlig text. En text om natten; ja. God Natt! Så blev jag hel. Då kom här verb. Och väderleken stegrar sig mot sånger eller torn.
På taket spelar jag; det är på taket i Vitebsk.
Då vrider sig Mörkret nedåt i Guld och jag fattar ett membraniskt minne. Elller husen står, som nattlighorisontens erinran; med vilka sånger går du närmare, med vilka ögon hälsar nattens villor dig tillbaka.
Det finns ett samband mellan ingenstans och ingenmansland på, öh, denna bortre vägen, inte sant; jag sjöng och vinden klonkade försmädligt.
Ingenting är mer, och du blir stående på mörkerstranden, sinnesgod, förfallen. Ingenting är mer, och nattens Fågel skriver sig omlott med glömskans efternamn.
222.
Jag vet. Det finns ett källarljus i dina ögon, Baby Day. Det finns en uppochnedvänd måne mellan dina militäriskt kalla höfter. Och jag förföljer dig som hästkastanjers skugga i en overkligen planlagd park här nedanför de lugna eftermiddagsmolnen i en grå oktoberföreställning som jag hämtar fram ur någon oklar erinran. En ickestadsdel håller ljudavlägsenhet vid liv och tid. Du löper ingen risk att övermannas under dessa lövmassor: för den jag är förblir jag i din frånvaro; jag existerar inte heller.
223.
Dragnumret, det är väl helt okej.
Men flickan på kroken,
det är inte bara sport,
det är en flicka med de rätta loken för mig. Hon ska föra mitt genetiska gods vidare.
224.
Säg, ska vi sätta lite snurresprätt på sexlivet?
(Åskmolnet tiger. Blommorna vissnar.)
- Jag bara frågar.
(Tomflaskorna ringer genom luften i det lilla gasutrymmet bakom Lillans hörn.)
- Jag tycker faktiskt det är lite fegt av dig att inte våga vilja variera ansatserna till en ny och befriande punktnjutning.
(Samtalstonen spökar ur. I kapernofotografens uppsjunkna stadsdel utvecklas sovjetmaktens runkande NEJ jag menar sovgemagens hitomkatedralt väsensförspeglande parallaxer. Samtidigt reser sig mullokulartinktonomernas kukar i Kyska Pussland på förmodat avstånd till vulgärplanetens monocociala beteskrokar i de kakanska bergen. Jimmyhoffaklimpen i ditt haltgupp restabiliseras. Gasturbinen hissas upp! Lillan vrålar. Sardoniskt leende i sin sprillans noja rymddräkt dalar jesusbarnet ner från Månen.)
225.
Här är droppe klar dag som den sändande gnistan Ankomst förmedlar under strikt osäkerhet vilken överfaller dig sent på tamburmattan, det är tidens melodi; gul bro av vind omfattar blå stadsdel. Klockan vrids, ty det bor en vätebomb i varje ögonblick. Planetsignaler utfasas. Vackra flickor uppstår överallt i gatukorsningars prevaluens. Solen bildar adjektiv som inte finns; de spelar rollspel med skuggorna i timmens parker. Ett gasverksstängsel drar förbi. Små moln kring origon passerar här och där en snidad bänk. Det är i chiffer allting tar sin början vår och vägen hejdar sig / minuten tickar ett. där svart nu blir grönt inleds UNIVERSUM
226.
Fältmarskalk Paulus kapitulerar vid Stalingrad –
Det otydliga rummet. En mörkhårig flicka. Ett hopprep, skarvat med gummiband.
Den obetydliga stranden. Lojaliteten springer förbi.
Det tydliga språket. En massinvandring av små svarta sömnpartiklar uppfyller ögonbrynen.
227.
Tuktad prosa –
Svalt på röken. Det är vanligtvis en bannad förestrålning i det gröna vädret, hatten menar jag.
Är du katarakt saknar du motiv att överraska dina hjordar av kontorsanlupna ostrobothniker. Det är nämligen på datats dönicke bygghusens översvallande goddagpunkt, att sådär ska bli. Genom din påtandenvaro under hädan intrig veliggör du hela den därmed båtigt inombordade nekrotinkturen. Generalkomsomoleratet ffformula Zviden står för salu dekor och kutymutflagning, detta i sidledes felkopulation med oalfabetet och det här dravlets goda replik, men det skulle man ju heller inte vägeligen hava frågestavat sig, da capo; så förutläsbart lör ju predatorerna mula.
Vi fäller snö över tvi krokar, vilka uteblir á siktemål dom reser upp till bokstav i det skönt flytande Fornedalsområdet av konstrakt deducition. Sådana kräftor kommer ut av av den föreliggande manetens relativa oätlighet inför aftonpolisongen.
Men vad som bugar finansen är ju angelunda vanans makt utan på sin hug ett lika badat solstrålsljus på konturnejd i mineralkonsultens olikformativa fortsättningar som på den hära trudelutten.
228.
Litet tilltal i slutet av november –
Såå – att du vill träffa mig personligen? Det vet jag inte och det hör jag dåligt men det tror jag nog i brist på värre hypoteser. Det finns en annorlunda tillvaro, en efterspanande moder, dum som en gås, och en spelattrapp i gamla stumma höfter; det är på sidan av en sådan satsdel som trafiken dunstar bort. Du skall därför öva din försagda själ, uppställa Gåtan och besvara den med intriganta ord och gester inför ögonen; kontakta mig f ö gärna med en skarpslipad signal från ditt nätverk av notföränderliga strängar! Men förvänta dig ingen redovisning av grunderna kring mitt namn; du förstår, att jag inte vill kännas vid dig, jag kan inte riktigt urskilja ditt skrämselfyllda rop, och för övrigt är jag nog på tok för TJOCK för den här trånga öppningen.
229.
Knyt lite upp din sko. Besinning, var det. Rätta till brandvarnaren. Men först en cigg. Ett par små korta ord om kärlek bara. Det är oss väl illa ömt. Vi måste alla gå och lägga oss. Fast Mona-Lisa snappar sig ett extra snäpp av fluttanissepanet. Det skall ju räcka till för dagochnattsömnen. Ballongen bakom hennes onda ögon pyser ut – och i det gröna rum som därvid bildas frånhängs Vedervärdigheten sina horn på väggen bakom detta papper; otimme utbryter. Samlaget avslutas utan resultat. Det tog på krafterna. Det där får inte ske igen.
Det stiger dimma. Jag tycker att det luktar lök. Det är det förbaskade elektroluxets fel. Man får väl rikta klagomål till Dr. Kåre Dåhre. Det tar han säkerligen lugn & fin emot. I övrigt får du väl ändå ha ett minimaximalt noterat godkänt för dendära penisampallangen som jag alltså fick till juls. I händelse av likartade incidenter i fortsättningen tillkallas dock Stormsyster.
230.
Poème de la Tour –
Men har du inte börjat koka thé, min lilla kaprifol i dalen? Det är ju vad etrusken i ditt vänstra öga formulerar som sin skuld när den här: trafiksignalen lyser; ovidkommande gestaltas tingens art i samband med det ödesdigra tillfället. Vi åtekommer i tamburens spegel. Dagens övning synes intressera oss med Tetragrammaton. Alltså blir då i allerhögsta grad en ganska mäktig tystnad, då när hösten stiger fram. Och hästen kliver bak. I dag betyder inte jordens trångmål mer än oförändrad väderlek åt den aparte Såningsmannen. Men den främmande vinden som en fordom-gång lämnade vår trädgård hemåt i Sommare Grön bakom stora Gashuset i Anacréon återvänder därvid till stt ursprung i finalens aftonsolitära park. En ton av obegripligt vemod, älskade, vidrör efteråt ditt ögonbryn.
231.
Ett stycke svenskt falsk idylldiktning –
Säg minns ni herr Krakel Spektakel? Han satte verkligen extra färg på den gröna stadsdelen. Det var en måndag klockan tolv i tre, det minns jag. (Vad äldst jag minns är min fasters blick.) Himlen låg öde. Torget låg särskilt fridfullt av folk. En´djup förtvivlan grep dock kring sig i här Ensamhetens park, och vid återkomsten hem till huset ställde du dig något frågande inför din spegelbild. Den företedde tecken på radio-aktivt sönderfall. Dygnen som gått sig helt omlott likt små glada klot tripp trapp trull på sin tråd lämnade sina fästen och steg likt små gyllene ballonger mot det himmelska tamburtaket. Och det ihärdiga tickandet av en cigarettändare på tomgång förföljde hädanefter dina grannar tills själva Madame tog indignerat avstånd från dig, fick hjärnblödning och spolades bort.
232.
Det är det återvändande vi måste tala om, det där, ni vet, det här som molar, ja allt det som ÄR i bakgrunden bland alla trädena som mediterar i gemensamt grenverk medan sorgportalen ut till bilderna förbleknar. Sådan är den återvändo som vi måste tala vanligt med.
Högt upp förvandlas månskenet till ner. Även sådant är det återskap vi måste bilda oss en uppfattning om i dag, dvs. här, men där, och bortani, om hösten av IBLAND när alla apotekens fönster lyser svarta.
233.
I en nödsituation –
Den där gången jag flydde över ett hustak. En svart svag fadersgestalt med lysande ögon förföljde mig. Det var inte det att jag var rädd, direkt, jag tyckte bara han var förfärligt obehaglig, pinsam på något sätt, och jag ville absolut inte möta honom. Så jag bredde ut mig som leverpastejskivor över ett vindsfönster. Han såg mig inte utan sprang förbi, och så var det problemet ur världen. Vad som hände sen minns jag inte. Och vid närmare eftertanke vet jag inte riktigt varför jag berättar det här. Betraktat som ett tips om hur man kan bete sig i motsvarande situation verkar det föga användbart. Leverpastejskivor? Jag vet inte var jag fick det ifrån, det var något slags stundens ingivelse, det liksom bara blev så helt spontant. Jag minns heller inte alls hur jag bar mig åt. Bara att det fungerade.
Nå, inte stor sak i detta.
232.
Oraklet –
I en jättelik spelhall församlas allmänheten under gula hattar –
Specialerbjudande! – En gammal ockrarkäring botar flintskallighet med aromatiska cigarrer. Popmusiken dunkar, Jesus vankar lugnt omkring med händerna i fickorna. Förargad läser jag lyckokakans text:
"Med förlov sagt, kamrat, din stil är rörig. Den kör mest bara ihop sig hela tiden, ungefär som när ett schackparti förvandlas till en tallrik husmanskost, vad är det här för en 'kombination'; är det potatismos som rycker fram där på damflygeln och ockuperar pannbiffen med lök och allt, eller har vi kanske missuppfattat?"
233.
Hur många gånger har jag gått genom porten. Hur många gånger såg jag mig inte på vindens tornspira om efter det förflutnas molnbankar. Som lugna, stadiga ansikten vilar de på horisontens bröstvärn. Deras mörka ögon gömmer ljudliga minnen, musiken är konstant, atonal, försiktig, jag kan inte se om de blundar, jag kan inte se om de ser mig i sina bortvända speglar, om de känner mitt namn sådant jag skrev det i drömmen under själva läroprocessens tentativa avslut; att tillägna mig en Omvänd Skrift var ju alltid mitt livsmål, och här ser ni resultatet.
234.
Välkommen till 7:e våningen, vi har ett problem här uppe. Det har pågått nu i tre veckor utan förändring: han ligger ute i köket och låtsas försänkt i djup sömn; för att ändå upprätthålla någorlunda drägliga omständigheter har vi lagt upp honom på två bockar, som en planka, och täckt över med en madrass.
235.
Oerfarenheten –
Fråga mig om ögonblickets mening, spegelbildens självporträtt och de måleriskt lena fjärilsmolnen över framtidslandskapets bakåtperspektiv, men säg mig bara för guds skull inte ditt namn, ty vad ska det betyda? Själv har jag bara ingen aning om vad jag till äventyrs kan heta. Jag såg inte vem jag var. Jag minns bara att han hade just öppnat gylfen när lysrören blinkade till, plötsligt hittade han inte skogen för alla bortvända träd och ett kraftigt GUPP vacklade honom ur balans med med huvudet före in i kaklet; händerna hann fram; bredvid honom stod i samma ögonblick en komfortabel gestalt i något slags ställföreträdande eccehomostil och undrade vad han i hela sin frid höll på med. När den var borta tog han sig samman och slutförde sitt värv. Det hade spolat nu i flera timmar.
Så gick han ut i ostlokalen. Personalen hade satt sig i säkerhet. Golvet täcktes till störr delen av ett väldoftande, vitaktigt, sakta sig spridande vatten.
Endast Julia var där. Hon satt uppflugen på sin höga stol med ena foten i ett sorteringsfack och bläddrade teleräkningar i maklig takt. Hon sjöng stilla för sig själv:
Och Jesus kom till världen
han tycker den är bra
och granen hyser kärlek
det är som det ska va
…
237.
Denna oerhörda matthet som kom över mig i medelåldern; en oändlig, solig eftermiddag, vindlös, torr och beklämmande. Allmänhetens hyreshus vänder ryggarna till i bakgrunden, världens trafik dör och dör på avstånd, hela stadsdelar sörjer sina förlorade barn. Och ändå.Den hemlighetsfulla glädjens outsinliga källor. Vid nattens gräns intar skyttarna sina positioner: och lasersikten spelar, korsande röda linjer i det friska dunklet under Stockholmsbroarna.
236.
Tjänstefolket på Karinhall trivdes enligt samstämmiga uppgifter tämligen förträffligt i sitt allmänna värv; men knappast någon av dem undgick, all politisk skolning, anständigt tilltagen lön och husbondens omvittnade gemyt till trots, att drabbas av nervösa störningar från Svarta Lådan, detta aldrig närmare förklarade lilla aggregat, dominant placerat på en manshög stolpe bredvid stora entrén… – På likartat sätt besvärar än i dag ett intrikat metodproblem historikern; i Tredje Riket fanns ju faktiskt mycket som var väldigt positivt egentligen, men inför ondskans mysterium kommr varje ansats till förnuftig tolkning, djupförståelse och parentetisk internalisering sist och slutligen till korta.
237.
Det är en dag som alla andra.
Nej, detta är naturligtvis en illusion. Men upprepade gånger vidrör jag tillvarons vattenyta av absolut stillhet, jag erfar då ett kortvarigt blundande, en nytllkommen rymd, annorlunda vädrtlek; plötsligt och mycket snabbt kan det svämma in över förorterna, där frånvarande fåglar bevakar platsernas integritet.
Hur ensamt är livet.
Hur stilla vinden; hur ord kan förbinda det som finns med det som finns i ett skenbart sammanhang, en fiktiv logik som bryggor i en småbåtshamn, bevakade på avstånd från ett sorgset fönster. Där inne bor en vacker kvinna, som i en violinsonat.
238.
Tilltagande skymning –
Det skulle ha varit vårt hemvist, detta liv, denna vår måttliga vardagslycka - om bara inte en ständig skugga anfäktat vår anspråkslösa tillvaro, om bara inte något Annat hotat våra täppor, om bara inte en enda orolig möjlighet i medvetandets utkant, ett plötsligt uppmärksammande in genom augusti växtlighet, förbi de lekande barnen på en granngård, bortm stadstrafikens avståndsdån och arbetsplatsernas distraherade atmosfärer, nedanför en bro av sten – – – där tätnar det Andras mysterium. Den dödsdömde, naken, skallig av lidande, vrider sig i dikets smutsiga vatten, stönar sakta: "Aummmmmm, aummmmmm…" medan lägerfunktionärernas perfekta rakknivskast drar blödande strimmor över hans rygg. Inte för inte ligger han väl där? Nej, alldeles säkert tillhör han en terrorgrupp som konspirerat mot rikets styrlse; detta kan ju ingen hederlig människa vilja veta av! Och vi vänder oss bort, mot den barmhärtiga vardagligheten med alla divertissemang, mot den lockande nattens kulörta lyktor i gränderna in till Nöjets Kvarter, och mot förmiddagen, mot vägtrafikens betryggande dån, mot vardagens lättsamma id, mot en söndags leende varuhus - mot det fjärran ljuset i galaxens centrum varifrån vi så hastigt och oväntat bortryckts, mot allt det vana och det normala, som vi känner oss förnöjda och hemmastadda md, och vi tror oss oberörda inombords, som om det Andra inte gjort ett outplånligt intryck, som om vi kunde utstå vår hemliga skräck för det bottenlösa. – Och nuet återvänder plötsligt med trafikbrus på distans, en ny årstids skärpa gör sig märkbar. Luften är bemängd med Uppbrott. När jag alltså på höjden av min karriär - och den sista sommaren avlägsnar sig med vindens ljus och verklighetens grånande tågförbindelser. Vad förbliver under Månen?
En vemodig flöjt –
Det är aldrig för sent –
Nej, det är aldrig för sent, Béatrice, bara aftonens snabbt allt brantare sluttning mot tillvarons bottenvik; där ska finnas svanar. Vår längtan till vag romantik, förföljd av Stalin genom oktoberhöstens tempererade atmosfär, viker bohemiskt av från befolkningspromenaderna i parken - låt oss hämta andan på Sekelskiftets Wärdshus, där mätresserna sent omsider kliver fram som ur barspegeln på Folies Bergère.
Vårt öde är klarhet!!! Matematikens extatiska akropolis gestaltar OHYGGLIGHETENS APOLLINSKA HARMONI – jag är besatt av tankar / på flykt in i en oerhörd luftfuktighet; våra snedsteg genererar oupphörligt nya gångbanor bort från Döden.
239.
NATT!! Den lugna rösten:
– I morgon reser du till Trelleborg.
240.
Där är det, järnstaketet: svart och spetsigt. På andra sidan drar gatan förbi. En man och en kvinna grälar uppe i sitt fönster. Jag hör dragspelsmusik på avstånd – är det här Paris? En sen doft av pommes frites gör mig till barn ånyo. Det är en återkommande minut av livet, fylld av oro och märkliga förväntningar. Och Stadsdelsdemiurgen, ouppklarad i sin svarta park, avvaktar skymningens ankommande språk med ett lägenhetsbekymmer över vänstra ögonbrynet.
241.
Bortkommen? – Du vet, det är vi allihop. När döden slår sin lovart över människornas återkomst i det finala tystnar hjärtat. Sanningen är nödvändig. Ingenting är utvändigt. Alltmedan vinden haltar. Vi måste söka språk i blixtmedvetenheten.
242.
Reträtt –
fullmÅnens exercizio med escriba y spåna kallar stillhet i anstaltslivets via claustrofobia. Monasteriets tillförordenade normitorium utför under stor tid fenuplex. Pr. Egkopfs själv inlever. -
Ah gud välsigne trappisternas äppelmunkar.
Den regniga vinden är ditt sinnelag o Char.
När verkligheten korsar sitt ark vid höstens bekännelseskrift inträder Natt med fraerande gestaltlikhet på enslighetens åskfyllda läppar till Vår Fru Andromeda…
243.
Krig och fred –
En dag fick jag ett stort brunt brev från Pentagon innehållande lagstadgad meddelelse av vad ultra pinlig information om lilla mig man ackumulerat i sin centrala databas över Universums alla allmänt misstänkligare figuranter. Jag darrade av psykologisk stress. Men min i hög grad självutnämnda lillasyster - on hette vid det här tillfället Li och var cirka fem år gammal - hindrade mig från att öppna brevet, för hon ansåg att jag först borde visa det för "mor och far".
– DIN GAMLA LILLGAMLA LILLA SLYNA!
Jag var naturligt nog helförbannad. Jag slog henne, jag klöste henne, jag bet henne, jag hoppade upp och ner på hennes huvud, jag svor. Men hon gav sig inte.
Och när jag senare samma dag skulle klättra ombord på en trålare i kommunens fritidshamn, upptäckte jag strax, att detta bara kunde ske från sjösidan.
Som om man kunde flyga!
Det här var inte min dag. Jag längtade bittert efter nytt liv och beslöt i min stora själanöd att härefter varje stilla söndag gå i kyrkan.
Frid på jorden alltså. Tiden går sin svala gång och överallt är himmelriket nära. Varje midsommarafton kl. 17 lägger satelliten Felix en musikdal över Stockholmsområdet. I Vasastan, där råder körsång. Och hela Saltsjöbaden svämmar av en klassisk symfoni.
244.
Irrlära –
Det är på sin höjd ett uppmärksammat och förföriskt ögonblick, översikt som genom en vägg, stadsbilden fullkomlig som ett kyrkfönster -
Och mänstret höljs i ett vimmel av passager, vimplar, antydningar, varstans äger visning rum, perspektivnollställning, vittnesbörds kingring genom sommaren som dekaler. Trafik skymtar på avstånd, uppdagar hushörn, parkmotiv, parkeringar, observationer av riktningspilar görs till föremål för minne, likt lösryckta brickor erinrande om sin mosaik. Vill man fråga sig fram är svart som garagenedfarter okunskapen: man känner inte vägen till hans agentur, inte utsikten över den stora staden, ur vilken han har stigit. Borta förblir han, försynt som en spegel och hans frånvaro bara något överflödigt ögonblick uppmärksammad – världen är ostörd, den sovande mannen kan fortsätta si dröm, alltmedan solen i oupphörligt nyss förändrad vinkel genomskiner huset av glas.
245.
Gestalt –
Det är ett bestämt klockslag
– en sekvens av ögonblick, popplarna står som krevader i parken, samtidigt har den svarta stayn namn: först heter den Karl, sedan Geni, därefter Lejon och Brons, serien växer, Örn, Eld, Amiral och Princip, rader, listor av namn uppstår / utraderar varandra som successiva bilder av en fågelsvärm i uppflog, en obegränsat alltmer talrik fågelsvärms uppflog i ett och samma stagnerat upprepade moment
Vi lämnar statyn och fortsätter nynnande in i parken.
246.
Det är så jävla förfolkat överallt: någonting som inte stämmer med verkligheten, om allting vore så där, var kommer då allt folket ifrån? In från femte dimensionen möjligen eller har man bara dumpit ner i fel kubik? Men kanske skall det en dag visa sig hur det här såskenbart felaktigt osammanhängande folket hänger ihop, det är bara det att till dess är det någonting som in te riktigt stämmer med verkligheten och vi bör ändå tänka på att det finns.
Det blir så helt fel annorlunda.
Det finns hos er. Det finns hos mig. Vi måste ju ändå kunna känna oss trygga tillsammans med varandra, om så bara en och en i taget. Här kommer tåget.
247.
Övermänniskan –
Party, party! Luften dallrar av spänd förväntan, en överdådig middag förestår, därefter vidtar allmänt rollspel efter manus hämtat från någon tecknad serie i tidningen Playboy: tjogtals uppspelta och lättklädda, mer eller mindre välkända gäster kilar omkring i rummen och korridorerna, skrattar, sjunger, skjuter i taket med leksaksrevolvrar och läser upp sina repliker från medhavda textark. Faster Olga, som alltid iförd spritt ny klänning som hon med jämna mellanrum drar upp för att visa sin sjufalt prisbelönta bakdel, besätter som vanligt själva huvudrollen; i skymundan uppträder en bleksiktig, tämligen intressant kusin, med neurotiskt självupptagen uppsyn accentuerad av ett dekorativt pannband över näsroten. Övriga aktörer icke att förglömma.
Ensamhet, förvisad till barnkammare och mörker, mediterar där i godan ro. Men säg den frid som varar. Förr eller senare stormar hela tjocka släkten in, kastar sig ner på golvet, rullar runt och slingrar ihop sig med varandra under glada rop: – Nu ska vi dansa! – Nu ska vi dansa! – Vad ska vi dansa? – Foxtrot! – Vals! – Tango! – Activity!
Själv kryper du omkring i taket som en mentalpatient i optimistisk fas, skyende all kroppskontakt, ty ingenting betyder någonting för dig – du håller på din sociala oskuld, okuvligt självständig, glansfullt isolerad, oberoende intellektuell.
248.
Mörker.
Ett ord –
"Stoppsyster!"
…ett litet persiflage i sådant dårsken taktar upp. Staden blir sig uppenbar och husen blandas; varför är dethära språket radioaktivistiskt, kan kanske någon jourgud explanera det?
Så där på ned.
Då lyfter Pär Kadaverlöf på hatten; vad gömdes under den?
Uppåtrnatten! Hjärtats animala spår, ett litterärt fantastikon. Så konstigt lugna blickar då: ty Se på alla bilderna. Förtvivlan trissar stjärna överallt i glädjens fångenskap. Där hittar vi ett enkelt gathörn. En ensam man passerar med sin katt.
249.
– Vad är det där, en skorsten?
Nej, Gud.
Formstark. Oerhörd.
250.
Swiftgame, under örfil: ehuru skytiskt ord. Sammanhanget som vi skall förlora: den bittra flickans återkomst. En absolutisk fullhet. Härvid gäller det att inte ryckas vidare av alltför få ord. De blåser in som telefonsignaler, INNEHÅLL; skämthiss; mariginal. Och korridorerna på tumanhändelse, med underklädsel? – Det där är någonting som ofta eggat mig till uteblivna smådåd.
251.
Ett stycke straxmalör.
O fatalistens tornbekännelse! – Det är det här och där med väderlekens innerstljus, i tempus utan större efterverkningar i fråga om en hesychastisk mened: att återställa Uret på sin vänstra plats alltså. Att åstadkomma mycket, åstadkomma länge, bygga upp en mycket svart mental praxis.
252.
Ett ord. Och jag behöver inte dödsenheten. Två ord. Ingenting är längre möjligt. Tre ord. Tusentals blixtar upprepar nu det intressanta tomrummet. Fyra verb. Vi lyssnar till en övergiven logoped på skådebanan. Ingenting är venödat. Men det är ton i tolv. En kant med bock. Musik för väsenskådan, fadershusets
pianokonsert
i h moll.
253.
Kristus: oansenlig på sitt jättekors: han tiger. Inget annat verb i närheten.
På andra sidan Amen står den enskilde i tankar. Prästen röjde inte med en blick. De andra människorna förefaller likadana. Eller nästan alla fattiga. Det är nånting med språket här, att det är tyst, och rummet därigenom vidgat till ett opersonligt andetag; ja någonting i denna stil. Obolen smälter under tungan.
254.
Onekligen –
Ja. Det tål att klunka på.
I full extas. –
Knas. Ja, det känns ju lite sisådära cosmo just i dag, vettu. Samtala grubblationer; sannings blå sken, marmelad: och som ett fenografiskt ÅSKMOLN dämde Fadervår i härbild sin pedalens vända boll i villabordet:
– Hur fan rangeras multidimensionaliteten?
Frågan suger frågan lös. Frågan duger till en fråga, frågan "frågan Fråga" frågas, frågan färdas genom Universum, kallt.
255.
Det fina orden är de enkla, som nästan ingen annan människa förstår, men sömn har alltid varit en välsignelse; jag tappade visst tråden här. Men livet är, om ni förstår vad jag tycks mena, en mångenhet i dagar av försägelse, där grannskapssdagbrott genererar frihet mot det grågrå vädret. Höst, fint gift i de innersta kanalerna. Bleknade ögonblicks med årens allt kortare intervall.
256.
"Hemkomstens oerhörda språk": tror du att det finns en nyckel gömd i varje utsökt ögonblick? Då vill jag inte härma dig, du vet, barmhärtighetens traststpel: hur jag ryggade för sanningen, övermannad, såsom av en invecklad gråt. Jag minns rummets väggar: de grå och randiga tapeterna, sonat på högkant. Jag vet inte varför någonting hör samman med det här: och detta tredje återstår väl även för en tredje part att återfinna - här, och ingenstans, jag menar: om alltså inte vätekornet dör.
257.
Övertydligheten skall du inte frukta –
Kärleksvånda –
Låt dig inte nedslås av din egen modlöshet: en flicka veknar genast, när du vidrör hennes bröst.
258.
Fadern sköt. Skottet tog i barnets käke. Det blev stående i häpnad. Gevärsmekanismen? Utan fel. Och det var afton fylld av de gladaste förhoppningar.
259.
The Invisible Hand –
Brunetter gör till slut alltmer sympatiskt intryck inom lärarskrået, inte sant, till frågan om en europeisk union; man skall inte förbise att ekvivalensprincipen, dvs. således; och skatteuttag på den inxakta varuproduktionen medför dålunda i maritimt förlängningsperspektiv med kustlinjen åtminstone ett fördelaktigt mått av konjunkturanpassning, därest övlikt bruk av formal interpretation för ifrågavarande inskott med intellektuell fonemförskjutning ställer sig till väga, eller medden alltid lika odrägligt överlägsne Gustaf Mattssons medvetet oförstådda ord: "skatt mot intäkt".
– Du menar "skat minus intäkt?
– Nej!
Jag kunde slå honom på käften i detta nyskapande ögonblick, men avhöll mig, ty jag visste inte att han var begåvad, och då han av allt och intet mer att döma extranyligen övergått till den norska institutionen för hypotetisk nationalsociologi befann sig åbäket utanför min räckvidd men innanför min avund, det vill säga, jag försökte sätta slag i bordet, men de effektiva formulären stod ju inte här och där att rekvirera. Man förvirrade mig i marmorvita trappor, oväsentligheter, möten, flyende dagrar, en stillsam blond flicka med en sedligt perforerad sjal bad mig förklara sammanhänget, men det där var bara komplicerat mellanspel i samband med den överspända retoriken, med en prelat i epicentrum, jag tror det heter Cutthroat Island eller nåt.
260.
Under lyktan –
Sorgens isbana djupt i min själ.
Där gör min älskade små piruetter.
261.
Det finns en tydlig rörelse i världens djup.
Den väntar på oss liksom tiden och i likhet med denna närmar den sig oavlåtligt. Dagligen besöker jag Gudomen. Hans residens är beläget i centrumparken av en mycket stor huvudstad. Det har skepnaden av en panflöjt.
I parken står en svart skulptur, den är ytterst labil, föränderlig på grund av alla människorna som passerar runtomkring den. När man vänder ryggen till, förvandlas den till en fontän, och genast bildas ett öga i vattenpelaren. Det har hänt att jag liksom hastigt och från sidan tyckt mig skymta detta öga, ett litet svartblåptt flimmer som dök upp och försvann, momentant.
Och i nästa ögonblick har ögat aldrig existerat.
Ändå såg det mig. Och jag har en stark känsla av att inte finnas till, och hela staden runt omkring mig tycks ha trängts samman. Trafikbruset är aningen förhöjt, husen en aning närmare än nyss och luften har en plötslig, knappt förnimbar kyla.
– – –
Ursäkta mig, jag dåsade visst till ett ögonblick.
Men låt oss vara tysta nu och lyssna efter en förändring i regnet.
262.
Vändpunkten –
Kommer plötsligt till sans på brokrönet och blir stående. Detta är inte hemtrakten. Bron landar i ett industriområde där allt uttrycker förgätenhet likt en immateriell vind från de nedsläckta byggnaderna merendels i tegel med den där sakliga patinan av bristfälligt underhåll vilka i kombination med inslagen av torftig och dammig grönska skapar ett intryck av trötthet och avtrubbning – raka motsatsen till den ängsliga uppmärksamhet som uppfyller dig just nu. I övrigt inte en skymt av liv. Knappast något ger en antydan om vad slags verksamheter som äger rum här, men en av tomterna avskiljs med ett varnande högt och taggtrådskrönt nätstaket.. Någonting mycket nära medvetandet förlänar hela området n fullständigt verklighetsfrämmande karaktär som tycks besläktad med väderlek och tidpunkt: ett straxpasserat optimum av vackert vindstilla solnedgång utan aftonrodnad råder i dramatisk frid, lugnt och snabbt som Attentatorns sinnesnärvaro förefaller innevarande stund räknas ner mot ögonblickligheten dåp det tysta industriområdet utraderas i en enda gigantisk stubbe av massiv brandrök vilken stiger mot en separerad himmels tomma yta där den blinksnabbt approximativt oändligt tunt flyter ut lågt som en bildkant över sceneriet.
På återvägen genom förorterna noterar vi den oförändrade skymningen, bakgrundsmusiken som inte dövar oron. Och torgens ungdom, ännu aningslös inför det förestående temperaturfallet
263.
I sociala bemödanden –
Helt underbara bombanfall! Till lands, till havs förvärrasOedipuskomplexet. Lysande maneter utvecklar sina jättelika fallskärmar överallt på natthimlen, men under dagtid råder största möjliga tystnad. Hektaturen hårdnar. Klockan tickar i sitt lugna äventyr, tortyren pågår bakom garderoberna, i sömn försänkta som en gammal idé. Men lycka blommar vackrast under djup terror. Solen år i träd och katolska flyktlinjer utvindar sig ur Demiurgens ögonbryn och sträcker sig från fönster till fönster i allmänhetens lägenheter bortom all förtvivlan.
Nej, stopp där: upptakten förbryllar oss, det antydda temat förefaller nog såp uintressant, men det var ju något annat som vi skulle meddela. Ingen större skada skdd, emellertid. Vi börjar om. Överbefälhavaren har läget undr skarp kontroll. Han gör ett mycket gynnsamt intryck på oss. Han visar tummen upp och bär sitt huvud under armen som ett stoiskt övervägande.
Den erotiska symboliken i en ordinär fartygsundergång förbinder sig med människans in ternationella strävanden till korsbefruktning på det andliga planet. Nej, det gör den inte; vi behöver etablera sanningen med psykisk kraft. Jag studerar därför en kaukasisk palimpsest; raderna förvandlas till ett snitt som genomlöper världen. Djupt därinne kan jag återfinna min egentliga identitet, mitt namn och min roll i dessa hitre sammanhang.
Jag måste rädda detta stycke poesi åt eftervärlden. Bitterligen skall den slås i spillror. Ingen skall förstå något. Meningen med verklighetens återvändo till det sociala fältet kan vi ju aldrig någonsin av egen kraft tillägna oss. Därför ges vi nattvarden, annars kan vi bara växa till oss, bli klokare med åren. Som när ett åldrande träd myckert långsamt utvecklar sitt grenverk i approximation av – ja, vad?
Nu håller vi humöret nere, i målmedvetet trots mot dagens ros av kärlek, sång och nervtabletter. Det kräver stark koncentration på allvarliga ting. Det lyckas inte riktigt bra. Ett förargligtr leende vill ständigt söka sig väg som en rökslinga ur dpressionen. Porösa byggmaterial för tanken till enb lyckad bantningskur. Almanackan fylls av bruna dagar. Ångerveckor seglar in från horisonten till Europakajen, förorenad av politiskt otillfredsstäöllande fabriksprodukter, liksom under geografisk mened uppenbar i själva blåstens oförskämda vinkel - och var var vi någonstans? På väg till amiralitetet! Sommartidsmarskalken uppnår verklighetens högsta tillstånd. Lägger in om en hystrisk ansökan. Entusiastiskt pladdrande trappistmunkar tävlar om hans autograf och undervisar honom om planeterna; det behövs säkert. Övriga idioter byter ständigt vänskapsrang. Och Storbritannien sjunker och sjunker.
264.
Religiöst hänförd –
Min älskade, o char, du gjorde rätt i att förpassa dig till bakgården! Där växer ett träd på sakta rot; begrundande stadsdelens abstrakta brus förfaller du till synestetiskt utsignerad frånvaro i väderlekns luftslott; det hyser fågelskrin, små punkter i det allmänna. Din identitet är mästerskans för obegriplighetens anfall. Ett minne från den sena barndomen slår ut som fönsterglimmer mellan dina ögon: återfunnet är den Endes främlingsskap. Kapsylfabriken tystnar.
265.
Japan. Kyoto. 1500-talet. Moreaus lättfärdiga geisha, insvept i badrock, uppfyller de utsökt utsirade fajanskaffekopparna med svart thé. I risfönstret ser vi en skymt av kolibriträdgårdens avlägsna bergstopp, Himlen är vit soim papper av snö. Där gjorde han en riktig tavla. Låt oss nu rikta blickarna mot framtidens konvulsioner. Smärtofylld är världens kontinuerliga födelse. En obetald röst förmedlas av Intet i kyrkornas katapulter för de troendes bön. Nästan ingenting är omöjligt. Den trogna Géneviève fattar den gamle målarens hand. Morgondagen randas. Bordsduken rutas. Frukost vill dukas av. Jag tänker nu på julafton. Verklighetens innersta mystik. Också jag vederfors kappseglingsfröjder. Blickarnas kamp. Och i dina trosor, Marguérite, fann jag mitt Kosmos.
266.
Officer och gentleman –
Vid ingången till fabriksområdet erbjuds man gasmask för ev. bikt, det är humant, ochg för övrigt ingalunda "ovälkommet", såsom konvenansen lyder; i masturbationens tallösa hytter blir man emellertid dov på nytt och aldrig så föga naken. Jämnårig i de långa köerna tränger man sig bakåt, medan högtalarröster kallar till uppställning framför de 64 kurerna och man tar väl sin plats i ett hörn till slut, men tänker: ett hundliv, det är vad det är… Drunkningarna går väl an, men på det galna tåget är du bara människa
- - -
kiknande klamrar jag bänke i kurvans ohyggliga vrål. De avlägsna husfronterna viker undan. Järnbron förestår, och över alla begrepp: fartvindens svarta ansikten, med skräckflin! Och himmelen, lutad – lika oförgätligt blå…
267.
Skyline –
I rondellen föds stadsdelen, på det hela taget oberörd av människornas växlande sinnesstämningar. Dess unika geografi varierar inte stort med årstiden. Alla träd blir medelålders i oktober och om kvällarna bidrar hemmens kattögongula fönster till gatubelysningens karaktär, förhöjande våra känslors skönhet; kvällsvandrarens identitet förblir dock okänd för den lagsinnade. Han undgår alla, viker av i varje gathörn, ständigt inåt, utochinvänt inåt allt närmare sin egen marginella existens, i utkanten av drömmens verklighet bland andra människor och deras omedvetna vaka.
Själv lämnar jag aldrig min lägenhet utan starka tvivel på mitt namn. Det skall man inte tänka syrligt om! Frampå nätternas småtimmar brukar nämligen hela staden avlägsna sig till synranden, den bildar där ett rosaskimrande band som svänger, gymnastiserar mig som en sträng, som en bandspelares volymindikator, ellr som när någon spelar vibrafon.
Annars har jag mycket litet att berätta. Livet går sin gilla gång, de åldrande dör undan, barnen leker krig och grannfruar bråkar, skaffar dator, esoterisk hudkräm, uppehållstillståns och byter sinsemellan hund och katt, jag är dem inte missunnsam, de får väl hålla på. Alla eftersträvar vi en konfliktfri samvaro. Flickan jag då och då möter i trappen, men inte hälsar på, M, som i minne – i minnesbilden vackert svårmodig, enkelt klädd, iförs en svartvitrutig bomullsblus och ett par ljusbruna, något slitna, manchesterbyxor, framhävande hennes slanka, muskulösa figur; hon var vid tillfället i fråga sysselsatt med att från en position högst upp i trapphuset övervaka ett polisingripande nere på gården – kan emellertid inte avvärja någon inbilsk ynglings starkt spekulativa sexförhoppningar "i sinom tid" genom att låta cykeln byta plats i stället. Han känner ju igen den –
268.
Vem, distraktion har förvildat dig! Långt har du gått genom stan; nu vänder du åter till en skingrad punkt i det externa jagmedvetandet, som framför en rykande tom spegel: gatan har upphört i en knall
Gatan tar vid. – Vad händer? – Ingenting ännu, löpande dröjsmål… Det är bara ditt eget: en fångenskap, vars upphävande endast genom några ögonblick av skärpt beredskap hos en som nyss tog sin frihet för given ger sig till känna.
Ge alltså akt på omgivningen: vad som händer bestämmer du själv.
269.
Kropp och själ –
Ingalunda församhällsnyttans eller ens den närmaste omgivningens skull, utan enkom för sitt eget bästa, behöver dessa människor skiljas från det djuriska; själ och kropp förass isär. Detta är det officiellt anförda skälet till förekommande bruk att kirurgiskt avlägsna matsmältningsorganen på livstidsdömda mördare för att i stället sätta in ett grovt avloppsrör av järn. Operationen är naturligtvis frivillig, låt vara att vissa övertalningsförsök ibland rapporterats äga rum, men utvärderingen är dock inte alldeles entydig; många av de opererade uppges ångra sig efteråt. De har svårt att böja sig. Den personliga vinsten av det hela är väl hur som helst inte utan vidare uppenbar; vid närmare eftertanke är det ärligt talat inte så lätt att värja sig för misstanken, att ingreppets egentliga syfte är en sorts inte helt subtil hämnd –
270.
Katt och tystnad; fönsterhylla. Jag vill röka Cigarrett; med bibelglansens rök förklingar Takt och Ton samt dessa blinda ord vars väsenslöshet: men jag kommer av mig här. Och ingenting är innanför det som är utanför. Och klockan slår på tå. Och Månen går sin bane i arid beläsenhet.
271.
På tapeten –
Dagsljuset sänker sig mjukt i världsalkoven –
Allting förblir utom räckhåll i Engelska Parken. Sovrummets väggar flyr i sitt mönster av träd och fångar samtidigt in mig, de gör mig fri som gräs och lugn som en söndagspräst på skallgång efter Döden. Och sommargrönskan gömmer en magnetisk innebörd: som om jag flydde i dessa träd, ingen på väg hit från gångbanan…
Och hemmet vänder sig bort och längre bort omkring mig medan ljuset förblir som ett minne av detta ljus, detta pågående ögonblick…
Ovärldsligt sover Någon sin vakt i dessa träd, inväntar ögonblickets ögonblickliga vildgäss. De är nära ögonen. Närmare nu – växer sig allt närmare parkens musik.
272.
Växthuseffekten?
Du menar alltså det som kallas växthuseffekten? – Utlokaliserande vår tunga svenska industri till stora såpbubblor, inspridda över världshaven, vänder vi oss undan Rättofärdighetens blida sol, öh, fräls dig själv i stället! Högt är ditt deplacement; ej ens Polynesien må avrymmas.
*
Nej, det konceptet är nog alltför enkelt, askformat som en jeep bredsides ner i tangensens vågor. Övergivenhetens sandstrand och Månens ständiga dispositioner. Och havets tystnad, det evinnerliga skydånet.
273.
Parkleken –
Träd står på tillväxt, industriområden lyssnar. Det är på många sätt sitt ursprung som man måste rota tag i. – Jaså har du varit? – Ja det kan man kanske också säga! – Fågel Rödgrön dippar blå sin näbb i sörjan, alltså det betyder ingenting: den sovande mannen pratar med sig själv.
274.
Dansk höst –
Meningslösa ord försätter sig i stark affekt, de uppenbarar sig i depressionens ögonglimmer. Dag förgår, det blir på andra sidan hatet. Det blir väderlek,
det tornar upp sig i nordost,
överhängande. Mannen sover under ensamhet och uppbrott. Vad landskapsnollorna betyder vet han inte ens i drömmen – nu regnar de i vrede på förbindelsetrappstegen mellan nattens vakttorn PLÖTSLIGT LYSER HELA VÄRLDEN plötsligt är den mörk
och i den svarta dimman uppstår ovetskap om tonen från de vackra bilderna som stiger upp i dånets blodsförgyllda trettonklocka; spelar detta någon rond? Frågan på sin högkant förefaller inte ställd.
"Som rykande högar av fördärvlig erfarenhet."
275.
Flicka på gymnasium –
O sexmonster! – Ögonblickets charmiga speglar vippas längs din väg i korridorerna; likt glimtar av ett fjärran vattenfall regleras dina handleders små färdbevis längs mindre intressanta klasskamraters avundskranka blickar. De låga visslingarna upphör inte. Skuggor på förstulen avdrift vidrör oavsiktligt då och då din arm som en diskret magister utan personligt ansvar; är kanske det poeten? I sanning en förkastlig stumhet; svärmen av grå fåglar drar sig tillb aka i midnatt och skammens natriumbelysning. Ingen saknar oss.
276.
Ödslighet –
"Han var sysslolös vid försvinnandet…"
Rummet liknar en tanke. Man borde städa upp här. Det mumlar i långa perioder,
rummet är en enda röra. Det håller något slags föredrag till vänster om radion, "…tycks alltmer handla om skräck och befintlighet, en ständigt lika aktuell prblematik inom alldagligheten, fritidsförvaltningen…" Vad är det för angeläget rummet vill meddela, rösten är borta, fönstrets lilla spegelbild i TV-rutan formas till ett diagram, små bleka virvlar glider längs en antydd kurva. Rummet står inte längre ut med sig självt, det flyr, går upp i sitt fönster och sluter sig in i vädret där ute, rösten spindlar en tråd genom kroppen, vars ögonlockstunna rymd vecklar ut sig i en kartografisk stadsdelsföreställning som strax får lodräthet och fysisk karaktär, oron registrerar ett okänt fenomen i det verkningsssvaga ljuset, det är kontrastlöst och distinkt, en vandrande fonetisk kontur i en valvgenomgång av syner, husfasader på drift förbi med rader av svarta fönster, långa, tomma tvärgator, gallerstaket längs grå grönska…
Någonstans långt bort i denna jämt fördelade sorgsenhet förlägger sig rummet i välordnat skick och har förvandlats till ett minne från en klart belyst lokal. Frånvaro infinner sig där, den kantas vagt av sällskap, samtalspaus inträder. Någonting är galet här. Tystnaden är störd. Ytterdörren står öppen… Han som precis gick ut i något hastigt ärende avbördas skuggan i ett fåtal steg, han är ensam med sig själv, kringränd av – omgivningens – – – orörligt vältrande formationer
Monologen förtydligas oerhört tyst mot bakgrund av väsenslösheten i ordens mellanrum, dess monstruösa innebörd – den irrar i tunna slingor kring hörseln. Du måste genast vända och sätta dig i säkerhet. Du hejdar dig, tar din redan delvis förlamade kropp på släp, snor runt och börjar med frenetiska simtag arbeta dig tillbaka ur denna stupande sömn, i riktning mot den skymtande ljusa dörröppningen til det välkända rummet med fönsterutsikt mot lekredskapens mörka konturer mot grusplanen, klippan, muren och gråvädershimlen i kväll.
277.
Hällou, din jävla apa. Nu ska du lyss till lite dravel här. Jo för det ärså att för en liten tid sen fes jag. Lämnande Kosmos gick jag sedermera till butIQenICA efter flera taskpiller. Kargt grep mig därmed svårmod. Svag tog mig natten baklänges. De tafalgerade ljusen på blinkerstabernaklena i Jesu ögon fattade Noll när prädelaten stämde opp sin innerliga tuba bakom elefansen på en liten stenhög pannkakssmet. Därur klättrar du till Häst med bröst och stämjärn filurerande i allmändhetens trenne ögon.Kallar sedan Ankan upp till sång förväntas holocausten.
278.
Kungörelsen –
Derby. Fullsatt stadion. Överallt gläfsande huliganer.
Den sovande mannen reser sig upp och skriker för full hals:
– JAG ÄR NYKTER! JAG ÄR NYKTER! OCH DET ÄR JAG STOLT ÖVER!!
279.
De två i stallet och de två vid korsets fot. Och sakramentet är intakt. Ja, också varningen är ljus, i obehagets efterspel. Jag liksom dog med slutna ögon. Det var bara några ögonblick. Kärleken försvann i missförståndets öppna rymdskeppsfönster. Så blev jag nästan ensam i kapellet, införstådd med Deras knappa syre.
280.
Jag blev uppfostrad till ateist, men nånstans mitt i livet omvände jag mig helt plötsligt. Jag skall nu berätta hur det gick till.
Det var en helt vanlig dag. Jag kände mig modlös och nedstämd som så ofta på den tiden. Så jag gick till Centrum i hopp om att hitta nånting uppmuntrande.
Men så var det avbrott i tunnelbanan, nåväl, jag gick hela vägen, för jag kände mig ärligt talat nedstämdare än vanligt, nästan lite desperat, ja, jag var nästan gråtfärdig.
I innerstans utkant blev jag plötsligt upmmärksam. Jag befann mig på en helt främmande gata. Hade aldrig sett den förut.
Där var ett stor vacker hus med en bred entré under bokstäverna:
KATOLSKA ALLAKTIVITETSHUSET
Jag gick in och bekantade mig med de olika avdelningarna. Konstigt nog minns jag bara en av dem. Den bestod av en stor sal som badade i ljus från det höga takets lanterniner. Här höll dansgemenskapen Corpus Christi till.
Här dansade de tll det himmelska Majestätets förhärligande. Här utförde de sina vackra, invecklade turer till vemodig musik av ålderomlig karaktär. Nästan genast grep mig en oförklarligt längtansfull nervositet. Mina knän darrade, händerna rann av svett och jag trodde jag skulle tappa andan. Till slut gick jag, driven av en oemotståndlig impuls, ut på dansgolvet, grep en vacker flicka om livet och svängde henne runt; hon lutade sig bakåt maximalt och följde mig med fulländad teknik, balans och kroppskontroll.
I taket hängde ett jättelik tingest i rosa, vitt och violett, det liknade närmast en svamp, eller en manet kanske, och den pryddes av ett vackert kors.
Flickan log mot mig:
– Den föreställer Universum! sade hon.
Och hon smekte min kind och skred bort mot nya turer…
Mitt hjärta bultade av häftig glädje –
Nästa dag kom jag, uppfylld spänning och ljus förhoppning, tillbaka och deltog än en gång i dansen, den här gången två turer – och jag kände samma svindlande lycka efteråt.
Så fortsatte det i flera dagar, vid pass en vecka, och varje dag dansade jag längre än förut. Jag var noga med att inte utföra svårare ting, än jag med min otränade kropp bemästrade; men det jag gjorde, gjorde jag sånär perfekt.
Och jag kände varje gång, hur en oerhörd kärlek omslöt mig.
Den sista dagen dansade jag i flera timmar, och blev redigt trött. Efteråt ställde jag mig vid sidan av, lycklig och svettig, log och tänkte för mig själv: ja, se detta var verkligen en ny erfarenhet – den tar jag med mig nu, när jag går vidare i livet! Tack skall ni ha allihopa!
Då tystnade musiken och alla blev stående, vända mot mig, med outsägligt sorgsna blickar –
Och på stående fot fattade jag mitt beslut: det får ju bara inte sluta så här, jag känner att jag måste ställa allt till rätta, jag vill se er alla glada igen, jag skall alltså följa kallelsen och lämna allt bakom mig, arbete, familj, sex, rikedom och karriär, ty jag är förvisso i denna brusande och hårda värld, men inte längre av den – Ja! Jag skall stanna hos er för alltid.
281.
Äntligen en lugn stund. Vi sätter på TV:n och slår oss ner i den sköna fåtöljen med handen på hjärtat och en nytänd cigarrett. Underhållningsmagazinet "Rundgång" har just börjat: i varje ögonblick visar bildskärmen EXAKT vad vi just nu tänker på. Vilket förskräckligt program! Raskt över till…
282.
Han cyklar hem efter ett nattskift på stan, passerar längs en högt belägen sträcka av vägen. Och det är just här han befinner sig, en kontinuerlig, säker och obetydlig framfärd är hans förehavande här – men han kan se sig omkring, hans sömniga medvetande kan avvika från vägen, åt alla håll nästan samtidigt kan han skjuta sig ut genom de koncentriska omgivningarna, snabbt som en signal krets utanom krets närmar han sig takåsar, lövverk, backsluttningar, halvt synliga husfasader, flyger hitom döda vinklar, hörn, butiker, hållplatser, gårdar, gatukorsningar, broar, industrier, sprider sig ut i alla sektorer mot stadsdelar, förorter, tomter, kommuner på drift, regionplaner skymda av fjärrans myllrande bildstörningar. Han färdas i oräkneliga riktningar – och vid sträckornas slut flyr platserna, miljön upplöser sig i abstraktion, föreställda riktpunkter under en definitiv grå himmel; och det är på vägen han befinner sig.
Senare på dan kommer han kommer han i drömmen ridande till ett öde kvarter, tar sig via ett par breda, flacka trappor igenom gången till gården där innanför, och på andra sidan denna öppnar sig ännu en port. Så fortsätter han inåt hus för hus och gård för gård genom en serie av dagrar, episoder, försåtligt ovidkommande distraktioner och hinder som inte skulle ha funnits där om det bara varit möjligt att öppna ögonen. Till slut når han fram, hästen är borta, men här står han nu till slut, i det centrala, oansenliga husets källare, framför det enda lilla fönstret där.
– Med utsikt över staden!
Men husen sjunker undan. Han försöker gå närmare, men något hindrar honom – och hur han än anstränger sina ögon kan han omöjligt avgöra om det ljusa han ser i fönstret framför sig är himmelen, eller bara en spegelslät bricka av någon skinande blond emalj.
283.
Från ögonblick till ögonblick är interiören konstant, min lägenhet, avskärmad och något förträngd i den distinkta ljusbrytningen. När jag vänder mig om är tamburens ansikte uttryckslöst som en spegel.
Frånvaro – timmar i sakta skred inunder mig! Jaget – detta ouppbrytbara – detta magdeburgerklot, som innesluter allt: det vilar icke på underlag! Ser jag omvärlden genom en dörr, är det bara som en annorlunda våd i tapeten, går jag utomhus och följer gatorna, är jag inte till fullo närvarande i denna miljö: färgskalan har förskjutits genom spektrum och väger över mot blått, som i en vakendröm, och det finns en konstant faktor i alla dofter jag passerar, en närhet som aldrig vill lämna mig. År efter år i efterhand har mitt liv en kall och främmande arom av ungdom, av tomt slut, jag minns finalens trista huvudvärk: som en lång, porlande kloak glömdes kamraterna ut i hjärnans okända stadsdel. I mörkljus blev en avglans fixerad: skymten av ett avsides fönsters spegling tänder ännu i dag erinransmusiken, som svävande tilltal och recidiv.
Ibland tänker jag, att allt det där är förbi. Men FÖRLUST! ropar då minnet ur gårdar och kyla. I det sjunkna rummet gapar någon – inte jag, inte någon särskild – outvecklade andetag. Och det tysta flödet stannar på rot: tiden förändras inte, men cirkulerar.
Jag betraktar mig; och när jag vänder mig om är mitt ansikte uttryckslöst – borta, som någons blick.
284.
Genom fönstret –
Så ensligt härute i länet, mellan kommunernas virvlar…
Jag övar oändligen / …erbarmligen / …i korrespondensljus, förbättrar min ögonhand, utvecklar perspektivet / …somnar. Avancerar på min stol. Då händer något – som hjärtarytmi, en plötslig topologi – : rummet kräns ut i terrängen, sin förlängning, stängs inne där, trängt bakom tomt glas. Kroppshålrummet startar sin promenad bortåt vägen, där nyttotrafiken passerar i svepande avbrott, motorernas penslar avstryker sig; ingen hörsel blir kvar. Som landskapsmåleri.
Som en tår i spegeln, mitt akvarium.
Och när huset öppnas är jag till förvittran störd, värdeblind, retarderad. Landskap reser sin mur högt mot en banal illusionshimmel, bara ett tak. Oöga härskar därpå, under sken, över en bygd på avdrift med alla sina markiser och marknadstempel.
285.
Genvägar –
Under den virvlande solen, till hälften svart… gatan upphör, hörnskuggan vänder sig / stannar i ljus. Miljön bryts upp, Centralparken framträder, klarnad, med kyliga infaryter under träden. Och stadens ridåer: husfasader med en okänd glädje –
man kan kasta sig ner i ett mönster av gångbanor, som att ingå i en spiral vars mittpunkt är en helt annan möjlighet. Eller gå under jorden förvånad / upprymd i ovarslad natt. Man kan även färdas med vagnarna genom ett tåg, eller avvakta längsmed kvarteret, hela tiden med en bundsförvant i den framförvarande butiken. Vi färdas på stället, vårt föresvävande mål är ogripbart –
Någon spelar bakom staden. Vem har inte ärende till förorterna en dag som i dag?
286.
Det fanns tankspriddhet i barndomens disiga atmosfär. Min far var på tjänsteresa, eller också var han kanske borta på något annat vis. Min ständigt upptagna mor gnolade i köket. Vår inackorderade, naturläkaren, var en tystlåten man jag i regel såg från sidan, i motljus från matrummets höga fönster. Där hade han sitt medicinförråd, kortväggen på båda sidor om dörren täcktes av smala hyllor av trä med tjogtals små krysställda fack för de olika preparaten. Jag tog fram en liten brun glasburk och skärskådade etiketten:
SVARTTYGSÖRT
milt klargörande
Jag norpade två små skära piller och kilade ut på toaletten, tog en klunk vatten och svalde. Huvudet knyckte till av en plötslig diskontinuitet. Skarpt gula kurvor glimrade förbi under ögonlocken. En klocka pinglade. Jag såg en surrande purpurröd rektangel blinka fram i trakten av den högra kindknotan.
Därefter starkt övertygande lugn. Mörker. Jag ligger på sidan i en brusten säng bland massor av olika smutsiga kuddar. Sovalkov. Svarta silhuetter av ett hemtamt möblemang. Ljusfläckar sneddar sporadiskt över taket. Det franska fönstret gläntar mot den sena kvällens vägbrus med frans av tö eller regn. Detta är samtiden.
287.
Hjärtligt välkomna till höstens rationella trudeluttafton med Haydn, vin och sängkamrater. Den har ni aldrig varit med om. Det har vi inte hört talas om. Det känner man int till. Det har dom aldrig sagt.
288.
Han har just lämnat portens varma ljus bakom sig och blir nu stående slagen av tveksamhet inför den svarta novemberkväll som står i begrepp att sluka honom, liksom… hastigt medveten om seriemördaren som härjar i trakten sedan åratal; för övrigt funderar han på attr skaffa ny dator, nämligen… kanske en med integrerad vågprocessor? – Men vänta nu: på himmelen lyser en praktfull komet. Nej, det är ingen komet. Det är bara ett stycke mentalt bildspel, en symbol. Närmare bestämt en s. k. överbåge, orsakad av en människa i djup kris någonstans.
En av de många förbisedda kvinnor som har sin bostad i utkanten av detta obestämda grannskap är bördig från Centralafrika, folkbokförd under namnet Lène Stubine och talar mycket dålig svenska. Hon har läkarbesök -
Den lugna rösten:
– Kan du mova upp the leg, please… sådärja… bra.
(I tamburens dunkel glimmar kamerans lins och fotografens vanvettiga leende.)
289.
Askungen –
"Dumheter spirar som Riddarholmskyrkan": så börjar dagens text. Vid besiktningen av detta aptitliga stycke ägnas särskild uppmärksamhet åt skalproblematiken, Svenskt Lexikon hävdar bestämt att Bakgatan 11 har Europas mest karakteristiska gavel - 978 m ö h!!! - det är en godmodig men tyvärr ock i all övrig måtto skäligen missriktad upplaga; rätta siffran är 98,4 m., vilket möjligen är karakteristiskt, men inte för Bakgatan. Fasadbeklädnaden är utförd i slätputs vällustigt omväxlande med tegel, vilket framträder vid närmare betraktande - nej, formspråk tör behandlas noga: faller ut heter det nog; ett mycket skarpskuret uttryck! - det rör sig alltså här om fasadbeklädnadens fortskridande utfall, ett artikulerat mycket estetiskt förlopp, i den gråblå eftermiddagsdagern konturerar sig denna utmärkta fasadbeklädnad mycket sublimt, sprickorna i putsen syns knappt och torde illa duga till fotfäste, där kan man få stå tills även skymningen faller och hela stan börjar glittra som en lucia med allt sitt skyltfönstersken i den dalande snön. Själva fastigheten är ett operettpalats, musiken spelar upp och man gifter bort mig med en moldavisk prinsessa (Hon heter Alava Burúknyi,) ganska ungerskt namn, till det yttre något sliten, man får ta vad som bjuds, jag kopplar ett redigt livtag och pussar hennes fnitter. Hon är stor som ett hus, tillika rund och god som en giffeldeg och har en tofs av spunnet socker. Själv blir jag ansedd karl för min natt, dansar pola med bravur – i husaruniform t o m! Vår Herre är i sanning demokratisk.
290.
Tövädret –
Konferensen ägde rum i en spänd atmosfär på grund av det internationella läget, för att nu inte tala om risken för explosioner, kidnapping, mord och spionage. Jag höll med förkärlek till hos den sovjetiska delegationen, vlket kan tyckas paradoxalt nog; men jag kan försäkra att dessa herrar på lediga stunder visade ett naturligt gemyt, som på ett angenämt sätt kontrasterade mot deras bisarra framtoning under förhandlingarna. Jag tänker härvid i synnerhet på den store Georgiev, som organiserade vår utflykt till Skansen, och på den långe generalen Tabulkin, som på den förstnämndes födelsedagsfest avslöjade sig som en utmärkt bassångare; jag tänker även på den lille spetsnäste tradjazzentusiasten Kirilkin. Bara den mörke, bleke Katynin gjorde stundom intryck av farlighet. En gång, när vi råkade befinna oss ensamma med varandra i korridoren utanför våra rum ville han locka mig med till den med talrika invecklade redskap försedda motionssalen, som vid den här tiden på natten låg nedsläckt och tom, och som man bara kunde nå via en ytterligt smal spiraltrappa. Tydligen lade han märke till min ängslan, för han log strax vänligt och upprepade inte sitt förslag; i stället gick vi tillsammans ut till hans privata bil, en Volvo av senaste modell, där han kunde visa mig den högt avancerade radioapparatur han samma dag låtit installera, och som han var barnsligt stolt att ha i ägo. Knappt hade jag fått på mig hörlurarna förrän jag var förflyttad till en plats långt ute på den sibiriska landsbygden. Det var strålande dag, luften ren och mild,, jag såg ut över en tallös mängd små branta kullar vars snökalotter glänste bländande vita så långt ögat kunde nå i det disiga solljuset, sannerligen, så underbart vackert var det, som hade det målats i olja – faktiskt, förväntade jag mig inte att när som helst kunna få syn på en allmogeflicka i förgrunden, efter förlaga av mästaren Balbuchin! Den ryska landskapsbilden är ju på det hela taget olik vår, och det samma får nog sägas om sovjetsamhället; bostadsstandarden framstår som jämförelsevis blygsam, men proper, och infrastrukturen är god, med ytterst väl framträdande vägmarkeringar i gladaste rött och gult.
291.
Science fiction –
Bildat folk förstår sig inte på de dunkla innandömena. De undflyr därför stadens parker. Dit tar jag min tillflykt när man kritiserar mig. Girlander av ett utsökt matos letar efter mig. Gömd i ett buskage betraktar jag ett spelpalats. Bredvid entrén står Jesus med en liten sol kring pannan. Synen borde vara hoppingivande. Ändå är jag inte riktigt lycklig. Ty det här är inte verkligheten. Det är science fiction.
292.
Mannen på bron tänder en cigarrett. Så stilla är det, att själva närvaron bildar som en glaskupa över honom. Från denna skyddade plats kan han sedan överblicka småbåtshamnen, där en viss oro råder bland de avlövade segelbåtarnas master.
293.
Travhästarna. Vilken sinnlig kraft, vilken skönhet!
Men betrakta en av dem noga, fixera den med blicken – och vad du ser är en patetisk konstruktion av gummiband, snörstumpar, ståltråd och masonit.
294.
Det är inte alltid sakerna utvecklar sig i en bestämd riktning bortom de tillfredsställande behoven; men hur ofta har det inte förefallit mig att mitt fatala liv blir en film med skarpa belysningar och livlig handling. Och du kan avsluta den varhelst du vill, varefter biobesökarna lämnar salongen i precis det rätta stämningsläget.
295.
Behängd med klockor företog han sin vandring genom Mörkrets Hus. Omsider nådde han den ljusa dörröppningen. Då var det för sent. Alla klockorna hade stannat.
296.
Jag minns inte varför jag och min väninna var ute tillsammans. Jag minns bara att vi tillsammans tog rulltrappan ner i tunnelbanan. Hon var för dagen klädd helt i vitt, mycket elegant. Jag hade alltid hyst en stark beundran för henne, och den vita klädseln tycktes mig nu som en sinnebild, inte bara för oskulden, utan för hela den perfekta människan. Jag var blyg inför henne, och hon var själv inte lätt att prata med:hennes tal var undvikande och vagt, som om hon undanhöll mig en allvarlig hemlighet –
Vid rulltrappans fot, bredvid ledbandet, fanns en liten toppformad konstruktion som nu fångade mitt intresse. Jag undersökte det närmare, och fann att det var ett okular. Jag satte ögat till; och blickade ned i Underjorden. Bilden var otydlig, svartvit, hårt beskuren. Jag såg ett kloster, jag såg korridorer och celler, jag såg nunnor. Nu såg jag nakna kvinnokroppar. Och nu såg jag hur dessa styckades och skars sönder…
När jag åter tittade upp, var min väninna försvunnen; jag sökte överallt på perrongen; ingenstans stod hon att finna.
Utom mig av oro gick jag till tidningsståndet. Sortimentet var stort, det kom från världens alla hörn och tycktes växa hela tiden. Jag sökte och bläddrade i alla tidningar jag kom åt, för att uppsnappa något som kunde vara mig till hjälp i mitt fortsatta sökande. Jag fick tag i ett nummer av Chicago Herald Tribune Exemplaret var gammalt och gulnat, sprött av gammnal väta. På förstasidan fanns ett fotografi på min väninna. Homn var i sällskap med en man i militäruniform, av allt att döma en hög officer. Båda log mot kameran. Texten under rubriken var oläslig.
Jag höjde blicken mot tidningens huvud och såg numrets datum: det var den 7 oktober 1975.
297.
Jesuiterna –
Mellan gångerna transporten, glömskans kapitäler och kalenderstyckena i löv på löv bakom tillfälesspegelns dagjämningar, likadan för inga, ovidkommande för alla, för många är väl bibeltextens bakom livets avslut eller ordalydelse bekant. Men ingenting kan hindra dig att vända om som om du kunde det.
Det bor en orimlighet i minnenas förrådsbaracker bredvid motorvägen.
Konsten att flyga: hålla blomblad lätt i nypan. Det fungerar inte lika alltid som man vill. Det fungerar bara om man inte koncentrerar sig, inte tvångsmässigt försöker tränga bort sin rädsla, utan fastmer oavbrutet gymnasiserar sig tillbaka till det ögonblick ögonblick då ögonblicket startade, men det ärinte perspektivets avsikt, inte heller är det något realistiskt företag i i eftertankens riktning, dess ändamålsenliga struktur, på en gång klocka och trakt för den intressanta varseblivningen,, ty samtidigt smyger sig förkastelsens agenter närmare på oavsiktlig spaning i förstädernas anonymitet, såsom den gestaltas i kalla och dödliga romaner. Avstånden ökar sina krökta geografier, bakom grannskapets sönderklottrade hushörn breder framtidsutsikterna ut sina överraskande kortlekar – obegripliga? I förhållande till vad? Där finns ingenting ytterligare, varför man beslutsamt måste passa! – Vinden stryker ditt hår med stigande irritation, och för övrigt måste du vid passerandet av ett gigantiskt fotbollsfält undvika att solskenet avslöjar din militära hemlighet.
298.
Nattens hemligheter –
Du använder sakta din tid eller hur – men är du lycklig i ditt mentala tillstånd? O varför läser du dessa inledande ord, som inte har något särskilt annat att betyda? Den pågående sekunden äger ju beständigt varken början eller slut, varför det i det lätta loppet ställer sig menlöst att försöka typbestämma sambandet mellan ett nytt liv och ett gammalt; frågan förefaller esoterisk. Det är sannerligen vackert så, ty himmelens änglar talar flytande helvetiska. Själv är jag av samma mening. Dessutom är jag inte ett dugg intresserad av dig. Jag förfjupar mig i synestetiskt halvprat. Med förkärlek har jag uppehållit mig vid rödhåriga kvinnor; därvid någon gång med liksom omedveten avsikt uppmärksammat hennes fönsterkalla ögonglans som vilar här i timlighet, svävar där i hemlighet och långsamt blixtsnabb sakta vinklad plötsligt känsligt lutad NEDÅT inåt BAKÅT utåt HEMÅT uppåt påminner mig om natten. Hur vi umgicks i stadsdelens vindlande sopnedkast. Hur vi kröp in i en hastigt roterande reklampelare, njöt av extatisk radiomusik och förde samlag.
299.
Kyrkan ligger i stormens trädgård och svänger vilt, roterar på sin grund som en karusell och kastar hoppets kulörta glimtar ut i den omgivande världsnatten. Dit går jag när jag är ledsen, och där är alltid fullt av unga människor med vilda ögon, de stimmar som ett party; men en efter en slungas de ut genom porten och till slut blir jag kvar ensam. Jag går en trappa upp; där är en låst dörr och ett stort väggur. Genom fönstren tränger regntung grådager in. Allt är tyst och stilla. Jag sätter mig på golvet, väntar och väntar, men det händer ingenting.
300.
Den sovande mannens sed att upprepate gånger gå på bio med en tilltänkt flickvän öppnade hans ögon för Walt Disneys produktion, men om hans verkliga situation här i denna enda vräd teg kultureliten…
Livets dagar av bland annat ingenting: lika osynliga som nattens stjärnkohort mot bakgrund av sin ensamhets kontur – en låg, svart näravlägsen mur.
301.
För en gångs skull var jag på resa långt långt utanför mig själv, jag sökte Sanningen, och sydnattens gula tegelhus väckte mig till glädje och station. I lägenheten, fylld av rök och jazz, kom du nära mig i sinnligt behag, men bara skugga minns jag. Tillsamman gick vi ut på tillfällets balkong, nittonhundrafemtiotal var med oss, och på himlen hängde tusende stjärnor som ikoner.
302.
Det är ett förberett intrigspel med överraskande interiör, belysningarna växlar, för sista gången tar fyra psykologer säte på var sin kant av terapigropen och implementerar sin fingerande teori på den intet egendomligt anande klenten. Att därvid en annan färgskiftning fortplantar sig genom… vad? Förståelsematrisen, en metodisk grid, ett rutnät? Sålunda upprättas "nytt system", och vad försöker mam egentligen säga utan att avslöja vilken häpnadsväckande insikt? Operationen lyckas. Nej, det gör den inte. Vi måste åter börja gömma böckerna i tur och ordning. – Plötsligt: hågkomst och svindlande glädje, jag vet inte riktigt vad det här betyder, ni får ursäkta mig.
303.
På kullen i stadens mitt, bland hus av skön och ålderdomlig arkitektur, ligger Uppenbarelsekyrkan som en mäktig påminnelse. Det var i gryningen nu, vi var på hemväg från Nöjets Kvarter; så gick vi av någon anledning hit, och glammade något, fastän vi var redan nästan nyktra. Pastor Trind stormade vredgad ut, tillfångatog flickorna och utsatte dem för stränga botövningar i Herrens dunkel –
Samma kväll var det likartad dager, och jag gick dit, för det är faktiskt mycket vackert där, försiktigtvis höll jag mig nu på nordsidan, ytterst vaksam och spanande i farans riktning mot de mörka hörnen -
Men så svek mig modet, och jag gick nerför den vindlande trappan. Sedan gick en längre tid, och jag glömde ingenting. Det gör nästa alla andra.
I grå vardag pågår våra måttliga bestyr, det är en väldig, samhällelig arbetsslätt utan större akt och mening. Det är klart att man söker alternativ ibland. Men då måste anden vara lugn och stadig, annars störtar Straffet upp; det händer alltid bakifrån. Se alltså upp för pastor Trind! Han kan vara lite farlig.
304.
Avfällingen –
De kom snart att betraktas som en farlig minoritet. Överallt mötta av omvärldens fiendskap tog de sin tillflykt till den folktomma stadskärnan. Där inne, i "Utopia", framlevde de ännu en tid i obrutet lugn.
Men avskildheten i denna tillvaro beklämde honom alltmer, och när den dagen kom, då ett regn av små löv började dala i portar och fönstersmygar, beslöt han sig sorgsen för att fly.
Nästa dag drog han sig osedd bort, följde med nedböjt d trånga gatorna. Längs vägen utanför de yttersta husen löpte ett räcke av järn. Han stod just i bgrepp att kliva över, då han plötsligt hörde ett flygplan närma sig på låg höjd. Dånande svängde det in över husen som han lämnat bakom sig. Han kastade sig handlöst ned under räcket och pressade sig mot marken. Han hörde aldrig explosionen. Bländande ljussken och flammande hetta svepte över honom, och strax kom en tryckvåg som nästan slet honom med sig ur det minimala skyddet där han låg.
Därefter reste han sig upp på andra sidan räcket. Hela världen låg framför honom, och ett nytt liv i frihet oc underbar anonymitet: dagar fyllda av oanade möjligheter.
305.
Feber –
Under stormhimlens vridna schakt: vindpaus. Andetagen stela som tromboser. Jag uppehåller mig i parkens torn av stillhet, ser barnen spela med klubbor och boll, överblickar deras inexakta passningar…
Under andhämtning, ständiga recidiv. I breddade syner kombinerar sig kväll. Avsol utrymmer gräset som indianer, tallarna är på steg ur sin orörlighet. Spelet växlar, situationer förbyter och häver varandra, ögonblicksvis förekommer egendomlig sömn, som en gammal följetong, Svarte Ryttaren Återvänder, främlig text på föråldrade sidor.
Gitarrmusik. Där är han. Ormskodd, försvunnen i gräset. Vindpaus.
Bereder mig fördöd / efterliv, min ramintrig: cyklistens vanfart i svåra backar. Stadsljus växlar i navögonen. Kvällen belyser mina händers överflöd.
Vårt låntida liv –
långväga faret, i gräset, i barnens muskulatur: det spelade i gräset. Sengångaraktigt läste jag i Läkarbok: spelet heter farkeas möjligen leverskrot eller parkea frankritis, spelet skall mötas "kraftigt" under vedertagen instruktion, men var någonstans är "kräftan" bland alla dessa skuggor…
306.
Skogsforskningsinstitutet –
Just nu är det så mycket man tillgodogör sig under förloppet av en inandning, att det liksom skingrar sig i huvet som en sällsam atmosfär, förflyktigande tankspridd, avsides, godartat forn av grönskande projekt med ålderdomlig doft av laboratorier via övergivet ekande små korridorer vagt förmedlad in i varje utrymt arbetsrum och ned i sidolängans alla källarglömda mörka skrymslen – ja, precis så strövar man samtidigt omkring på nattens tröskel i sitt stilla sinne sökt, på en gång omvärvd av en trapphusdoft och utomhus, och världen synes återbliven sagolik som barns, under julens vithet. Och träden: allt detta sinnrikt utredda grenverk klätt i snö – vilken tankeverksamhet de måste ha!
307.
Jag vill egentligen inte påstå att jag älskar dig. Men de fina anletsdragen i din handflata håller samman din korta dröm medan mörkret faller och faller och ett närbeläget tåg skenar vidare mot horisonten. På besläktat sätt förhåller det sig med väderlekens nervsystem av människor: en naturlig geografi. I dess mitt står jag stilla, vaksam, utan tro, hopp och för evigt upprättad tillit. Ty vad kan en ensam man begära av varje löv i nattskogen? – Bara oklarhet, ytterst exakt.
308.
Efter en lång och ansträngande resa ankom jag till Förstad. Min vän Arbetaren bjöd upp mig till Gemenskapens Hem, en påfallande trång trerummare med en snusbrun matta i tamburen, minns jag; hur många var vi? Kanske tre. Sedan vidtog glömd tid. Jag tror att vi höll överläggningar.
Efteråt tog jag i nyktert tillstånd en längre promenad i gråblå kväll längs Dammarna på husens östsida, jag fäste mig något vid det skimrande ljuset, det tycktes mig stundom som fontäners, men dess verkliga art kunde jag omöjligt förstå. Det ingav mig hur som helst en eftertänksam tillförsikt. Ett inslag av ovedersäglig skönhet, tänkte jag.
Nej, jag kan inte alls förstå det där ljuset. Kanske är det menat så.
309.
Kalla mig inte lat, kalla mig för allt i världen inte lat. Det handlar om en sjukdom, en kronisk depression. Inte nedstämdhet just, men en ständig, förlamande matthet. Att inte orka ur sängen dagarna långa. Jag inskränker mina göromål till ett oundgängligt minimum. Jag har t ex kommit underfund med att jag inte nödvändigtvis måste rädda mina böcker ur ett hus som störtat samman; det har visat sig, att böcker klarar ett husras ganska bra,; största risken är att mariginalerna fräts sönder av de omkomnas magsaft, men texten brukar i alla fall återstå, någorlunda läslig. I det vardagliga rör jag mig så litet som möjligt. Jag går nästan aldrig ut, utom för att handla. Jag äter nästan alltid färdiglagat, och får då och då en dålig pizza hemkörd. Jag orkar inte hålla snyggt omkring mig, men jag tar heller just aldrig emot besök, när entrepenörerna kommer gör jag ett ryck och plockar undan det allra värsta, och nån gång ungefär vart tredje kvartal brukar jag anlita en städfirma.
310.
Fasövergång –
Under eftermiddagens lopp försämras utsikten. Det isblå himmelsrummet utarmas sakta, stadsdelen krymper samman till några skuggade hus. Avståndet som drar sig tillbaka över de sammanträngda gårdarna efterlämnar överallt i ögonspringans trakt en darrande vit mur, vars fånge är solen som förtegen blivit stående.
– Plötsligt natt. Momentant utplånas stadsplanen. Området är en park. Vägvisarens röst approximerar med ett versmått den överraskande kurva som skiljer en vandrare från hemmet. Och hans gestalter – aldrig med säkerhet infångade i nätet av gån gbanor – avvaktar överallt i mörkret: bakom nästa lyktas otydliga sken.
311.
Hans tidigare verk var fullt av espri. Men hans sociala ambitioner kom på skam, han blev undersköterska och började skriva om diskbänken. Någon gång kom ännu en glimt, men det mesta var likgiltigt, nästan alltid ansträngt och inte sällan direkt pinsamt.
312.
Tyfon –
En sommar någonstans mitt i min världsvida ungdom, då jag tillfälligt tjänstgjorde vid Järbvägen i City, begav jag mig en sommardag vid lunchtids utan särskilt ärende ut på den jättelika rangerbangården försedd med en s k masthake, , en cirka fem meter lång stav av lättmetall med en stor rund krok i ena änden och vid den andra ett par hantag placerade som på en lie; förmedelst detta redskap drar järnvägsarbetaren ledningar tillrätta för att på så sätt påverka tågens gång just innan de passerar; han kan även, med övande av något ökad skicklighet, åstadkomma diverse större ting, lägga om en växel, reglera ett åskväder, ett jordskred, ett krigsutbrott…
Plötsligt kände jag den uteblivna vinden –
Och jag såg mig omkring i väderkatedralens gyllengråa dager: det väldiga spårområdet, med ledningar och stolpar, räls, rostbrun och blank, taggtrådskrönta nätstaket, livlösa byggnader, inte en människa i närheten. Överallt stillhet, avvaktan, högspänning. Elektricitetens surr och myriaderna av svarta gnistor.
Här var verkligheten, bara den. Maktcentrum.
313.
Av någonting i häftig rörelse –
Konsten att skriva poesi handlar handlar verkligen inte alls, som många människor föreställer sig, i första hand om "att låta inspirationen flöda fritt", utan snarare tvärtom och fastmer om den starkaste disciplin i en ständig kamp mot "uppslagens och associationernas hydra". Var på din vakt mot den rusiga känslan och låt inga flyktiga impulser förleda dig! Lägg i stället självkritikens stränga band på dig själv, väg dina ord "på guldvåg" med största omsorg, var EXAKT, undvik onödiga mystifikationer och utvälj i synnerhet dina liknelser med yttesrta skepsis och ackuratess, ungefär som ett jaktplan, påtande i ett trädgårdsland med nosspetsen.
314.
Motsvarande språk –
"Nog har jag ansat mina tankegångar. År efter år av förståelsebesannande terapiarbete har ju alltid krävt sin tull av tillfredsställande definition. Härigenom har jag förvisso mognat, individuerat mig som människa och idealmedveten typ. Dock: vad som sist och slutligen betyder våra ord är ofrånkomligt rena motsatsen till dylik anpassning. Gud och Djävulen förblandar sig i motsatser; man och kvinnor; blixt och vatten; torn och svalor; ensamhet. I frånvarons negativ utspelar sig världshändelsen…"
"Rättare osagt – "
"Älskling, förlåt att jag ringer så medvetet halvförtydligad och stör, men jag är nästan inte alls ett dugg berusad, det är bara det att undulaten i mitt hjärta kvittrar och hjärnan tumlar runt kring en begränsad ärlighet som tycks mig föredömlig fallen på sin plats inom träffbilden för min självuppfattnings upprätthållande; tänkvärd ställer sig kommunikationen i förhållande till nattens okuvliga kön och det ter sig vidare inte utan att våra begrepp och rätvinkliga förberedelser till maskulin etik och betonad identitetsförskjutning kullkastas under förloppet av en övergående försagdhet: det föreligger här ett komplicerat samband, en princip; jag vill emellertid inte påstå att associationen rdan är verksam eller att de förenande leden framträder särskilt tydligt. Vad som närmast föresvävar mig är en "felande länk", ett budskap på väg till sin mottagare, alldeles oavsett de färgrika sidotankar själva föremålet kan förväntas väcka till minutligt liv, alltmedan hjärtat i sin bur förblir vid ljus förväntan och tiden vid sitt klockslag, missförstå mig inte nu; jag menar t ex inte att livet, förvisso inte att den grå bilden / forstättning/ - inte heller reporna av det där Andra,arom jag i pedagogisk vanmakt tiger, väsensmässigt hör det inte hit, det är bara skuggan av en starkt retorisk figur innan lågornas faktum, upprymd, dumdryg som en zeppelinare i förtöjningsögonblicket."
315.
Ofta liksom försjönk han, blev borta och sentimental – tänkte: varje dag är redan en dag efteråt, vars ögonblick redan är ögonlick för sena… Det är egentligen inte här jag befinner mig, jag hör inte hit. – Men ständigt på nytt var den åter immanent, glädjen: denna mjukt dalande närhet
– som under förloppet av en drömd erinring, en bekräftande melodi i sinnet. Och vilken tid var det inte, att senare minnas! Bäst kanske morgnarna i sol, den lätta yrseln framför ställets mytiska badanläggning…
Men vägen förblev stängd. En absolut mur omgav bassängen. Bara i en blinkning skymtade en öppning ibland, bara i ett ögonblick av sömn var passagen dit in möjlig.
Så kom augusti final, med långa köldstråk i vinden och snävare mörknande kvällar. Till slut var det dags. Som alltid, tänkte han, det slutar alltid så.
Och redan under hemfärden förlorade allt minne sin giltighet. I den vinklade backspegeln över bussens mittgång fångade han då och då skymtar över det bakåtsvepande landskapet, och han tänkte: allt försvinner. Han satt ensam längst fram, nu vände han sig om och såg kamraterna som främlingar… Men grannen bakom hade kamera, han vände sig äntligen om och bad denne sända honom något av sina kort.
Besvikelse är väl för mycket Men aldrig bekräftas glädje i efterhand. Det är i dag flera veckor senare: han får ett anonymt brev. Kuverter innehåller ett vitt ark. Vad hade han väntat sig? – Osynligt, oavsett vilket, förblir: det som i just nu innevarande ögonblick utspelar sig därhitom, i den kontinuerligt sig utelämnande förgrunden.
316.
Kommunalgemenerådet svettas inte minst publiktillvänd och journalistmedveten. Besparingskrav har överhanden. Slottet översvämmar han med pressmeddelanden. Och socialbidragen drar han in. Jägarhögskolan förlägger han till Stadskullens topp, i nära anslutning till friluftsteatern; högeligen geografisk åtgärd! Men i praktiken har inte cerebralkontoret något större inflytande över dagens brännande frågor. Mot facket är han erkänt tillmötesgående och öppen. Vid tillslaget mot anarkisterna anlitas tungt beväpnad skolungdom.
317.
Solen skiner Svart Flagga mot den blå banan.
Vi åstundar tonerna av obekanta ord, men samlar vatten där min ande. Timmens spegel bär minuten återkastad. Vindens bakhåll rämnar, bildar tempel bakom buss & bra basuner, du tör resa med ett fasligt färdset över ån.
Vi bör därför icke bara själva nämna här att jägarbullen Ågren väger hänåt inom c- och p-bransch, tempolika kval rumsterar om i lägeshusen, bonade med tusen ÖGON lakan upp och neder samt med jävla folkfördelare i politiken, vilken skenar bort i skyn vid jordens lugn, ljuset glor, publikens vrål bildar gotiska bågar.
318.
Kursgården –
Skapar inte själva ensligheten i dessa vackra bilder en spänd förväntan? Här är de: entrén, tom, svagt belyst som ett nattligt museum – altanen, med fladdrande marschaller i svart och ljum decemberkväll – det egna rummet, mycket propert, med dansbandsmusiken bakom en vägg – gemenskapsutrymmet, med sorlet av röster som avlägsnar sig – och baren, med sitt utbud av mondäna drinkar – bassängen, där någon fullgör längd efter längd, han har den för sig själv, vad kan man mer begära – slutligen, flickan som här svänger upp ur korridorkrökens dunkel, mörk och blek, smäcker, målinriktad och stilren som ett modernt jaktplan.
319.
På den stora passagerarfärjan fanns i sanning en myckenhet av attraktioner, maskinerier och sensationer.
Där fanns en friluftsscen på akterdäck: där uppträdde en trupp nakna "bÖgar" från Karibien. De kröp ihop på golvet och slickade sig själva i baken till toner av calypsomusik. Uppvisningen, som pågick varje dag från morgon till kväll, tilldrog sig vissa applåder från ett sparsamt publikum.
Där fanns en jättestor festsal. På kvällarna uppträdde en gammal sagoberättare, han sjöng evergreens i bästa franksinatrastil. Vackra ungdomar singlade omkring i långa rep. Manövrerandet av dessa var en oerhört krävande och professionell uppgift. Jag kände mig manad att hjälpa till, men en gammal sjöman gav mig skrattande en stor potatis och skickade iväg mig.
Det vittberömda vaxkabinettet hade dessvärre nyss brunnit ned. Stanken därinne var fruktansvärd. Man fick svartnad, smulig vaxmassa överallt, på kläderna, i ögonen, i munnen. Det var vidrigt!
Längst ner, nära kölen, kunde man inspektera det sinnrika stora hjul, som kallas "atlanterstegare", och som under senare år kommit mycket i bruk inom sjöfarten. Man fick emellertid vara mycket försiktig, så att man inte hamnade inuti hjulet, för då var det omöjligt att komma därifrån. – Atlanterstegaren utgjorde den centrala komponenten i ett jättelikt maskineri, som begagnades för lastning och lossning av väldiga mängder ölbackar.
Det hade vi emellertid ingen användning av, för hela härligheten drabbades av strömavbrott. Vi gick i hand för att lastra öl i langningskedjor. Flytvästlådorna fick lämpas överbord för att få plats för ölbackarna. Alla passagerarna hjälpte till frivilligt.
I aktern låg ett kafé som var övertäckt med segel-ludd som blåst dit. Några passagerare med sorgsna ansikten uppehöll sig ständigt i kaféet. Också dessa var täckta med segel-ludd.
När vi anlöpte hamnar om nätterna sändes glittrande vackra flickor upp i mängder av illuminerade drakar över de nedsläckta hamninstallationerna. Detta var en högt prioriterad uppgift, som alltid utfördes under ledning av sjökaptenen själv.
Över toppdäck fanns färgglada segel arrangerade likt jättelika hängmattor, där ett antal nakna ungdomar oerhört skickligt gjorde kullerbyttor fram och tillbaka – en direkt livsfarlig aktivitet, ty det var oerhört lätt hänt att man drogs in i det komlicerade maskineri varmed seglen manövrerades. En glasögonprydd flicka vid namn Amindra hamnade i en verkligt prekär situation, men räddades av de övriga i sista sekunden. Gudskelov!
En välkänd TV-profil gjorde ett försök att delta i leken; det gick inte alls. Han föll i vattnet, och fick hålla sig fast i ett rep tills vi anlöpte sluthamnen i Gdansk, där han klev i land, våt och frusen men annars välbehållen och vid gott mod.
(Ett par unga män från Sverige hade också gått överbord. De höll sig fast i en lång metallstång, som liknade något slags antenn. De framförde nu kritiska synpunkter på rederiet.)
När vi alla kommit i land utvecklade fartyget en jättelik baldakin över kajen. Det tog flera minuter. Därunder samlades vi passagerare och sjöng allsång, och vi var allihopa så otroligt stolta, lyckliga och glada!
320.
En gång upplevde jag hur en mystisk Kraft drog iväg mig bortom all kontroll. Jag var sexton år under en dag i augusti och provåkte min nya 33-växlade cykel i räjongerna. Pedalerna gick av sig själva! Endast genom att släpa med fötterna i marken kunde jag bromsa in, vilket var mycket obehagligt inte minst nerför Smålands Mörka Backe.
Vid slutet av denna låg Bärnstens hus, en villa i åsklila tegel. Dörren gläntade. Bredvid fanns ett prydnadsfönster med rombiska rutor av färgat och vattrat glas. Det lät ana en doft av det judiska folkets hemlighetsfullhet… Efter avslutad koshermiddag vände jag mig till Sulamith:
– Ni har väldigt fina karaffer i dethära huset.
– Ja; de avspeglar det allra heligaste. Jag tycker att du ser judisk ut.
– Ja, jag vet att mitt utseende näppelunda ter sig typiskt svenskt. Men våran släktforskning visar inget judiskt påbrå; på sin höjd finns där en och annan vallon.
– Vi brukar fira sabbatsgåvor under hösten. Så skall redan ske i kväll. Då blir det rena Jönköping ska du se. Brukar du förresten knulla?
– Min inställning därtill är pragmatisk…
– Det är väl klart att vi knullar i natt om du vill!
Sen drog hon i väg till sjuttonåringsdiskoteket. Vi återsågs ej.
Farfar Bäcksten visade mig två stora svarta bokvolymer. Det var inte Talmud, utan någonting annat, närmare bestämt en ytterst abstraherad lärobok om det moderna samhället. Ekonomi, kultur, jordbruk, bostäder och sådär. Jag bläddrade, men inget ville fästa sig i minnet. Dock fick jag klart för mig, vilka väldiga kunskapsmassor som satt sig i rörelse mot Det Heliga Landet.
Nästa dag befann jag mig i Bechstein. Denna gamla fina stad ligger nu av allt att döma ngonstans i Sydlitauen. Jag kände mig inte alldeles betryggad här; blott nio år återstod till Maktens Övertagande, och väderleken var därefter. Den stadiga östanvinden bragte ständigt nya svarta virvelmoln; jag kunde inte alls förstå vad de bestod av. När jag vände mig åt väster såg jag vita dimslöjor fladdra bort längs stadens huvudgata nedom taksprången. Och när jag vände mig mot norr såg jag ett stort åskmoln sänka sig till marken och förvandlas till en tegelmur med en stor och rund portal. Därinne låg en lummig park. Muren anslöt åt höger till en gotisk katedral med långa blågula vimplar fladdrande från spirorna.
Portalen kröntes av följande inskription:
NI SOM HÄR GÅR IN SKALL HISSA HOPPETS FANA.
321.
Brevbärarlyckan –
En dag kom det tjogtals kartonger med tekniska sexhjälpmedel till fastigheterna på Solgatan. Det kan bli sådär när slumpen vill sig illa. Jag klagade hos arbetsledningen, och slampan ifråga – hon hette Lida Nicolina – beordrade sig själv att hjälpa mig med arton uppgångar.
Hela dagen vägrade hon svara på mitt kärvänliga tilltal.
På färjan hem efter avslutad tjänstgöring satte jag mig upp på relingen för att ta en klunk brännvin ur min nyinköpta flaska hallonkonjak. Lilla Nina Piccolida satte sig försiktigt upp bredvid mig, jag kände mig skyldig en underhållande framtoning, och under mina oviga försök att verbalt förklara spritens tjusning råkade jag snudda hennes ena bröst i gummijumpern –
Samma kväll gifte vi oss kyrkligt och fick två barn.
322.
Han tyckte genast om rummet. Ty det hade ett fönster, högt placerat, med utsikt mot grå himmel.
Men när han gick mnärmare såg han att det var en spegel
323.
Mina tankar, mina drömmar: som flyktfcörsök mot översiktliga gårdar, befängda projekt! Upptakter förlorar sig i halvtimmeslånga förvecklingar. Ingen kan besvara mina frågor, och att förflytta sig från en plats till en annan förblir ett i hög grad ogörligt företag.
Det har alltid varit lugnt. Det har inte alltid varit det; men jag förde ett tålmodigt samtal med mig själv, mänsklig som jag egentligen aldrig var; blev därefter utåtriktad. Gör numera säkert gynnsamt intryck på min omgivning (då och då decimerad av ett bagatellartat dödsfall).
Så fylls min tid med dofter av levnader, trista som sjukdom, frukter av uteblivna möten. Och därutöver: ständig natt, ändlösa färder med buss hit och dit genom förstäderna.
324.
Än symbolikens omfång, är det tummelplats? – Minute går; försäkringsresultaten varierar med avseende på talets diverse språk och de åspråkade talavspårningarnas mononyma fullförhöljanden i resten av ett ord som väl från början inte hänger ens ihop med vad det syftar på.
Vad dessemellan det som quinnornas tabuförfrågan avser väl beträffar slår det lika ofta slant att någon enad innebor när bara detta här betyder något. För ingen vet ju till exempel vem han var när hon föddes, eller kanske till och med av samma hänkön som den ena i kombination?
Höstligt svårmod, kanske så ändå? – Det var väl inte det man ville komma baktill, eller hur. Men den fotografiska hettnaden efter en helt magnifico blixtnedtagning avgjorde Fullträff.
Vi syftar sist men inte minst på Davis Cup.
*
Allt förblir ju vid den Gud har varslat under monolog på nedertimma, påstås det. På sätt och vis en annan dag, och lite het på nöten –
På visirkort här i gammasyntaxen framgår nu Ditt vänstra efternamn i el dorado, som är mera lov än riktighet. I annat fall klareras efter hand; fast lika fult går tågn om varandra lite si & så i stil med människornas åsikter.
Det är så var man har planterat det.
Och varför lika illalovat? Men tillika rnvar kommunikationsbemästraren hr. Åberopad under eget anslag på kritikens sjögångsnav! Där är som vanligt allt som rum förlorat. Där är som varligt all sin burk potatis. Där är som härligt all befotning härnad eller hård. Där är som allting metaperiodens hela enarena med sin slutminut salut.
325.
Blott nämnandet gestaltar inte tomrum.
Och ingen frågar sig vart tiden går. Det börjar vissla nu, det väger hemgång över rummets ljus, dikten: formtransport i fonetikens väsenslöshet. Natten stiger fram i starka speglar. Jag möter annorlunda väderlek, jag känner även morgonåterkomstens lugna blommor återuppstå och förena sig bland dessa timmar av en vertikal skräck.
326.
Män och kvinnor –
Det är en bra dag att gå när sömnen är dålig Man blir desto vaknare för alternativen. Tofsarna på barnens mössor under parkens lekträd riktar färgrikedom mot stadens sordinerade lövverk. Sådan är försiktighetens precision; de orden skall du inte måla med.
Understundom har en äldre man spanska pioner. De är företrädesvis av starkt mental natur. Den dämmer upp hans demografiska impulsrikedom. När han är orolig maskerar han sin period; helst bör den vara medveten. När han är död är det ingen som skriver upp honom.
Sömnen är dålig. Barnen är det ingen som klappar om. Man vill bara ha in dem i sina utemedvetanden, om ingen egentligen är där. Sådant är sanningsenligt ofattbart när imnga egenheter lånar sig på egen hand. Och recessionen tar man pullor mot.
Sin framåtända bör man hålla högt. Satsa på anekdoten "av sitt stjärnljus gjorde han bananpulver". Det finns en grundning i våra själars tivoli så anses det med ekonomisk retorik. För övrigt vet jag inte vad det här betyder: "Det finns ett näringshörn i varje fång av medvetandet." Blå karl sin dekoder, ansåg en Herre som till följd därav sträckte sig baklänges. Men sammanhangen var av god konstruktur eller något därmed likvordet. De verkliga skeletten för vår rundgång är kollektiva: intet lok flyr sin karlaste vagn, och på halvdistans fraktas den motsatta majoriteten.
Allmänheten sneglar nu på Centerpartiet.
327.
Det här är inte för nymodighetens skull. Utan helt enkelt: bara för att återvända till ämnet, alltså själva insomnandet… nej inte ens en optiskt okritisk självbetraktelse nu igen; vi betraktar i stället de parallella fasernas alltmer sammangårdade metafysik: en hastigt övergående meningslöshet just i begreppens fotonsplittring bakom allt detekterbart ursprung för tankeimpulsens själva utkastbåge mot en hypotetiskt-kemisk nymöjlighet, eller med den överraskande vändningen av ett helt litet och synnerligen föga intenderat fotsteg, samtidigt härstädes väl present vid båd' Häll och Damm, d v s just på avgränsningen dem emellan, ungefär som det gradvis sig vidgande, påtagligt gröna cirkelrum, vilket genereras av den långsamt smalnande vinkeln mellan två utomordentligt välputsade speglar ställda kant i kant.
328.
Svävande konjektur –
Livsdagen lång på stigande fot, men till slut blir alla försök att hålla sig vaken ikonostatiska; liksom förstenade vågor. Ja, och så stilla. Här fattas några ord. Innebörden går förbi oss. Ställer sig före, lockar till avsikt, vi härmar den, vill, men hittar inte tråden, säger "famlande skuggor", eller något annat liknande vagt. Så utmynnar allting i formlöshet: vi söker ett överordnat väsen med våra steg, går i färväg, hypostaserar – men redan i öster väntar oss natt, och väghimmel övergår all geografi med precisionen hos en enstaka fågel.
329.
Dåligt sällskap –
Vi människor har på många sätt en grannlaga livsuppgift. Oräkneliga fallgropar hotar, behovet att s a s uppehålla sig på rätt sida av Bråddjupets rand ter sig nog för de flesta av oss lättare bejakat än tillfredsställt; i dubbla kolumner bokförs livet inför den finala poängberäkningen, och gåve därvidlag mandomens år vanligen upphov till talrika handlingar av tvivelaktig innebörd brukar ändå åtminstone skoltiden ofta ha förflutit i stort sett utan vidrig anmärkning, liksom modersmålet i sitt vardagliga bruk av mindre innehåll av innehåll än ljud esomoftast förefaller avspegla människolivets grundläggande predikament av fridfull men förvirrande uppmärksamhet; för min egen del tror jag att en lovande utveckling i antydd riktning kanske bröts av Mattsson den där ödesdigra frukostrasten när han i ett oväntat nedslag av bevingat intellekt förmedelst de lakoniska orden "Kjelle håller sig inom lagens råmärken" förmådde definiera den av diverse hysteroida mammor till Vasastans Fiende nr 1 utkorade Bosse och därmed växte en slumrande opinion till liv med åtföljande kedjereaktion av tankeverksamhet på sällspord nivå hos den annars så försoffade kamratkretsen, vilken efter enhets snara och med acklamation effektuerade uppnående i fråga om Människans outsläckliga behov av Ordning, Struktur och Regelverk till skydd mot det Världsnattens obegripliga mörker som i ursprungstillståndet hotar oss alla med samhällsupplösning och kaos nu i akt och mening att fördjupa vår consensus i förändamålet erforderlig tillbakadragenhet förpassade vårt fortsatta symposion till hägnet av den ontologiskt betryggande rätvinkligheten hos grabbmuggens dunkelvita kakelväggar. Men bara ingenstans är en säker plats, överallt hotar Olyckan ständigt vår Fridens ljuskrets; nu smög han upp som en dolsk stilett bakom dörrens rygg och slängde in – – – att
ELIMINERA TEXTBAKGRUNDEN
– och en antisol av grått, amorft frågetecken virvlade upp som en overklig blomma på väggen, förgörande ett origo! Lokaliteten genljös av våra sammanstörtande referensramar; Lubbe hickade vit som ett ägg; och Matsson gapade som en anka; och den skräckslaget fnihihihihissande Peter Hultgren vack-lade gäng-ligt bort till dricksfontänen för att spy. Varför, Bosse, varför?
Där stod han, i dörröppningen, i skinnpaj och svarta brillor, flinande brett som ett tvåradigt korsord; jag fann mig i någon mån kunna andas ut, ty han var uppenbart på nyckfullt beningns humör i dag och gud ske lov var inte Kjelle inom synhåll. Läget var detta: Bosse fyllde år i går och fick av pappa en volvo i present, den blev stulen samma kväll, varför Bosse nästa morgon stal en merca som direkt blev stulen; Bosse stal nu en jagga och stack till plugget för att hämta mig.
Trogen vår nyramponerade världsbild borde jag förvisso ha tackat nej, det borde jag. Vi for. Stan lärde vimla av snutar, vilket ängslade mig, ty även om uppklarningsprocenten för blstöld enligt samstämmiga massmedia torde kunna anses försumbar, fann jag det näppelunda troligt att Bosse tre gånger erlagt lagstadgad trafikförsäkringsavgift à 500 spänn, och om vi åkte fast för detta var mitt läge betänkligt, ty av allt att döma var polisen inte överdrivet noga med vm man klådde upp…
Men Bosse körde lugnt och snabbt, det var som om vägens mjuka vänsterkurvor gradvis förde oss bort från alla tråkiga konsekvenser, och efterhand som vi närmade oss centrum beseglades paradigmskiftet – jag såg gatans vackra flickor lysa överallt, jag såg gränder kanta vår färd med friska mynningar och äventyret hägra bakom husen som ett jättemoln, det gjorde mig lätt om hjärtat, jag kände starkt att livet låg framför mig, ja hela världen låg öppen för oss unga.
330.
Höstdagjämning –
Täckelset faller och tvärbrant tystnad församlar mängden i svävning – det stillnade, folkmörka stadion vilar upphängt i tusen och åter tusentals hårt spända blickar sammanstrålande i centralmastens topp där Biskops överkropp roterar. Han höjer sin arm, fullbordar ännu ett varv – och ryter ut domen!
Och fästena brister, paniken tågar vindsnabbt över läktarnas drivor av själar som vacklar och störtar i ett Svart Hål av Helvetes ångest, folkmassan utplånas, den upplöser sig i virvlande spökeri, en långsam flimrande tromb av ekoförvrängda jämmerskrin, svavelgula ljussken, skuggor och skuggors fladdrande dräkter…
Då reser jag mig upp och går.
Artiga diakoner släpper ut mig. Där står jag plötsligt vaknad, med utrymd skalle, lutad mot löpgångens bröstning – befinner mig tämligen väl i jämnhöjd med den fridfulla omgivningens hustak. Eftermiddag. Vädret är oförändrat jämförelsevis milt. Vårt folkhems dämpade verklighet synes i alla riktningar förhärskande.
331.
Med historiskt vemod –
En hemlöshet är kärleken. Som när en bokhandel gradvis försvinner växer verkligheten fram, och överallt blir husen uttryckslösa. Vinden saknar innehåll. Jag lämnar levnad bakom mig förpsykologisk vila.
Och ändå förekommer minnet som en fjärran blå signal –
Flicka, låt mig alltså nu en sista gång ge uttryck för mina egentliga känslor, ty förgångenhetens dag är svår av metallisk smärta din skörhet i denna obestämda värld försakar, och jag tvingas därför ständigt förbliva den jag alltid var: en produkt av mitt eget betraktande. Jag såg dig oftast på avstånd, annars var du sällan där. Du var trogen dig själv och liknade aldrig min föreställning om dig. Du trädde fram som en stolt symbol och blev tillfångatagen av demonerna; det var gatans tragedi. Jag grät av förlamning och oförlåtlighet. Jag sökte dig i trenne stadsdelars vita eftermiddag, och mitt färdsätt var möjligen alltför oprecist, ty när jag äntligen fann din address där du enligt allmänhetens uppgifter hölls fången var du inte längre där. Man sa att man hade frisläppt dig, och att du var vid god vigör, och alla samtal man hållit med dig hade noggrant registrerats. Jag erhöll en bevittnad utskrift. Den trycker jag i dag till mitt bleka hjärta. Och jag betänker dina ögon som en himmelsk vind och ditt blonda hår som sol i befolkat dunkel när du i den sista drömmen avlägsnade dig bland skuggorna i stadens oklara trafik i ett hastigt förbiilande ögonblick som väl ingen annan erinrar sig.
332.
Tystnad som följer en ögonviolett sirenstöt långtbortifrån hamnen talar:
"Jag är din utsikt mot solnedgången,
mitt tidlösa valv flyglar in över staden av tomma hustak, i allt du betraktar nalkas jag dig, drömmaren skall i mig finna sin dödsplats.
Jag låg som en underligt blått blå atmosfär Någon uppfört att skimra migutöver, och ombytlig var jag, och allestädes var jag. Sommartid levde jag ebbad i gatunät under himmel stannande som måleri. Stilla dagar jagade som barnflockar över gårdarna. Nattetid speglade fönstren kulisser på drömmens undervattensscen, miljön bytte ideligen ögonlock.
Fåglaflykt hade dina ambitioner. Händelsevirvlar, belysningar, gud, okulogyra kriser kom och gick i ditt liv, jag är den sista versionen av slutet på allt som din väg har tangerat. Från vilken förskingring du än återkom hit, från vad dårskap du kom hitom morgnars fond eller blinda förhoppningars, har du redan levat, bara ett enda steg utanför ditt fönster
börjar på nytt, och på nytt, och på nytt, min stillhet på nytt, och på nytt, och på nytt.
Och aftonstämningens nätverk av små elektromagnetiska nerver spindlar ut sig från ett glömt ställe bortom ögat bakom ett snedställt hus där jag restlös och likatydig vrider mitt torn."
333.
Vilken man har inte otaliga gånger drömt att han tillfredsställer sig själv med munnen! Ivrigt viker han ihop sig allt han förmår och konstaterar häpen: det går, det går! Jag kan ju verkligen! – För den händelse han närmare granskar sin kropp blir han emellertid genast mindre glad. Organet sitter på knäna. Det är en avig placering i samband med normalt könsumjänge, men det är klart, i just detta sammanhang blir allt ojämförligt mycket lättare.
334.
Den sovande mannen gjorde värnplikt vid Militärposten. Man sade honom, att denna vapengren var särskilt utsatt för hot om kärnvapenangrepp. Han såg därför till att i mån av möjlighet alltid hålla sig i närheten av vattendrag. Om det smällde skulle han hoppa i och hålla huvudet under vatten tills den väörsta hettan dragit över.
Han var tillfälligt förlagd till huvudstadens strandpromenad när han en gång helt enkelt bara råkade knalla iväg. Man trodde givetvis att han deserterat. Men sanningen var ju bara den, att han glömt bort sig. Sådant är lätt hänt för en man som går omkring och sover.
På ett nakendiskotek i norra City sammanträffade han med guru Hasheesh Maharajraj. Det var så han började i Ässare terapi. I guruns skola fanns en torrlagd simbassäng, där slog han sig mned och studerade Den Stora Boken.
Till gurun sade han:
– Jag måste underkasta mig en absolut auktoritet, för annars funkar det bara inte!
Man sade honom, att gurun i själva verket var en andlig nolla som bara intresserade sig för lösspringande flickor och kassörsverksamhet. Men han såg för sig Mästarens hypnotiskt vinnande leende och slog kritiken ur hågen. Har man en gång för alla underkastat sig, så har man.
Gurun hade senast varit verksam i trakten strax sydväst om Kaspiska Havet, ett område som nu genom hans oförtröttliga upplysningsverksamhet här i Europa övade världsinflytande. Det skedde stora gradvis omflyttningar i jordskikten: från de holländska stranddynerna och de egyptiska öknarna var väldiga sandlager i rörelse mot nordost. Sakta men säkert fylldes Kaspiska Havet igen. Där skulle Det Nya Riket blomstra.
I april följande år slog de till mot den amerikanska ambassaden. De vek den motsträviga personalen dubbel och stuvade in den i ett långsmalt kryputrymme under taket. Sedan gick de metodiskt igenom hela byggnaden för att se om någon gömt sig. I rummet för satellitmottagning hittades general Marshall, som just nu diggade rhythm'n blues och till den grad fördjupat sig sig i sina hörlurar att han alldeles glömt bort yttervärlden. Den sovande mannen knockade generalen med en välriktad besvärjelse, just när denna fick syn på honom och började famla efter sin pistol.
Så installerade sig gurun med harem och övriga trogna. Via ambassadens kommunikationscentral kablades Budskapet ut över hela välden. Snart skulle hela mänskligheten gå i Ässare terapi.
Och den sovande mannen kände att den stora cirkeln slöt sig. Hans bröst svällde av stolthet och Upplyst Tillstånd. Kommunikation: det är vad allting handlar om.
Så var det ju redan vid Militärposten.
335.
Närmiljön har alltid störst betydelse. Vissa på modern sparsamhet särskilt inriktade beslutsfattare anser sig därför kunna kraftigt nedskära stadsdelen, men de flesta experter anser att helheten, eller vad man skulle kunna kalla den arkitektoniska galaxens samlade gravitation, som bestämmer intrycket, behövs för att varje enskilt hus skall komma till sin fulla rätt. Vill man ändå vara restriktiv, skall man framför allt betrakta gatornas logaritmiska karaktär; de närmaste husen, där varje detaljs bearbetats för hand, bör således besiktigas med den yttersta minutiösa omsorg, men uppmärksamheten slappnar naturligtvis över tiden, det allmänna intresset svalnar, och de avlägsnare husen, där mer systematiska produktionsmetoder kommit till användning, kan därför inspekteras mer översiktligt, rutinmässigt och, om man så vill, prosaiskt. Beroende på ekonomiska tillgångar kan sedan gatorna knipas av på lämpligt avstånd från begynnelsen räknat.
336.
Följa dig hem efter herdestunden? Joo, det kan jag väl tänka mig. Jag violl bara inte ta ställning just för ögonblicket, jag känner mig liksom lite tankspridd just nu, det går strax över. Vi kan väl prata mer om en liten stund. Förresten, jag tror att jag behöver gå på toaletten. Nej, vänta ett slag. Det är nog inte riktigt läge för det ännu. Titta, nu skiner solen. Låt oss återuppta vårt samtal. Vet du, det är någonting i den här situationen som både skrämmer och lockar mig, ungefär som de skarpt lysande vita björkarna mot bakgrund av svärtan där, du ser, där borta i skogsbrynet
337.
Supportrarna –
Bland de spöklika principer som förhärjade min ungdom vill hag framför allt framhålla den vågräta linjen, horisonten, höjdhoppsribban, vars anblick hypnotiserar och förlamar dig under ansatsen och fyller dina knän med gelé, varefter du i själva hoppets ultrarapidögonblick transformeras i en så effektivt rinnande amöbagestalt av ändamålsenlig panik, att du ändå klarar dig utan att riva…
Timmarna före en tävling var vidriga.
Den här vackra majdagen stod jag inte riktigt rak för pressen. Det blev frukostrast, jag drog bort; blixtrande intryck från parens lövträd. I fruktaffären Plaza hann de upp mig; konversationens små fatala räckvidder spred ut sig hitom ljuset likt en ormbunke, till hälften skuggad…
– När bara Lindholmen kommer i gång ordentligt med armbågarna glider han bergis över 1.48 lätt som en plutt, framhöll de.
Jag bet mig i läppen. Mitt eget rekord var ju 1.59. Vart ville grabbarna komma egentligen?
(Mitt i butiken fanns en golvbrunn. Där stod en sovande man och urinerade. Det bara rann och rann och rann. Under hela förrättningen försökte han febrilt justera sitt handgrepp så att inte själva pitten skulle synas.)
338.
På efternatten timvis molande oro. Man försöker komma hem till verkligheten. Genomskåda sina inre illusioner.
Ja, jag förstår att du är ett svin. Det är på det hela taget märkvärdigt hur vår ögonblickliga försagdhet dröjer sig kvar i eftertänksamhetens långa, dystra timmar som en avslagen tinktur.
Tystnaden bildar nu ett dubbelexponerat rum
effetfull scenväxling. Till yttermera visso har du nu förvandlats till en annan man. Han sitter upp, han ligger ner, han står; och han har väntat det. Sålunda öppnas ett nytt perspektiv: mitt i sömnlösheten infinner sig klarvaka. Han misstänker starkt att "flykt genom små rum" är en ofruktbarhet. Vid samma tid – han minns inte om det är före eller efter erinrad dåstund – inträffar någonting som med vissa tvivel har samband med det aldrig sedda.
339.
Promenader, fåglar för oss hit och dit i väderlekens desperata bildspråk, som försflyttar hemmen bortom biograferna.
Må så vara. Inför den tyska skolportens gigantiska gamla låsanordning bortfaller varje föreställning om ett vederbörligt gatuslut; du vänder dig hit med ett lutande steg,, du lyssnar till solens sammansatta brand men skulle vilja umgås med en välkänd symfonikompositör.
Man måste anpassa sig iblandutåt.
Kvällens ruta, utanför. Och innanför. Erinrans grå lansett av långa frågetecken penetrerar seismologens ögonbryn med abstraktionistiskt vemod inför tillfällets konstanta överflöd av varor från när och fjärran, perpendikulärt belyst från månatligheten och serverat med en budsvag dopplereffekt: tillvaratagen är sonaten, ordet som föll upp i halslinjen där en dov perspektans markerade väderlekens avvikelse jämfört med nuare tillfart av vind och grafik samt aftonens sammandragning under Månens återkomst. Och hjärtat andas lugnare.
340.
Ryktet om min ofödda död är inte underligt. Och man säger:
– Att det är mer än sant.
Och man tror, att jag är bortkommen, hävdar pretention, ås för ett trösterört vindhjärta, varför tvekande mellan då och nu? Jag söker hemgång mot ögonens dubbla vakttorn, i stjärnornas huvudsakligt intakta melodi kring Herrens övergivenhet, väntad i nedåtriktningen genom dessa bestämda ord, vars taksprång trafikkartan ingalunda färglägger.
Ingen vet var natten håller till, och den är överallt, men oöverträffad; det är alltså bara mörkt. Som väderlek betraktad av Pegasus –
Stäckholm, mina drömmars stad: varför denna störda resonans, ständigt detta ingenting. Varför denna avsnörning på mitten, hart när omöjliggörande kommunikation mellan de norra och södra stadsdelarna.
341.
Två helt vanliga människor –
Det har från början till slut varit en fantastisk föreställning, ja denna makalösa show förtjänar översvämmande lovord, och ändå… När finalen kommer tryter alla ord utom ett: BRAVO! En vit ramp med två skenor sänker sig från taket. Bifallet tjuvstartar. Tvärt upphör sången; de båda sirenerna vänder omedelbart ryggen åt publiken, bestiger skenornas fotplattor, glider uppåt och lämnar scenen under tumultuariskt svallande ovationer.
Här kommer de: strålande sköna som guldstatyer glider de upp i förbindelsevalvet från teatern – skenorna upphör, plattorna tippar och – – – titta, de svävar genom fotoblixtarna i lyxhotellets vestibul! FN:s generalsekreterare stiger fram med en överdådig blombukett, han bugar sig: "Sie sind die grosse ABBA?" – men gudinnordna bevärdigar ej mannen en blick, brister bara i klingande skratt och fortstter utan att sakta farten rakt fram och in i varsin hiss, vars dörrar öppnas och sängs i rätt ögonblick; fönstrens smala ljusrektangla utstryks; de två änglarna är borta. Vi är betagna. Vilken MAGNIFIK SORTI!!!
Natt. Tystnad. Vi smyger fram i korridoren på trehundraåttonde våningen. Kikar runt ett hörn och får syn på våra idoler, i nattdräkter; de har lämnat sina rumm och slagit sig ner i gemenskapsutrymmets soffgrupp. Blondinen gäspar stort. Brunetten ställer ett glas ifrån sig och går till automaten efter en ny läsk. Men – !hoppla! – vad är det med golvet!? (Besynnerligt! Konstruktionens ändamål står inte utan vidare klart; det rör sig måhända om något slags utvidgad hissfunktion enligt nutidsparadigmatisk höghusarkitektur…?) – Brunetten har just tagit ett steg tillbaka från en golvsektion som givit v ika och som nu sakta guppande höjer sig mot utgångsläget där den strax fixeras med ett klick och ligger jungfrulig med osynlig mattskarv ånyo; hon utbrister: "ÅÅÅåååååhhh…!! Det här jävla golvet, jag vänjer mig aldrig..."
342.
Han cyklar genom ett ungdomligt svårmod, iförd buteljgröna sommarglasögon. Utan uppehåll fortsätter torka. Solen är honom hack i häl, hotellet långt borta, flickorna främmande som björkstammar.
Många år efteråt vet han att denna färd aldrig skedde. Det är bara en minnesbild utan egentlighet. Så var det emellertid gränssnittet; med tyngdlättnad redan i mognadens år och gårdstystnad längsmed Röstens horisontallinje, samlad i godtycklig världssemiotik.
Skönhetens underliga kapell bär ju några av oss inom sig, från ingenstans till förhoppningsvis någonstans, ett glas separerat från avskedens textlösa stjärnor, man har det stundom i handen som ett värde, så prövar man ögonblickets jonatecken.
343.
Vård läser upp tid till blåst i tapet, morgonrockarna samlas, ja fy tusan för såna som vill göra om allting, de hotar ju rummets mentala stabiltet; vart skall en stackare sedan ta vägen frågar man sig!? Det är förvisso emellertid, vill sig påstå! Nöjd är väl annars den inge med litet, avskilt som Ett, eller rättare sagt: "pleonasmen i själva corpus". Därmed prisas pling! Gûdh för det allmänt opersonligas häpplesiastik i samband med själva årstiden (immaternell), all denna två tusen års tredimensionalitet under taket, orubbligt inrutad: sedvana, verblöshet, osynd, geometri. Man kan ju för sjutton alltid omgränsa sig.
344.
Eftertänksamhetens ideal –
Plötsligt ljussken –
Stadsbarn återvänder jag strax till eftermiddagstrafikens brusande oinnebörd, oberörd!
En obehörig Svart Dam passerar gatukorsningen i riktning mot sitt sexuella äventyr. Det blåser starkt i ögonblickets blå fotograferingsljus, i skarp kontrast mot allt det obeständigt vita GULDET över taken.
Obekanta tankar passerar då och då mitt huvud - utanför! Ingenting är likväl obeständigare än de lätta tingen i ditt öga, älskade, och vissa än mer mindre obekanta saker slår mig ibland som ett barns ballong sin strävan efter inneslutet väderstreck. Icke desto mer och mindre, dock, förblir det en betänklig sanningshalt i luften som vi alla andas, att friheten utgör den personliga tillvarons liv och källa, samt dessmindre nog att handlandet blir mindre mörkt än oansvarigt, om det ej förvandlar de motspänstigaste data till sitt motsatsljus genom själva den extinktaste magin i dess obestridligt sammanfattande mödom kontra Spontaneitet.
Jag vet en bild, ibland; en tidigt höstmagnetiserande vinjett. Här följer den. Här står det mycket stilla: ett överraskande meddelande föregår sitt rykte med ljushastigheten hos en gångbanas avsmalnande karaktär, och till slut blir man stående, inte utan kortvarig häpnad, iakttagen av alars sorgerika tåg, vars tystnad i övrigt inte uttrycker någon större inlevelse i den personliga problematiken.
Sådan är det inte alltför ivrigt efterspanade händelseförlopp jag med tankekraft och någorlunda tillförsikt bland världens alla obekanta ting försöker avsluta. Framför allt eftersträvar jag kollegium med välutbildade piloter; det kräver dock ett åtminstone tillfälligt övervinnande av en förvärvad skygghet. Ibland undrar jag om det är någon mening med allt det här, men å andra sidan: en gatlyktas svårmod. Under dagtid härskar däremot oundvikligheten, som ett rörligt mötesklockslag bakom intrigerna vilka understundom utvecklar medlidandets kartell: förståndets röster lider vederlag på vederlag, jag har, i ett och annat säljuppdrag åt Djävulen, gått vilse i alltför många subhypermodernistiskt oinredda luftkontor, med barspråk mitt på golv, skalmoduler i patentmahogny, nonsenspärmar under bord, larmställ, sidledeshissar till förorterna, men i begynnelsen av det här förbaskade spektaklet är det nog, i brist på sämre, framför allt byggnadsställningar som räknas. Fritid har sitt krig: jag älskar att fäkta, men har aldrig fått göra det; sabeln jag en gång hanterade var alltför trög.
Och livet, säger ni? Jag tror att det går vidare. Tystnaden är inte att förakta. Kärleken: att hoppas på - vad annars? Och konsten att förändra världen i politisk kamp och sammansvärjning är att dra en helt naturlig ringnebulosa utan religiös betydenhet och mäkta tilltal genom den i fråga om personligt ansvar skäligt grå och terrakottastandardiserade medelklassens förebildliga kohorter, kallade med enkel biljett och koncentrerade i elliptiskt mörker, som kring en jättelik, av kommersiellt stiliserade snöfall upplyst och alldeles vanvettigt tom arena.
345.
Båge ur karriären –
Det finns en synnerligen hög Person där inne bakom garderoben, vad gör hon där egentligen? Hon tycks mig obönhörligt saklig, ickeövertygande – men substantivens ljusa isobarer stadda i en evig syftespendling mot parnassen bildar imperfekta klockslag, tunnelbanans långa innandöme sticker upp i ordboken och samtidigt med solens återtåg i fordom ökar mariginalens innerliga våld. Sublim till fredags måtte jag försegla mina ögonfransar – går likt skorstensrök din tankegång då upp i himmelrikets dalar blir jag här och nu en oåtkomlig figurant, med ett maskindunkel pålagrat morgonsolens utebörd; det är en förvisso en sinister slutsats, vägrakt ritar nu trafiken sina pilar, obeskrivliga versaler flockar sig på väsenslöshetsrummets nederdelspanel. Där doftar formspel, aningslösa mord, min tidsansats tycks närma sig en geografisk frid, som en politiskt tydlig kvinnas känslokalla händer –
I häpnad bevittnar vi en tranas arkitektur.
346.
Det är tystnad som inringar mig.
Det är de osynliga väggarna överallt. De betraktar mig inte med vänligt stämda ögon. De har inga ögon alls. Jag återgäldar dessa långa blickar; och ingenting är vad jag ser. Därför skall jag inte hejda mina steg, inte tvivla på mig själv, inte stanna framför något; jag skall gå rakt igenom.
För ser ni, jag är trött på livet. Det har inte längre några egenskaper. Jag har ingen kraft kvar att dela med mig av. Allt som betyder någonting för mig numer är torgets galyktor om kvällen i november, dessa ensliga ljus, ouppräkneliga individer, alla lika varann, mina tigande och världsfrånvända vänner. Snart, mycket snart, skall jag ansluta mig till dem.
347.
Att läsa möter hinder, textväggen, mot denna skall du kasta dig i hösta fart, ta spjärn med fötterna och dyka ut åt höger med framåtsträckta armar, oberörd av skottlossning, plöjande stadsbildens markkontur i riktning mot intrigens torg…
Jagskytteln stannar på en annan vinterplats i glödrik kväll.
På ledningen högt där uppe kommer nu gondolen glidande. Den stannar ovanför ditt huvud, och du sträcker intentionen mot Den Heliga Skrift; en gåtfull entitet, i sanning!
Och på den hårda, kala marken ligger nu en tallöshet av kopparmynt från universums alla länder –
348.
Just det, som något redan osagt; att bli "förstådd" är just vad du till varje pris må avvärja. Den tystnaden är logisk som en okänd violinsonat. Garderoberna må glänta, och man tänker: är kanske någon ännu där –
Man säger: det är redan höst, och tåg vi hör i grönskans närhet avviker. Här hemma har ju ingenting av värde nyss förändrats. Klockorna blir stående försagda. Skuggor sammanväxer till en inre trädgård, vilken domineras av en korsstruktur. Ingenting betyder något avsevärt. I dag var jag mångtydig med dig. På bibelkatalogens kartblad ritar jag vår ensamhet. Ni skall få se den. Kom. Det är så sällan vindar återvänder. Det är inte ofta vi egentligen finns till, som när en skriftlig koltrast uppmäter förglömdhet i matteisk aftonsång.
349.
Framkomligt åsyftas inte väderleksprocess allmänneligen. Vi måste därför nedstå i concretum; ursprungsvakt. En vacker flicka med korpsvart hår (hon heter Sakta Matt) beledsagar gärna ekonomen genom regnens blåsiga exilterräng. Modern musik fördröjer dialogsyntaxen in mot skogsstrukturens metasemantik, en munspelskomponent med fågelkatalog i vänstert öga, på ickevägen till sinistert FOLKTOMT fönsterhus, där ortens Klarhetsmöte bakom andetag som förestår ägt rum i geografisk återkomst.
350.
Utsökt artisteri –
Nu händer ingenting och han tycks inte dölja det. I denna avklarnade tystnad har han blivit stående, liksom med ett stoftkorn uppmärksammat irrande för ögonen, ingenting mer. Vad han med så mästerlig genomskinlighet maskerar är detta: på golvets mitt, alldeles vid hans fot, står ett litet spetsglas, till brädden fyllt med ingenting, och det finns ett sakta startande ögonblick i salongen. Nu snubblar han lätt, nu står han öga mot öga med publiken; alla är vi samtidigt närvarande här. Och effekten svärmar tyst i bänkraderna.
351.
Thriller –
Sömngångare. Brandvarnare. Ensamhetens främmande korridor. En dörr går att öppna, men till fel rum. Och trapphusets ekon. Röker där, räknar slingor. Och som en överfallande insikt: skräcken för en upptänd lampas spegelbild i det kala nattfönstret.
352.
Berättelse –
Kvällen var stilla som grå keramik. Detvar i klyftan mellan de branta husen. Den tyste mannen stod på torget. I övrigt var inte en människa där, inte ett liv, inte ett ljus. Nu gick han. Sedan hände ingenting mer.
353.
Ordbehandlarens himmelsfärd –
Trakten ångar digitalt mot sin himmel av ingenting.
Ännu sover allmänhetens transformatorstationer. Men över mil efter mil har jag laddat orternas poäng mot söder. Långt bort på ögonlockens stödlinjal ser jag Gennesarets verklighetsfrånvända spegel reflekteras hitåt. Ingen mänsklig fågelvinge har förföljt mig, bara ensamhetens radieringar av approximativ magnetism, och ta sig hit på termikens avdrift var att lära sig flyga: en så ögonblicklig samtidighet uppsteg överallt, att jag inte var medveten om min kropp. Och inte en fripassagerare på sommarens spelbräde –
Det ringer! Nedfart i solskenet förestår. Perceptionen har ett eko. Jag kan härleda ett rum. – Vad än omärkliga ämnen anrikas i vattenbrynet; minns, och du har anlänt dit. Då finns ingen himlastege mer. Bara botfärdighetens molande tillflykt. Nyss lade ingen märke till den fallne ängeln. Nu blir han synlig, i ringen av oss. Vilka bönar tigande: vakna! Vakna! Skynda dig nu!
Men ännu ligger han död – ännu lapar jag vattnet mellan de tjäriga stenarna...
354.
Vår grymma verklighet ger ändå ett och annat ämne för en from betraktelse. Så tänker jag, när stunden är mig svår.
En sommar i min ungdom arbetade jag som tidningsutdelare. Det var ett slitsamt jobb, men innehöll samtidigt åtskilliga moment av den uppriktiga fascination, som framkallas av överhängande livsfara. Det var nämligen så, att många hörnlägenheter på översta våningen i husen där jag gick saknade postinlägg. Där fick man lov att klättra uppför stuprännan och sedan bestiga en takkonsol för att kasta in tidningen genom ett gläntat fönster. Det där var inget att ta lätt på. I synnerhet passerandet av själva taksprånget krävde sin tribut av noggrannhet och fingertoppsstyrka.
I en av dessa lägenheter bodde ett nygift par. Sängen låg rakt under takfönstret. Var och varannan gång kom jag förbi under pågående kärleksakt. Jag brukade då hänsynsfullt avvakta slutet på det hela, för att sedan låta ett exemplar av tidningen falla ned och täcka den unga fruns lyckliga uppåtvända ansikte med sin förstasida om det senaste statsministermordet, ångbåtskatastrofen i Finska Viken eller mördarbakterieepidemin på dagis eller vad som nu kunde vara aktuellt. Och den unge mannen vände sig upp mot taket, vinkande glatt.
Det är så där i världen. Sanningen kommer uppifrån.
Kraften, däremot, finns där redan, nedlagd i vår längtan och i vårt brinnande kött.
355.
Solen ramlar ned. Genast härifrån till menigheten flyger tofflan av en Kalle Fru von Onkel Änka fönstret ut & dalar ned till förmån för en gammal packad metodist. Han kysser den i Månens strålar.
356.
Den som flyger tio tusen långa meter över väderleken med sitt vindskydd, är han kanske ensam med vår gud? Så förefaller det i Boken. Den tänker alla inte särskilt noga på, så länge livet, ljust i armod, äger rum vill säga; det navigerar av sig själv. Det finns ett heligt kollektiv av opersonlig art, så inte är man övergiven!
Svävande vinglas följer dig på alla ömse sidor, hur det nu går till; det klargörs ingalunda efteråt, för då är ALLT mysterium, sa prästerskapet i sin topperfarenhet.
Och sen har vi Eskadern också, krigets riddarhökar i befängda äventyr på lägsta höjd och drastiska missioner. Bergslandskap i häftigt eftermiddagssolsken, skottmål, panoramastäder. Branta höstmanövrer in mot hednalandens inomhus förlagda natt.
357.
Sex linjer byter mellanrum internt hallå hallå; men vad betyder "båten går"?
"Vatten på er! Mörkret, som är opersonligt, seglar alltså ej med näsan under jord och blinkar NEDÅT inåt UTÅT bakåt DITÅT uppåt hemåt. – Veckans arbetshorisonter sammansmälter individuellt. Sen följer exercizio; blixtgordontranscendensen förestår i mandom på en övergiven hållplats. Ordet bolmar: var och en sin egen byggnadskran med Kundalini. Låt oss alltså reda ut det här med pålrep, hålla ryggen fri från morgonsvärd och ladda väsensgrundens vinkelrätt bestämda undertext med ny identitet."
( När sömnens vårafruar ler åt persienner blir det ännu blåsigare framför allt utomhus.)
358.
O frihetsmås! Vem kommer bara en och annan ingengång med fjärranlandsbud hit som rekonvalescens? Romanen börjar mycket mycket lovande.
Det var en dag med tunga lätta majmoln över hemmens långa höga rad och tysta gator, någon söndag kanske man kan säga, med en svartklädd gubbe där på torget; o jag minns de runda platta stenarna kring denne kråkornas ministerpresident –
Sen var det inget särskilt under tiden.
359.
Ett ögonblick! Du måste uppmärksamma etta här. Vad menar jag med följande…
Ja, det är nu ingen stor idé att ens försöka läsa bibeln mellan raderna; du återfinner bara dubbelseendets förträngning där, alltså textens blonda skuggor vilka oupphörligt byter plats under de sneda vindarna från ingenstans. Solens begrepp hänger som en klyfta av sönderfallande bårhusgaser över den bestämda stadsdelen, så vem är efterlyst egentligen i dessa underliga or; nej, låt oss byta ämne. Så låt oss alltså byta ämne nu igen. Nej, jag förstår inte vad du syftar på. Nej, jag försöker inte undvika en farligt väldefinierade livslinjen som utgår från mörka dagens Måneglans i dina framåtvända ögon. Men då skall du enbart förvänta dig barhänt oundgänglighet på livets enahanda basis, ty sammanhanget ter sig utombordsordentligen egalt, ungefär som den obesegrade resenärens förmåga att återklara avtagstrapporna till riktig ort mellan de internationella flygledartornens riktmärken bortom världshistorieländernas människoöverbelastade timmeskyrkogårdar glesnar med logaritmen av antalet sammanskarvade tågbiljetter i den takt man ovillkorligen tappar bort dem. Också i fortsättningens efemära ljus detonerar fonetik, bestialiska mord, ouppklarade gårdar, cellosonater som fallit i glömska. Och sen finns där något femte också, något försvinnande och definitivt – men vad vet du och jag om detta?
360.
Den oansvariga pappaledigheten –
Du vet, det är kanotköpet.
Annars skulle vi nog haft lust att laga barnens byxor.
Då vår du skriva kravbrev till din mor och bror.
Tatte, tittut!
För nu ska vi se på tavateve.
361.
Fri hastighet –
Utan ett ord lämnade hon rummet.
Jag satt kvar bedrövad, tänkte: hon är redan på andra sidan, levande död… Hon går till det krypin hon inrättat åt sig bakom väggen i trappans övre del, och luckan lämnar hon öppen, inte som en gest, utan som en aldrig bottnande utandning… Detta är alltså slutet på historien: bara tom stillhet… Ingen bitterhet finns kvar och ingen möjlighet till försoning, och aldrig skall mitt besök komma att betyda någonting.
Rummets alla fönster stod öppna. På avstånd trafikbrus… det övade verkan, en nästan omärkbar resonans, bgradvis alltmer bestämt lokaliserad: det sjöng svagt i pianots strängar, harmonier jag på något sätt kände igen… en musikalisk id´´e sökte mig, någonting i mig spelade påpianot och musiken födde en dans i mitt huvud, klaviaturet rördes, musiken ljöd, klanger svällde fram allt högre och högre – då hände det: musikens vildhet sprängde gränsen för instrumentets kapacitet, metamorfosen framtvangs: tangentbordet dansade cancan! – varje tangent var olika grå – de var fria individer, som oupphörligt bytte plats och gestalt, slag i slag, i accelerando – höljet rämnade – pianots levande innanmäte bröt fram i skulpturalt gestaltade ackord, akrobatiska akter av blommande empati vilka jag alldeles omedelbart benämnde, där var "Hammare", "Bockfot", "Sjukdom" och "Fröjd", där var många många fler, jag såg "Registret av Mänskligt Liv": en Världs- Balett av absolut likvärdiga identifikationer! Överväldigad reste jagupp ur fåtöljen och
husen försvann. Musiken planade ut i prestissimo. Jag flög fram som en stående skugga genom en folkkolonn bort på en rak väg väg genom ett kalt grått landskap av med böljande kullar, av tonerna flimrande genomlyst i kulörta nyanser speglades jag fram rygg genom rygg genom envar grå och främmande Broder och Syster i Allmänhetens Karavan, passerade krön efter krön efter krön, men krönet framför oss var ständigt ett och etsamma, och där ovanför:Molnet! Hela tiden detta oavbrutet fotoblixtlysande Moln! Ett enda löpande nuögonblick var i kraft, jag stod stilla med enorm fart, konstaterade plötsligt: där borta tar det slut. Där bakom finns ingenting. Det elektriska Molnet är inte Gud.
Och detta att jag inte i detta ögonblick skall dö var det enda beständigt oerhörda sakförhållandet i världen.
362.
Stor trötthet övermannar Holofernes –
Vår skugga befinner sig neanför gruset.
Det är en lång sekund som pianotråd i grannskapet, där någonstans en "sparv" gestaltar sin signalperson med uppriktig glädje hitom de förbiflygande husgrunderna; stadsgrönskan faller annars orörligt lätt som ett struket normal-a kring den psykologiskt osammanhängande brevbäraren., som djupt engagerad i en av den i övrigt prydliga gårdens bildäcksgungor försöker glömma att han är i tjänst, och i eakt det ögonblick Inga tittar ut genom raderna av plåtsvarta fönster på lut börjar en lyktröd port ur gatuperspektivet ringa fram sitt genomskinligaste kväll! via förmiddagens lindallé. Människorna.
363.
Parkerna sover i vildgässens årstid.
Det är gynnsamt att övergå den ljusa ån.
Betlehemsstjärnan är kastad!
364.
Äktenskapsbryterskan –
Tidigt på morgonen var han ik templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda kom då dit me en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: "Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning äktenskapsbrott. Lagen föreskriver att sådana människor skall stenas. Vad säger du?" De sade detta för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men han böjde sig ner och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efterv en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Han såg upp och sade till henne: "Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig? Hon svarade "Nej, herre. Då sade han: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer."
Nästa morgon var han åter i templet, och allt folket samlades för att höra honom undervisa. De skriftlärda kom då dit med kvinnan, som de hade velat stena föregående dag. De ställde henne framför dem och sade: "Mästare, i går kväll togs den här kvinnan ännu en gång på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. Vad säger du nu då?" Han svarade inte. Men när de envisades med sin fråga såg han upp och sade: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen." De förargade sig över hans svar och sade: "det är outhärdligt, et han säger. Vem står ut med att höra honom?" Men de gick sin väg en efter en och han blev ensam kvar med kvinnan. Han såg upp och sade till henne: "Vart gick de, kvinna? Dömde de dig inte?" Hon svarade: "Nej, herre." Då sade han: "Jag dömer dig inte heller. Gå nu och synda inte mer." Och han böjde sig ner och ritade på marken med fingret.
365.
Singleton –
Några förde sig alltid med utsökt integritet, blev sedermera läkare, ämbetsmän; mig tillskrevs smittosam tankspridhet. Jag tillbragte dagarna i vemod och karantän, slumrade i korridorerna, drack kaffe om och om igen. Såg vid ett tillfälle Elevrådets Ordförande passera, en förebildligt väölsvarvad och tillbakadragen aristokrat; ja denna begåvade flicka gick sannerligen oberörd kavall förbi, med jeansen folkligt nerhasade på knäna.
366.
Osäkerhet är ungdomens tema –
Jag kom till sans i matsalen. Vad som tidigare tilldragit sig visste jag inte. En grupp välekiperade killar med Mats Johansson gick runt och hälsade på alla. Derastandlika leenden var lika själsäkra som alltid. Jag anade att allt inte stod rätt till. Varför fick vi ingen mat? Alla de festklädda avgångseleverna satt utspridda med sina kaffemuggar vi de kala och slitna masonitborden. Mig tycktes ingen vilja tala med.
Efter kaffet fällde Elevrådets kår av små väldrillade ungmoerater ihop borden och lade ut ett antal madrasser och täcken på golvet. Alla sträckte ut sig. Jag drog mig bort till Internationella klubbens lilla bokbor och tog en fotobok som hette "Året som gått" och bläddrade förstrött tills jag plötsligt fick syn på en bild som rörde sig. Det var den tyske unionskanslern Helgoth Pöhl som umgicks med en naken kvinna. Hon guppade upp och ner hela tiden, och fastän bilden var tagen snett uppifrån, så att vissa för tolkningen väsentliga etaljer doldes, vågade jag slutsatsen att det rörde sig om ett regelrätt samlag. Jag kröp bort till Mea för att visa henne den intressanta bilden. Men på vägen råkade jag slå ihop boken, och sen kunde jag inte hitta bilden igen. Jag bläddrade febrilt och försökte hålla liv i Meas intresse.
– Den där bilden skall finnas här någonstans.
– Jaha?
– Men det finns ju många andra roliga bilder också…
– Jaha?
– Här har vi till exempel en järnvägsbro…
– Jaha?
– Och här är kunden och drottningen…
– Jaha?
…
Jag kunde in te hitta samlagsbilden igen. Mea tappade intresset och rullade bort till en väninna. Jag fortsatte min ensliga blädring tills allt bara dog bort…
Plötsligt befann jag mig i gymnastiksalen, där ett antal bordtennisbor stod uppställda. Jag drog mig strax till minnes, att jag hade lovat min gymnastiklärare, generalmajor Frankus Holtklim, att ställa upp i turneringen, och jag kände mig bunden av ett löfte, även om jag skulle bli tvungen att uppge mina försök att knyta an till Mea, och för övrigt hade jag inte den där boken kvar och jag hade ingen aning om var jag kunde ha lagt den.
Jag gick bort och tog en bordtennisracket. Jag var sent ute. Det var bara dåliga racketar kvar. Skumgummit på min racket var slitet och liksom upptovat, det liknade närmast grädden på en bakelse. Men de andra racketarna var ännu sämre.
Så var jag beredd. Jag ställde mig vid utgången och blickade ut över den stora gymnastiksalen. En stark osäkerhet kom över mig. Hette han verkligen Holtkim?
Då inträffade katastrofen.
En varmvattensledning i ett av salensbortre hörn sprang läck och dränkte de närstående i en ångande het stråle. Straxbrast flera ledningar. Golvet började luta. De skålla och panikslagna eleverna skrek och trampade ner varandra i försök att undkomma det heta vattnet. En av väggarna buktade inåt. En ribbstol rasade ner. Plötsligt genljud en högtalarröst:
– LEDNINGSORGANISATIONEN BRYTER SAMMAN DÄRFÖR ATT MATS JOHANSSONS SYSTEM HAR MISSLYCKATS!
– Jag gjorde en hastig bedömning av situationen. Det slog mig att jag under tiden som omfattades av min senaste minnesförlust tydligen "hade beblandat mig med mängden., för jag hade en annan rock och en annans gymnastikskor. Men jag fann till min lättnad att jag hade min egen plånbok och nyckelknippa i behåll. Det gällde nu eller aldrig! Jag smet i väg. Sprang nerför de långa trapporna som ledde bort från kullen och den gamla anrika skolan där på toppen. Flydde allt längre och längre bort, nedåt och österut mot stadens obekanta delar och ställen som jag inte vetat existerade. Nya hus och nya människor omgav mig, nya tunnelbanelinjer, nya möjligheter överallt. Och sedan minns jag inget mer.
367.
Gradvis reträtt –
Den komplicerade lägenhetens omedelbara charm. De sneda och rundade väggarna, de lustigt vinklade trappstegen, de uppdykande fönstren med överraskande vyer. Först så småningom visade sig nackdelarna: den präktige vicevärden som topprider dig med sina ordningskrav, de svarta råttorna med rödglödgade ögon. Bakdrörrens tvivelaktiga låsanordning – alla skumma typer som nästlar sig in mitt i natten!
Me ålderns rätt, jag säger bara det: med ålderns rätt. Avstår man så mcket mer än gärna från Skönheten; föredrar livet torrt och kvadratiskt. Särskilt snillrikt är det inte.Men å andra sidan får man mer förhoppning över till att resa bortom; så blir väderlekens topologica att räkna med på nytt för första gången. Du plockar ner eklips! från en från en bortglömd igårhimmel präglad av estetiskt lugn och livnär dig på de svalt politiska bibelimitationernas grå marginaler av svävande prassel och hemförbar semiotik. Och på en imaginär melodi med vars obekanta hjälp jag slussar in mig på den slutgiltiga frånvaron.
368.
Främmande azur –
Om den kumulerade absurditeten i ett långvarigt repetitivt göromål förblir man i allmänhet omedveten i det längsta – och plötsligt är det för sent; själva förloppet, som den regelbundna handlingen underhållit och maskerat fortsätter nu av egen kraft i oemotståndligt crescendo. Reklamutdelaren kallsvettas. Postorderkatalogerna droppar i smäll på smäll ner i de breda postinläggen här på husts översta våning, och för varje passage ger det vattrade dörrfönstret beigea svärta än mer vika för ankommande natt, men först vid den sista dörren varsnar han förändringen. Då kommer vrålet. Eko sväller upp. Han störtar sig utför trappan. Då handledaren löper på centralpelaren tappar fötterna fästet och lyfts av centrifugalkraften, det går allt fortare och fortare, han virvlar nedåt, allt djupare nedåt, tills ljuset helt försvinner och handledaren upphör, och i exakt det ögonblick uppvaknandet slukar honom har han blivit hängande i tomma intet
369.
Jag var en gång, högeligen mot min faders vilja, inblandad i något slags synnerligen komplicera mordhistoria, vars obestämda följder drabbade min mor. Hon blev fullständigt galen, ointresserad av vänligt tilltal och fullständigt livsfarlig. Hon kastade mängder med porslin i köket och skar luften i strimlor md vassa knivar som en demon. Det hela var verkligen ytterst pinsamt. Samtidigt var allt detta en oerhört välregisserad och spännande film, jag ville inte stänga av den, fastän farsans avokater tjatade, jag ville se slutet, men det kom liksom aldrig, det hände bara mer och mer hela tiden, den ena överraskande vändningen följde på den andra, det var sannerligen helt otroligt. I synnrhet fäste jag mig vid en episod med mycket överraskande sensmoral; en vacker kvinnlig psykiater, med vilken ikngen hade sexuell förbindelse så vitt allmänt känt var, hade skrivit en mängd utomordentlig betydelsefulla anteckningar betr. Min stackars mors mentala hälsotillstånd, vilket ryssmaffian troddes ha förstört. Men återfanns i samband med husranssakan hos Konungen och Drottningen ett A4-ark av genomsnittlig storlek, där remsor med kopior av dessa anteckningar fasttejpats kors och tvärs på baksidan. Framsidan var tom; vilken tur! Man skall alltid förankra sitt ställningstagande i motsatt synsätt.
370.
St. Nemo beledsagar dig. Stadens främmande gator leder omärkligt över i kulvertsystemen härunder och där kan man alltid överleva; överallt råder kroppstemperatur, och att andas den ändlöst lågviskösa svärtan bjuder ingen svårighet.
Alla riktningar leder till Bottnens Kyrka.
Där är hon, med barnet och det bleka leendet, ojämförligt mycket vackrare än Monalisas här i förklaringens glöd ur det nästan obefintliga tabernakelljuset från zenit.
371.
Gränsen –
Det luktar främlingsskap inför den återstående hösten –
Vi söker Någonstans i bibelraders mellanrum. Där säger Herren:
Varden I kastade in i Min egendomliga värld.
Så är vi ofrånkomligt oerhört oavlåtligt på fall mot ljusets mörker och domning, vår tillblivelses stagnation, ett fönsterliv mot Vintergatan.
Detta om vår bestämmelse. Du skall besinna livet som äventyr. Vi är på ständigt resa genom några få positioner längre fram i kön av dämpade själalågor unde mörkrets väsensfrämmande vinge. Än finns det kraft i projekten! Vad rör det oss, om vinden falnar – vi förflyttar oss ju! Var gång vi hör ett tåg rassla i fjärran, är vi på resa. Däremot bekommer oss inte flyttfågelssträcken.
Så finns vi till vid sidan av varandra.
Jag erfor ett hemligt samband en kväll.
Det var en solvarm, mycket definitivt avgränsande kväll mellan ljus och mörker, vingslag och ändlöst radioutrsändningsbrus beledsagade här de purpurglödande fjädermolnens inflygninsutsikt över tallvidder utan geografiska namn och den gnistrande samfärdselstrukturen kring trafikrondellernas vidöppna Europaögon. Och denna kväll var jag på hemväg – hemväg, denna dagliga illusion i förortsbussarna! I väderleken var oerhör och förrädisk klarhet, kvälssolen overklig, tingen på något sätt självslysande, såsom nedsänkta i en förgasad, vindstilla terpentin, en ljudvänlighet mellan tallar som gåtfullt rörde sina långa skuggors lemmar längsmed färdvägen.
Tallarna var hemma; vi andra var
på resa.
Det mörknar – NU!
Och våra ögon famlar sig hemåt med slocknade sökarljus.
372.
Lägenhetskrisen –
Tungt, geografiskt anfallsspel. Människorna undflyr lutande belysningar. Det råder väsenslöshet över kvällens hus. Mot bakgrund av en omedveten gata framstår återvändsmusiken som en skymmande gestalt av perspektivförskjuten ögonskugga, varest ekon av ett långsamt främlingsskap besannar sina döda vinklar; sålunda samtidigt med det hemåtvilseledande mörkret måste stadsdelsbefolkningarnas olika likartade grupper av human kontext ryckas ut i strömmen av elektrisk blåst från det övervakade medvetandet.
På olika avstånd förekommer ljud mellan murar och menetekel. Signalförhållandena växlar. Minutens sekundära timlighet fördjupas. Förtvivlans tysta monolog turneras i ett isometriskt formspråk.
På avstånd lyser alla parker grå. Man efterliknar nämligen en sådan tid. Lika ringa lönar det sig emellertid att avvika från det obetydligare medelnetto bortom ord och avsikt seismogrammen från det oberörda kärleksvåldet detonerar. Hågkomstmörker skiftar fokus i ett fjärrbesläktat minne. Till slut nalkas ändå väderleksmilen via månadens svårmodigt snedställda stängsel. Det är därför bibetydelsen av ett och annat ensligt verb förgår i kollektivneurosens gaskupoler.
Konstnär! Du skall översätta dina namn, du skall råda böter över avsked och de abstrakta tecknen.
373.
Maneten –
Diminutiva kadaver! Hur kunde den hamna här, i denna korsväg bland torftiga åkrar? Jag stod i den trötta eftermiddagssolen, med allt det förfelade i mitt liv.
Och jag tänkte: jag måste bära den hem. – Då, plötsligt, hörde jag min egen röst bredvid mig: "Släng den!", vaknade –
I havet lever myriader.
374.
Litteratur –
I min ungdom arbetade jag en sommar som brevbärare i en mycket glesbefolkad, sannolikt mellansvensk stad, som aldrig upphörde att förefalla mig starkt främmande och som kanske inte heller i egentlig mening ägde existens. Min vistelse här var också fullständigt ofrivillig och på många sätt en behagligt disig företeelse. Jag kan t ex inte erinra mig ett enda tydligt ansikte. Jag bortser då i viss mån från min kollega på granndistriktet, Ämme, som jag blev god vän med.
Dagarna fylldes av oklarhet och perceptorisk förvirring. Ingen belastade mig utanför arbetstid med sina sexuella problem. Postkontoret låg högst upp på en brant kulle. Det var alltså nerförbacke hela vägen ut. Tyngdkraften varierade stort beroende på färdriktningen. På vissa ställen kunde man tillryggalägga hela kvarter i ett enda språng.
Ämme och jag var hemlösa. Vi sov i det fria, vanligen på trottoaren utanför något konditori där man gratis beskänkt ss de räksmörgåsar som blivit över under dagen.
På mitt distrikt var en skyskrapa under byggnad. En gång hade jag en morsesignal addresserad till dennas topp. Jag klättrade uppoch knackade in budskapet i en uppstickande stålbalk.
– Det är ofta man får riskera livet såhär, sa Ämme,som höll mig sällskap under hela förrättningen. Men det är rologt samtidigt!
En annan gång var namnskylten borta från Johanssons dörr. Där var i stället en tom guldplatta. Folk kom ut från grannlägenheterna.
– Du måste ju titta ORDENTLIGT! skrek man åt mig.
Jag skärskådade guldplattan där nu små fina linjer framträdde. Det var en hamn som avbildades, med kajer och kranar och närstående hus...
Sålunda förstod jag att jag just nu var telegrambudet i Henrik Pontoppidans novell "Hvorfore lelle hovefrue vest best fasten Fürst wisst werst wusste!"
När jag avslutat min tur gick jag till ett antikvariat. Jag fann ej Pontoppidans mästerverk, men väl en samling av danska novelletter. Jag köpte den och gick därifrån med boken i händerna uppslagen framför mig, ivrigt läsande. Strax fick jag en obetvinglig lust att sprida känsla i denna stad. Jag gned därför in boken i mina händer och höjde dessa över huvudet. Textfyllda ark blommade från fingertopparna, fler och fler ark singlade ut och beblandades med den lokala atmosfären. Och jag upplevde starkt att min egen lilla person inte var det viktiga i denna värld. Det viktiga var att jag kunde gå omkring så här, närhelst jag ville,och sprida känsla hur mycket som helst.
375.
Ur min roman Den gröna tröjan –
Det var en måndag utan överdrivet onda tankar. Gasutrymmena i parken blommade som meningslösa ord, renons på åtrå, ty det rådde kulen tisdagshöst; trafiken dånade.
Obestrålad, vedervärdigt skygg & föhnad, sådära lite style franchese inför brudmötet, sökte jag förvisso Dödarna i tankeverksamhetens villervalla. De var inte hemma. Farsan tyckte det var tur. Han har minsann inga ur. Men vi har Gud att gå på.
Jag tänkte... sen ta upp med dig så smått det här med sexualiteten. Är det någonting du vill att jag skall visa dig?
(Blixtnattig sänkte sig åskledaren med periskopet uppochnedvänt.)
376.
Så ko0mmer ofrånkomligen den stund när allting upphör. Min åtrå är förskingrad, min dator är passé. Det betyder inte så mycket egentligen. Också flygmattan vill jag lämna åter; den fungerar utmärkt, till och med i looping, men kläderna håller på att blåsa av mig hela tiden, och så kan man ju bara inte a det. För övrigt är sig allting lik, jag drömmer ymnigt, mat och filmer tråkar utmig, ordet gud har jag slutat begagna. Därmed är min saga all. Jag lämnar livet liggande och vandrar mot de allra högsta ringarna i atmosfären.
377.
Fortfarande –
Nu blev det fel, fortfarande, vi liksom torde det –
Vi gjorde det –
Vi gjorde någonting tillsammans, uppsprättade. Då blev vi det, och det var fel. Men felet med felet är framför allt fortfarande, det liksom torde det –
Det borde det –
Och gjorde det –
Det här är mycket någorlunda fel, nog är det det, fortfarande –
Det har vi ingen aning om.
378.
Du har frågat mig, och du vill lämna mig, och kort blir saknaden, i mörkerleendets bestämdhet, villebrådet fjärran. Tillsammans är vi mer än två, i ensamheten var jag delad. Och om du undrar, flicka, varför tiden går, så finns där ingen delgivning om världens återkomst tllhanda. Det enda jag har kvar, förmenligen, är garderobvens tystnad, därvid står det; jag har äönnu inte sett mitt skådebröd i andra ögon. Jag har heller inte dött mig själv. Och nätspinnarna fullgör sitt förstörelsevalv i den solgenomsvämmade parken.
379.
Striptease –
Och det var den stora förödmjukelsens timme. Dagens text: människorna uppradade på den intellektuella horisonten.
Skuggspel –
(Några aspar klottrar ner sitt eget sinnessvaga mummel.)
*
Må Daphne träda fram i ultravågad behå.
– Vad har du där?
– För ögonblicket...
– Solens sken.
– Det har du ingen aning om?
– Men hörrudu; du kan väl inte stå på tå så där och bara antuda dina lugna etervågor?
Solen sken.
(Trädgårdsgränsen rör sig uytterst sakta bort ur den frånvarande mannens medvetande. Annars händer ingenting. Några aspar vänsterprasslar stilla bland de egna skuggorna.
380.
Stäckholm.
Sradsbrus –
Portåldrarnas olikfärgade sken –
381.
Eyvind Johnsons visionära slagfärdighet –
Ungdomens ljusa gläntan förde oss bort i världsförvirringen, under städernas gemenskap och bortom alla träd. Det är ett ord om våren. Ja, det är ett annat väsensinnehåll.
Därporten öppnar sig till yttermera visso aftonsång –
Sådär på 3klöver mellan Döver och Calaïse; ett "vilketb idealiskt efterspel!" Förrätta ditt spektakel, formulerar sig Kaptenen lugnt. Men hur gärnha skullen han inte i samma enda mån finna sin Ande större närvaro invid Supervågen.
382.
Den svenska kustjägarutbildningen innehåller ett ytterst svårt och farofyllt moment, som alla måste genomgå; nästan alla misslyckas men får ändå fortsätta sin utbildning.
Övningen äger rum en vinterdag med strängast tänkbara kyla. Platsen är ett 300 m. högt metalltorn i Bottniska Viken. På toppen finns en gondol med plats för ett tiotal personer. Soldaten som prövas skall nu på utsidan klättra upp till taket, ta sig över på motsatt sida och klättra ner sju steg på väggfasta järnkrampor. Där låser han upp en lucka och tar ut en stor svart låda med ett handtag ovanpå. Den innehåller en rasande schäferhund. Med lådan i handen klättrar han ner ytterligare tre steg, låser upp en ny lucka, stoppar in lådan poch låser efter sig. Sedan är det klart.
Nu var det så, att jag i samråd med min salig morfar, som var på tillfälligt besök från Ovandär, begärde att få fullgöra detta mandomsprov, vilket beviljades. Provet fullgjordes med framgång, dock inte utan vissa svårigheter.
Också i övrigt tillämpar jag en likartad filosof: att ständigt söka de svåraste utmaningarna, de oväntade korrespondnserna, de näst intill omöjliga sambanden.
383.
Viljans bedräglighet förde mig ständigt allt längre till vänster i själens drömlösa natt, till bara väggar omgav mig; så låt nu äntligen glansen från Höga Trefaldighetens ikon träda fram, och bortlyfta detta fängelse! och som ett stjärnklart vatten skall nu jag falla nedom all avgrund dit upp, där verklighetens omätliga stad uppfyller blicken i ständigt vindskiftande panorama.
384.
Jag sökte Gud och mötte Flickan, hon vars namn är Sakta Matt, och blev av henne tilltalad med Röstens mörker; det var i gatans grå trafik en sommardag i frihet.
Sedan följde stunder som jag inte alldeles erinrar mig.
– Vi saknar ord, sa jag vid något tillfälle med nöjets parkljus lockande i vänster bakgrund.
Vaksamt såg hon då på världen framför sig; där stod den vinkelrätt mot min, och jag förstod att hon förstod mig.
– Det gör vi inte, sa hon.
Nu är jag åter hemma hos mig själv och läser Fjärde Boken. Det är augusti då i kväll, mitt franska fönster vidöppet. Där ute dalar brödet ner från himmelen och bildar negativa joner, framtiden i minnets glans, trafikbruset, trafikbruset; trafikbruset.
385.
Flickan, hon som inte av världen är, men vars namn förblir Sakta Matt, strök handen genom sitt korpsvarta hår, fimpade, blåste röken ur näsan.
– Att uppnå flykthastigheten, sa sa en gäll röst, som inte vsr hennes.
– Vad menar du? Livets mening, typ? frågade jag: inte, jag bara teg.
Hon log, brett, skamlöst, rakt ut i trafiken.
386.
Ni många människor, hedningar, slynor, vems namn är det ni ropar till vem? Kommers och familjeliv fortgår nog, ännu en tid, så stå ni där alla mitt i er mängd av förlorade skuggor som inte vet av er, skaka era skämda gestalter i frid och bara ropa,
ropa,
ropa, ropa, ropa tills äntligen natten är här, allt är för sent, jag har redan lämnat er, fattig och fri, försvunnit i stadens innersta, underbara miljö, där klausurens sköna fasader gärdar min stråt mot det vilda solskenet, Kyrkan är där, förutan död, sakramental, och den kallar mig till sig, jag känner er ej, ni förstår: mitt namn är inte längre ert, mitt namn
är
för evigt katolskt
Desperadon På Tysta Gatan.
387.
härvare gonggong asså. Paus. konspirationen,if you can't beat it, join it vakna lekfullt, bli TILL, korvgång..
Då går vi ut att skaffa lunarium, menar jag det? Det får vi se. Möjligen manar jag inte tvärtom, ni börjar om, sluta och kom, från första tillbaka till sista.
388.
I dag var det höst och park. Jag promenerade i sällskap med en människa som långsamt gick ifrån mig. Kvar blev stigen, ordföljd inte heller någon annan bryr sig om.
Och bänkarna vid stilla vatten, ingenstans
389.
Och så har vi ju det här med tvåsamheten, framhöll Dagens Kvinna. Och så har vi ju det här med Heliga Trefaldighet. Vivaldi duger till potatismos. Väderleken glimmar på en nattstämd bakgård utan störd personlighet. Själv har jag ingenting att leva för. Jag bara drömmer.
390.
Under en vistelse i Luleå (jag syftar på insjön strax söder om Treriksröset) avlade jag med min lillasyster ett barn i konflikt med en starkt moraliserande omgivning präglad av rural slutenhet. Här pågick allmän sammankomst. De hade ett stort hus krönt av en segelbåt. I mastens topp fördelade jag avkomman, bestående av tio brickor, åtta svarta (från mig) och två röda (från henne) på mina jackfickor samt tog mig via den överdrivet knirkande trätrappan någorlunda oskadd ner till hemfärden. Återuppstånden i Fjollträsk besökte jag en drogcentral med avsikten att köpa vatten. Expediten såg mig inte. Gick bara fram och tillbaka bakom disken tills jag äntligen förstod att tiden gick. Den faraonska rapsodin fick sedermera vanligt avslut: poliserna kom, och på kliniken (präglad av urban slutenhet) mottogs jag handfast av en herre med respektingivande volym. Sen gav man mig de rätta pillren, åtta röda, två blå. Vad säger man om livets meningslöshet? Herren tige i församlingen och Damen tiger ingenting. Även annorledes går det nog som vanligt. Mina damer och herrar! Detta är Backgammon.
392.
Dessa avsigkpomna partyn, där man överårig domnar bort i mörka sängar... och kvinnlighetens villervalla. Vem är man då, egentligen?
Livet spelar kanske ingen större roll.
Dagen kommer efteråt. Man efterlyser hemvägar, men utan resultat, ty ingen bryr sig om en. För alla är blott alla andra. Ja, så var världen nog, egentligen: en förort, illa känd, och ständigt alltmer avlägsen.
393.
Hjärtats solnedgång. Man känner så väl igen det där, med kalla stänk av vanvett. Röstens hotfullt gälla klang, huvudets lätta skakning, de smala, tätt sammanpressade läpparna; och framför allt den häftiga näsandningen. Och man har ingenting att frukta. en annan har mycket att se fram emot. Ej behöver någon härom berätta. Om sådant skall man inte vidare tala, inte under några som helst omständigheter. Ty spelet är slut. Tystnad och vackra bilder motsvarar lägets fortsatta krav på en sublimerad osynlighet. Dessa ord har därför övergått till annat; gatukorsningar, exempelvis, och trafikens allestädes närvarande dån, slingor av stad i betraktarens ögon, cineastiskt välavvägda interiörer. Vi övergår nu till tredje instanser. Ord utan mening klingar som musik; och kvinnornas gränslöst ömma ursinne.
394.
Det är min avfärd nu, novemberregnens, öppet står mitt franska fönster, det är tidig kväll och världen full av ansikten som inte längre intresserar mig. Jag längtar till det fornas minfält av symbolisk obetydelse, som retar upp en obetydlig redaktör med fallenhet för ilsket solsken på en vägg, och hoppas därför snart bli sömnig. Så meningslös är världen; förortslös. Man existerar inte under allmänhet. Novemberhemmen kommer närmare i drömmen, varav någon oro ännu återstår. Jag öppnar då mitt fönster med en vaken hand. Där ute står det inte "credo".
395
Miljö; och dock! Jag menar Oanträffbar / Mörk
kväll. - Det är det här med söndag; årbarhet. Tillbakadragendomen. Galenskapen. Lång lång lång lång
stentrappa upp till
Satsdel Ingenting. Vad pågår där - o kärlek? Dagtid invinner grå blå blåst i dina villkor; men hördu ooOOOOooh Maria Tålamoder, bedja en sonat för oss! och väderleken bryter samman; obetydligt gröna vita bollar rullar överallt i ensligheten på de platta taken.
396
Hissen stannar -
Nu blir det dramatik!?
Ett väggur hämtar fram ditt ansikte ur intrigupptaktens dörrspringa, överväger din natur och finner dig förvånad, kanske något oförsiktig, omedveten, obetydlig, alltför tidig eller mycket störande; din lilla översynta tankebåge, , tunn av stjärnor, tystnar timmesljus i trakten av sin dekadenta vamnakt, bara fritt fall, det alltså ett mörker än en gång som blåser tavla ur den svarta tavelramens perspektiv och står i bakhåll. Tung är aftonens konkurs mot natt, förtärt av växelstorm det bottengröna källarhavet, varest liljor av ett psykometriskt nydubblerat enkelspel belyser minneskryptogrammens kartblad, bakom vilka drömmarnas erinranslösa tillstånd står på lut och våra väntansfrågors andetagsmaneter sjunger.
För övrigt vaktar döden här och där ditt högtalartysta hem.
Bland annat är det här en vägsen, synnerligen oframkomlig text.
***
Fas 2 är alltid högst förvandlande. Den upphöjde mannen blir nu vittne till ett mord. Klockskadad ringer han på lyset - och i en strömförande iakttagelse återkastar han det vilda skenet från sin moders enigmatiskt höjda ögonbryn.
397
Som våra ögon, älskade, utväxlar fotoner denna stadsafton; butiksfönster i sammanregn med grå kaliber, snedställda i ängslan eller distraktion förskjuts mot bakgrunden. I detta sammanhang bor sammanhang, och där bor sammanhang som gömmer sammanhang; så frambringas där de bjärta ljusen vänder åter vind och avstånd rycker an, trafiken börjar; Månen dalar sakta upp. Skribenten tränger sig emellan med en nytänd cigarrett och gör allt vad han kan för att förklara ingenting.
398
Ljudet är så strängt Hustak att jag måste in i det. Och ickegrön den trädgården i körkort, morkulla som häpp att slänta cantoreller, vara med och inuti; men ovanpå och då Just nu uthus. en i världen: jag och ängeln Annan, alltså ändå blåa röda gröna det / Och då det oförsvarligt ljus-Italien. med torn och sakta mellanmöjlighet och termometerersax Allt för senligt, det är mycket väl men staden kommer närmare i halvslut. Paramilitanta damtankar! det dröjer sig att ljustänkt vatten, genomfrysta träd ack lövighet med dova hemlisar / fältöfning men höst höst höst. O det var konsonantare. karteller uppenbarar sig i Sky och det-musik är inte än arkitektur men grönt att gå mot ögonmörker där ett slott? om brytningar så gäller vi av strid: prinsessan Knullis tappar tofflorna.
399
På fritiden -
Solen: äradstecken, uppebart ljusstark liten boll! Hans hjärta är ivrigt och levande i dag och längtar ljuvligt efter nöjen. Hantar sig ut ånglikt färdsätt hitom den sistförlidna dagen, i Lågstaden, bland många butiker med tillfälliga prång, och verkligheten breder ut sig under hans sedlar som ett monopolspel. Han ser morgon porträtteras i en resebroschyr, den har egendomligt ljus. Han förföljer en nyck till pornigrafiska museet. Alla sina sällskaptar han avstånd från, hör klockor pingla bakomnära hörn.
Det är dagsljus; överallt enstark tendens till väderlek, hus genomhus, utsikt mot parkeringar och kyrktorn under moln. Döden fnns inte mer. Man bör undvika alla utbrott av huvudvärk, ledsnat och definition och bara vila som speglingar av rörligt glas i denna ljusa timlöshet, han har en besvarad fråga: vem skymtade en gång en olik bild i en bok som en dam vid hans sida på bussen läste? Motivet var ett föremål som hette OGOS - ett ödesdigert namn i tankspriddhetens mellanrum av fjärran skogighet, ett landsbygdsmuseum över Konsten; han kom att erinra sig en krans av lågor kring ett gudsförgätet barnbördshus... Bortom obestyrkta län av långtidsminnets rotlöshet: där flödar Ågren sina trädgårdar med erfarenhetens glödheta frukt. Den hoppas i själensvänstersvarta ljusbrunn likt en stark atmosfär av Den Yttersta Kammare; tårdränkt låste han en gång in sig för att leka Döende Svan; sedermera följder räknades i anstaltspersonalerskor med basedowska ögon och ett väggurs kategoriskt fördömande mun; besökstiders horder av psykotiska mammor gjorde entré med förfärande vanlighet, de tjöt som tåg och slängde små viljelösa bäbisar omkring sig likt porslin. Han växte upp på dessa rötter under sorgeskörd, han följde en magnetisk riktningsflöjel hit och dit, hän å förbjudna gårdslandskap eller oöverstigliga murar, vidare ut mot ett slagrörts stadsbrus, mandom i ständigt främmande trafik, vilddjurets tid är aldrig förbi, och skuggorna bland dessa gamla hyreshuskvarter han villar bort sig i tycks alltmer likriktade i dyster förgångenhets ögonvioletta avglans, där någon annorlunda jagperson med med plötsligt glasklar smärta känner den åldriga doften av en tom och enslig barnträdgårds rödmönjade träplank kasta undergivenhetens kyla över promenaden.
Då uppstår ett kortvarigt gatuperspektiv om dagen ytterst jordsredstrevande försätter sig i rörelse. Men han är inte där. - Och hastigt blir det afton; ett långt blått rop. Det sluter sitt öga genom nedomfas i taken. Sniffande längs randen av en tid för upptäckt vänder han åter till ett förändrat Nu, där en stark tendens till förhållanden råder och vissa sociala risker överallt. Det här är inte riktigt hemtrakten. Vi begriper dåligt, fastän utan att förstå; otydligt beledsagar samhällslivet sålunda vårt permissionistiska drömliv längsmed stadsdelsgränsers skeppsbrutna gallerior av kaotiskt möblemang. Han går fri på stan, försiktigt berusad tackar han konstaplar som ingenting gjort, flyr om hörn / dyker upp i City, bligar skrämmande ned från en krökt bars pelarhylla under taket. Ingen är där,men hoppet om en glad framtidvinkar alltid någon annanstans. Mentala faktorer verkar i miljön. Marknad äger stundom rum i ett hörn av natten. Avkällat ljus blommar ut därifrån och förskjuter den trånga arkitekturen: en gat bildas av gårdar, och på stadsdelskartan hägrar en rad av små rutor betecknad: ESCORIAL.
400
Dikt nu -
Totalfromheten uppgår huvudlöst i faster Solsken, lågan står i högan sky; men under stenarna på markens yta visar sig samtidigt sanningen från sin allramUrknaste sida, den som mumlar dÖden åt oss,. Månbga är symbolerna; utvaldheter få; och det kan inte nog starkt kraftfullt framhållas att: människogärdet! det var det.
401
Och trasten skymmer -
Morgonsamlag! Den ståndaktigaste önskaressan Gata öppnar sig för ändraren; det gäller allmän sats. Miljonärer brukar inte tvätta sina badkar, det gör natten åt dem ju, men inte nu, men katten dansar bord och hatten tumlar undanledes; dagsvag vankar Brud i synagogaskogsbrynet men ögon står kring hennes bleka pyttipanna. Sund sång hörs på distans. Vi kaller det minutinstans; lekande lika leende lever det lallande lulliga lövet här i Bäck och detta vackerta bakUtåtsuuug - det övergående; just halva dänna oförskylda värld. Och trasten skämtar.
402
I allan enkelhet -
Hemkomstens oerhörda språk; tror väl du att det finns Nyckel gömt i varje utstaketat ögonblink? Då vill jag inte larma upp dig, vet du; barmhärtigheten, det är trastlek: hur jag ryggade för sanningen, bedrövad, såsom av en inåtveckad gråt. Jag tänker nu det rummets väggar: de grå och bandiga trapitzorna, sonat på högkant. Jag vet inte varför någonting hör samman med det här: och detta tredje återstår väl även det för sjätte part att återfinna - det, om ingenstans, jag menar, inte hur men eller sant, tillsvidare, och alltså Det, men ingalunda inget annat.
403
Katolskt fragment -
Satsnöd må katafalkas å polititiär nivå, det är korrekt, vad heter det, kulturen; lyrikjornalerna Dieu, åtdelande Rallarsvingen, inlyste stödrabatt på förbindelseord: mellan hjärnan? vad tycker Stjärnan? - Hörni... det här var inte särskilt bra. Det är... lite felig tontakt, va. - Blindrot avlyste husmästaressans bröllop. Kasper Natt stammade på ttttttttrappsteget.
Det var det sentinensigaste! Ljuset går ju alldeles för Vegabrahms med Toscanini.
God syn utgjorde ditt ego, när du klart och lustigt steg fram mot tranorna på grannens slott, åh G^d, o stadsmagnet på himlens topp, mitt hjärtas beautygarden /<=tanketrängsel=>/ mörk natt skall allt vara Intet SOS det blir det svängigaste; har ni förresten tänk på hur mycket enklare det är att... äh, skit samma!
404
Krig och fred -
En dag fick jag ett stort brunt brev från Pentagon innehållande meddelelese av vad ultra pinlig information om mig man ackumulerat i sin centrala databas över universums alla misstänkliga figuranter. Jag darrade av psykologisk stress. Men min i hög grad självutnämnda lillasyster - hon hette vid det här tillfället Li och var fem år gammal - hindrade mig från att öppna brevet, för hon ansåg att jag först borde visa det för "mor och far".
- DIN GAMLA LILLGAMLA LILLA SLYNA!
Jag var naturligt nog totalförbannad. Jag slog henne, jag klöste henne, jag bet henne, jog hoppade på hennes huvud, jag svor. Men hon gav sig inte.
Och när jag senare samma dag skulle klättra ombord på en trålare i kommunens fritidshamn, upptäckte jag strax att detta kunde bara ske från sjösidan.
Som om man kunde flyga!
Det här var inte min dag. Jag längtade bittert efter nytt liv och beslöt i största själanöd att hädanefter varje stilla söndag gå i kyrkan.
Frid på jorden alltså. Tidenb går sin svala gång och överallt är himmelriket nära. Varje midsommarafton kl. 17.03 lägger satteliten Felix en musikdal över Stockholmsområdet. I Vasastan, där ljuder körsång. Och hela Saltsjöbaden svämmar av andantesymfoni.
405
Borgarklassens diskreta charm -
Mamma var upptagen och stressad inför middagsbjudningen och behövde hjälp. Hon bad syrran rycka in och duka bordet.
- Gör det själv jävla hysterika, svarade syrran sammanbitet.
Mamma tjatade på. Jag understödde henne benäget, ropade ut min avsky för syrrans rekalsitrans och sa rent ut vad jag tyckte om hennes karaktär: hora hora HORA din satans JÄVLA HORA - sen dukade jag bordet själv!
Nu kom herr Gäst. Hans anspråksfulla framtoning ingav mig från början avsmak.
- Du får åttonde, sa mamma.
Jag blev arg. Åttonde plats vid bordet som jag själv dukat? Vad är det för tacksamhet?? Jag framförde under middagen klart berättigad och grundligt utvecklad kritik mot detta uppenbara missförhållande. Plötsligt harklade sig herr Gäst bara alltför ostentativt och sade:
- Det här är en solidaritetsmiddag för Bronislaw Malinowski.
Jag tappade nästan andan; vilken snork! Syftet var ju uppenbart: här skulle jag framställas som en okultiverad babian. Jag samlade mig och framhöll med iskall logik ett antal självklara omständigheter. För det första. Det fanns vid bordet ingenting som hade minsta samband med Bronislaw Malinowski eller ens på minsta sätt gav vid handen, att denna middag hade något särskil programmatiskt ändamål. För det andra. Uppenbarligen hade herr Gäst på något viss krävt, att middagen skulle ges ett snobbigt "högre" syfte, bara för att annars skulle vi inte bevärdigas hans storslagna besök; vilken inbilskhet! För det tredje: jag hade genom dukningen i anmärkningsvärd grad bidragit till herr Gästs välbefinnande och borde nu i meningsfullhetens och anständighetens namn visas ett minimum av respekt. För det fjärde: när man tänker efter är ju hela idén direkt absurd; här har vi en helt vanlig privatmiddag, men se det duger inte åt herr Gäst, det ska minsann vara en "solidaritetsmiddag för Bronislaw Malinovski!" Så utomordentligt fånigt! Det är ju bara så in ihelvete skitlöjligt att klockorna hart när ramlar ner på golvet och slår i hjäl sig - ja, sannerligen, kan man inte alldeles skratta i hjäl sig däråt -
- PEKORAL!!
Jag gick ut i trädgården och rökte en cigarett för att återvinna fattningen. När jag återkom till bordet hade herr Gäst lämnat det. Jag hörde hans förvirrade svammel där han gick av och an i korridoren.
- Vem är det som han hotar? frågade mamma oroligt.
- Det är visst mej, sa pappa hjälplöst.
Syrran bara flinade.
Så ankom det ännu en gång på mig att axla ansvaret. Resolut gick jag uti korridoren. Herr Gäst kom emot mig med hotfull min och en rakapparat i handen. Jag grep tag om hans handleder och trängde upp honom mot väggen.
- Nu tar vi det lilla lugna här vad.
Mamma och pappa kom ut i korridoren. Herr Gäst vrålade skabrösa okvädinsord åt dem - nej nu var måttet rågat!
- Nu skall min herre GÅ! sa jag bestämt, och förde honom med oungängligt våld mot dörren. Pappa kom efter och framförde något slags förvirrad ursäkt. Herr Gäst spottade honom i ansiktet. Å fy skäms på er! sa mamma. Herr Gäst fick på något sätt en arm ledig och slog henne med knytnäven i ansiktet. Det var tack och lov ett kraftlöst slag, mamma bara gav honom en sorgsen blick. Pappa öppnade dörren och jag slängde herr Gäst nedför den lilla trappan. Och där låg han nu platt och alldeles sladdrig på gräsmattan, med ett sinnesförvirrat, alldeles förvridet ansikte.
- Luften tycks ha gått ur honom, sa mamma.
Herr gäst bara låg där, plattare och plattare, alltmer lik ett bananskal eller någonting i den stilen. Pappa stirrade på honom alltmer vildögt - så rusade han plötsligt i väg och kom strax tillbaka med sin jättelika vita sombrero. Ögonen lyste på honom. Häpen såg jag vad han gjorde: han pulade in herr Gäst i brättet och la honom noga till rätta! Sedan singlade han gapskrattande iväg sombreron över gatan... Den flög i väg kanske fyrtio femtio meter och blev liggande orörlig...
- Jag tror han är död, sa mamma till slut.
- Ja, det verkar så, sa pappa.
Vi gick in till middagsbordet igen. Syrran såg förfärlig ut. Hon klagade över att hon var "på väg in i en depression". Äsch, det ordnar sig nog sa mamma. Vilken typ, sa jag. Hähähä! sa pappa. Ja han var inte särskilt trevlig sa mamma. Maten var god, jag har alltid gillat god mat och mamma var en duktig matlagerska, ja, och nu fanns det ju dessutom lite mer till alla.
406
Tågsamheten på station; kupéande sitt hår i undergiven anförmodan, är det Anna? - nej, på sits mot sedanblicken då sekund och leende mot prontofotografen, vilande i gästfri oförlägenhet, på slitz i därför enhet. Det lär vi oss en räknesticka, redan går den åt. O nattminut, o vem; o avtågskund; men det är kontolotofagens oanmälda seende beteende. I nästa ögonblick tar klockan slut. Och flickan flyter fram och åter utan återvändo genom alla mittimellanvagnarna, så utmärkt, inte överdrivet genialisk...
407
Det finns en tydlig rörelse i världens djup.
Den väntar på oss liksom tiden och i likhet med denna närmar den sig oavlåtligt. Dagligen besöker jag Gudomen. Hans residens är beläget i centrumparken av en mycket stor huvudstad. Den har skepnaden av en panflöjt.
I parken står en svart skulptur, den är ytterst instabil, föränderlig på grund av tankarna från alla människor som passerar runtomkring den; de är förvånande många. När man vänder ryggen till, förvandlas skulpturen till en fontän, och genast bildas ett öga i vattenpelaren. Det har hänt att jag liksom hastigt och från sidan tyckt mig skymta detta öga, ett litet svartblått flimmer som dök upp och försvann, momentant.
Och i nästa ögonblick har ögat aldrig existerat.
Ändå såg det mig. Och jag har en stark känsla av att inte finnas till, och hela staden runt omkrings tycks ha trängts något samman. Trafikbruset är aningen förhöjt, husen en aning närmare än nyss och luften har en plötslig, knappt förnimbar kyla.
- - -
Ursäkta mig, jag dåsade visst till ett ögonblick.
Låt oss vara tysta nu och lyssna efter en förändring i regnet.
408
Jag vill egentligen inte påstå att jag älskar dig. Men de fina anletsdragen idin handflata håller ihop din korta dröm medan mörkret stiger och stiger och stiger och ett närbeläget tåg skenar vidare mot horisonten. På besläktat sätt förhåller det sig med väderlekens nervsystem av sammanlänkade människor, geografiskt och naturligen. I mitten av alltihop står jag stilla, vaksam, utan tro, hopp och för evigt upprättad tillit. Ty vad har en ensam man att förvänta av varje löv i nattskogen? Bara oklarhet, ytterst exakt.
409
Han som inte finns när han rör sig kan vara överallt.
Man får gå till väga metodiskt. Man avsöker terrängen med blinksnabbt ränade ögonkast, för någonstans i vindens ögonblickliga matris måste han ju uppehålla sig, och här och var kommer han till synes - men oavsett om han stannade där eller där eller om han efter att ha stanna fortsatte ytterligare några steg och bev orta som en spegel bakom sig: bara träd är där, bara träd är där, gestalter som oupphörligt skiftar / skiftar gestalt i en följd av identiska dagrar. Vid avståndets slut, ingen på väg dit stående -
Var som helst uppträder han, skogen är detaljer i ett mönster av träd, ungeärliga riktmärken för sträckor mot ställen där han just nu befinner sig - men ingen är där och ännu i samma ögonblick alltjämt ingen.
410
Hon tände en cigarett där vi satt tillsammans på en avsats i husväggen. Hon rökte inte särskilt mycket, kanske fem tio om dan.
- Det är oförmågan till ontologi, inre tystnad, väsensskådan, jag menar själva betydelseintensiteten, som ett darrande ljus i ett trapphus med någonting mycket mörkt svart, brunt, grönt och avvaktande. Förstår du.
- Bränn dej inte på lilla näsan gullet! kom det muntert från en av allt att döma lindrigt nykter ung man med raska steg på väg förbi.
Hon ignorerade honom.
- Boskap, strängt taget. Ungefär som boskap.
Nu såg hon på mig med den där vackra, lugna blicken, dessa gråa ögon under korpsvart lugg i den milda dagern, det här som alltid kändes "genomborrande".
- Jag har aldrig uppammat något större intresse för djurskyddsfrågor.
Jag borde väl säga något nu. Jag tittade i marken framför mig.
- Fröken Mårdesprång träffar som vanligt huvet på spiken, hörde jag mig själv mumla.
När jag såg på henne igen var den lugna blicken riktad rakt framåt, högt hållen, som om hon spanade mot någonting på andra sidan torget. Ett slags ordlös tankfullhet det här tänkte jag. Denna starka unga kvinna i svartvit skjorta och jeans. Hon blir nog aldrig riktigt vuxen till slut, ja, det är väl på ett ungefär vad expertisen skulle ha att säga om henne. Själv säger jag bara ingenting. Och jag väntar spänt på fortsättningen.
411
Min älskade, o char, du gjorde rätt i att förpassa dig till bakgården! Begrundande stadsdelens abstrakta hus förfaller du till en esteiskt utsignerad frånvaro i väderlekens luftslott; det hyser fågelskrin, små punkter i det allmänna. Din identitet är mästerskans för obegriplighetens utfall. Ett minne från den sena barndomen slår ned som fönsterglimmer mellan dina ögon: återfunnet är den Endes främlingskap. Kapsylfabriken tystnar.
412
Snövit -
Det förgångnas hus, i tystnadsfull erinran, stillhet som på en ramad bild vid stranden, nedanför det flacka fjällets avskildhet på andra sidan björkarna; överallt en tydlighet, som redan gjorde honom misstänksam, och när han trängde in bekräftades hans misstanke om ingenting. Allt var bara mörkt som bakom slutna ögon. Endast några fläckar av en grågul färglöshet var synliga, där han trevade sig inåt i det tomma rummet fylld av vaga avsikter.
hans händer rörde vid en ängels blonda hår
Och när jag i nästa moment plötsligt barfota, fulständigt orörlig, sprang ut i den ändlöst långgrunda sjön, framträdde dagsljusets väsen som en svärtad flamma meed en rand av gyllene sol framför mig; det avbildade just detta blåsiga ögonblick som oavbrutet upprepades, och jag insåg kosmiskt säll hur allting här i detta universum hänbger samman, en outplånlig enhet, symbol för sig själv: som olympiska ringar! olympiska ringar! olympiska ringar!
413
Fénélon! Den parisienniska trottoarmusikens utsökta slingor av Ton kringslog sig din Käras blottade hals med vårens friska dofter uppradade på notsystemet ingalunda olikt vattendroppar under taksprångens långa skägg & mustasch; verklighetenpphörde; träden fällde sina lövverk i ett huj. Novembers rysliga skymnng bröt in. Överallt uppstod politiska kontroverser. Ett avlägset bilhorn avgick med segern. Koltrastens skr inskt sombambupilar iden helige Sebastians mildrökta fläsk sina quite pointless små meddelanden om krig & jordbävning över hela världen. En katt betraktade med onda ögon Intet. Bitterligen sänkte Månen då sitt ekolod i Mönsteråsfabrikens skorsten. Svag doft av plattfot & caprifol uppsteg nu dämpigt ur de falska kvinnobrösten bakom speglarna i syndens cafébakgrunder där vi rörda till små irishcoffeetårar satt. Glad satt du även tyst vid ditt fönster och iakttog galaxernas tåg; tankarnas tunga ballonger steg upp mot dem; och kanske skall du en gång själv i framtidens otta får erfara doften av sfärernas tvivelaktiga harmoni, utrimmande namnen på väderlekens fotografer?
414
Ja. Men efter all grå vardag, all besynnerlig tvekan är det i grund och botten UPP beslutsögonblicket rör sig i ett enda svepande mårdsprång som för verkligheten med sig liksom ett leende; ett oförklarligt glimmer i akvariet vid mörkerdörren just i detta sammanhang: så fick jag alltså till det. Jodå. Det räcker nog en bit, sa hon. Tack för punschen, kaffet var väl sisådär. Hon skrattade. Jag kommer från en annan stjärna, tilla hon. Och rörde sig mot utgången, först något otydligt, sedan mer, det blev ett stelnat fladder, eller flimmer liksom, ljuset avtog, ett slags döende film. Det kunde än beröra mig. En röst var mig till sinnes. Du kan ju ännu möta mig. Försöka följa med mig dit nån gång.
415
Som ni inte vet, befinner jag mig hemma. Som ni alla misstänker har jag hemfallit åt ett tillstånd av beständig kreatonitet. Detta skall ni inte nog missuna eder. Stadsdelen har vi ju ändock gemensam, obeständigt, vågkringrända av det anfallande dagsljusets växelström ur en ond och tydlig dröm om Intet. Därmed inträffar slutförvandlingen. Det är nämligen först i räjongens uppgasade trapphus blinda kvarter anlöper hösten, den frusne mördarens ljudmiljö, där jag, hans tveksamme supporter, samtidigt sluter mina uppdämda ögon och lämnar den saga mitt liv vissnat ner till i riktning mot grönare språk av märkbart betydligare sanningsfientlighet. Utan hänsyn till vad som förelegat värdefullt i flydda minuter vill jag då att erinra om det ysta förhållande mellan GudochAnnat Månsken, vilket, utestängt från våra skändliga beslut, skall återkasta våra skuggor över oss i natt. I samband med en tredje, mentalt mcket likartad improvisation, överger jag början till denna berättelse - säg fattar ni ett smack!? Det tror jag inte - och föööööds och kliver ut i det yttre rummet. Där rder starkt försenad jupiterbelysning ch en mycket stor förtvivlan, katters innen lik och lystnadsfull; o paradoxer uppstår. Musiken av en Händel smeker sig likt ögonlocksberöringa förföriskt fram ur klinikens alla obeaktade högtalare. Och till var och en av er högersinnade fantaster vilka bär mitt namn, till Eder vill jag rikta Bud: gå inte ut härifrån med för stora pretentioner. Och akta dig i synnerhet för stadens alla illvilliga Ur, ty Lögnens makt gör våra ögon galna!
416
Höstdagjämning -
Täckelset faller och tvärbrant tystnad församlar mängden i svävning - det stillnade, folkmörka stadion är upphängt i tusen och åter tusentals hårt spända blickar sammanstrålande i centralmastens topp där Konduktörens överkropp roterar. Han höjer sin arm, fullbordar ännu ett varv - och skriker ut domen!
Och fästena brister, paniken tågar vindsnabbt över läktarnas drivor av själar som vacklar och störtar och störtar i ett svart hål av Helvetes ångest och klarhet, folkmassan utplånas, den upplöser sig i virvlande spökeri, en långsamt flimrande tromb av ekoförvrängda jämmerskrin, svavelgula ljussken, skuggor och skuggors fladdrande dräkter.
Då reser jag mig upp och går.
Artiga funktionärer släpper ut mig. Där står jag plötsligt vaknad, med utrymd skalle, lutad mot löpgångens bröstning - befinnr mig tämligen väl i jämnhöjd med den fridfulla omgivningens hustak. Eftermiddag. Vädret är oförändrat jämförelsevis milt. Vårt folkhems dämpade verklighet är i alla riktningar förhärskande.
417
Du använder sakta din tid, eller hur - men är du lycklig i ditt mentala tillstånd? O varför läser du dessa inledande ord, som inte har något särskilt annat att betyda? Den pågående sekunden äger ju beständigt varken början eller slut, varför det i lätta loppet ställer sig meningslöst att försöka typbestämma sambandet mellan ett nytt liv och ett gammalt; frågan förefaller esoterisk. Det är sannerligen vackert så, ty himmelens änglar talar flytande helvetiska. Själv är jag av samma mening. Dessutom är jag inte ett dugg intresserad av dig. Jag fördjupar mig i synestetiskt halvprat. Med förkärlek har jag uppehållit mig vid rödhåriga kvinnor; därvid någon gång med omedveten avsikt uppmärksammat hennes fönsterkalla ögonglans som vilar här i timlighet, svävar där i hemlighet och långsamt blixtsnabb sakta vinklad plötsligt känsligt lutad NEDÅT inåt BAKÅT utåt HEMÅT inåt påminner mig om natten. Hur vi älskade i stadsdelens vindlande sopnedkast. Hur vi kröp in i en hastigt roterande reklampelare, njöt av extatisk radiomusik och förde samlag.
418
Somewhat stenad inriktar jag gastuben av min sexualitet mot den gradvis sönderfallande väderlekens landning bortom full extas inför den stora Ljusgloben, där Kung Katt residerar som en kvinna i sitt stall; det kallas Paternosterklostret på ett annat språk, och det är med ovissa ord jag avslutar mitt värdelösa liv med den framgång sakens natur egentligen inte alls förtjänar med hänsyn till det stora Sammanhanget. Det är detta vi ständigt närmar oss, i en dialektisk process. Och nu var det tid för gummi.
419
En dag i Sverige -
Välkomna till det bästa landet. Låt se nu vad mina papper har att erbjuda. Där ser vi följaktligen en banal harang som liksom lyder sesomsålunda. En inbilsk knarkares supermedvetna memoarer fyller bokhandelsdiskarna till golvets bristningsgräns. Våld är tyvärr nödvändigt, och det är med tungt hjärta jag härmed griper makten över denna hastigt sönderfallande nation; bra skott! Innanför. Publiken buar. Den svamlande kultureliten ritar vovvovstjärnan Sirius i taket i sin gamla morsas budoar och begåvar sedan mangrant sig med självmål på ett katalanskt hotell; polisen griper strax efteråt en entusiastisk kollaboratör som haft käckheten att masturbera på förbipasserande fotgängare. En enstaka människa med katt promenerar tankfull längs småstadens tysta gator i den sena kvällen. Vid tolvslaget saktar han in sina steg och blir stående vid förtvivlans klart upplysta skyltfönster.
420
Officer och gentleman -
Vid ingången till fabriksområdet erbjuds man gasmask för ev. bikt, det är humant, och för övrigt ingalunda "ovälkommet", såsom konvenansen lyder; i masturbationens tallösa hytter blir man emellertid dov på nytt och aldrig så föga naken. Jämnårig i de långa köerna tränger man sig bakåt, medan högtalare kallar till uppställning framför de 64 kurerna och man tar väl sin plats i ett hörn till slut men tänker: ett hundliv, det är vad det är... Drunkningarna går väl ann, men på det galna tåget är du bara människa
- - -
kiknande klamrar jag bänken i kurvans förfärliga bild. De avlägsna husfronterna viker undan. Järnbron förestår, och över alla begrepp: fartvindens svarta ansikten, med skräckflin! Och himmelen, lutad - lika oförgätligt blå...
421
Impromptu -
En fågel gråter ensligt på sin kvist -
Fråga mig inte om hjärtats oro, jag är en obotlig reaktionär,
bär cowboystövlar av trä.
422
Den sovande mannen slår sig formskön ner hos gretagarbon i den sidenskära lyxfåtöljen, stoppar ett potatischips i hennes mun och försöker luta hennes huvud mot sin bleka axel.
- Ursäkta mig, förklarar hon till slut, jag måste gå och spy.
- Ja, gå och spy du, säger han. Jag väntar.
Han väntar.
Livet. Att det är så mycket sorg, så mycket ärlighet -
423
Vinden blommar, solen skiner. De elva barnen sover lugnt. Det är en kväll som alla andra. Lite öl. Lite fotboll. Små funderingar på livets mening. O, var var jag. Klockan niger. Alla bostadshus förgasas strax.
424
Eftermiddag. Mulet, kulet i den sinnesförvirrade parken. Den gråhårige mannen hörs plötsligt banna sin osynliga följeslagarinna:
- Men börja inte hästa nu för Farao, det börjar hösta
425
Hållplatsen intill Källorna: där lägger vi ut fyra miljoner fällor för ditt yttersta hudlager; känslig är du, o Poet! Och den gula spårvagnen nalkas hastigt på spåret bredvid det bredvid; blir du åskad i kväll, får du nattens bleka kyss på dina torftiga läppar?
426
Frälsningsarmén -
I vindens torn, i Ogrundens dal, i bergens rika örnnäste av åska vistades en gammablixt av pornografisk oskuld. Länge segrade den i det mentala dunklet. Bara alltför länge dröjde du med flykten, Älskade, med bara bröst och fina ben; diamantsliparens ögonsten förblev du i din farsas åtanke.
Stark seglar metaforens örn över det initiala vattnet. Herren tänder på ditt vänstra ögonbryn; det blir en Upplysning till någon av de andra fåglarna. Jag har ofta haft likartade välsignelser under betraktelse av flyktighetens lov i dina underbara åberop av andra sinnessvaga erbud om ovåld eller hafsig signatur på avlatsvisum i takt med godmodig svenska.
Och det var inte nog med det. Inte minst det erotiska tänkte jag på då plötsligt Noll bevittnade det bitna förspelets övergång i full sluggerfestival. Anagrammen i barnens upptända ögon bildade åtgärdspaket åt den svenske mästaren af intellektuell förhoppning; första stycket klargjorde i titaniska ordalag den ensamma tonårsflickans mycket lovande försök till hjärtinnerliga knipövningar i flumvrån.Spriten tog slut. Samtliga verbförsök kraschlandade.
I denna töckniga tystnad efteråt reser vi vårt glada utrop ned till parasoller; inte heller detta förefaller särskilt konsekvent. Vi får väl dock åtminstone FÖRSÖKA liva upp den svåra atmosfären överallt på våra svenska sjukhus.
427
Till frågan om repliken -
Garderob. Den gläntar. Två små glada huvuden som tittar ut från mörkret -
Vilket inte synnerligen märks. Det är något annorledes, vilket? står i blickpunkten. Framför allt kärleken: ett minfältsbesläktat språk. Det vet ju varje människa av denotabel hänsyn. Sanningen är hemskt försåtlig. Mer oberoende än så bör inte stora ting förklaras, eller hur? Fönstret öppnas: kyrkogården svarar ej. Men stilla sus av trädens kronor. All vår början bliver jupiter och svår.
Det är en trolig startpunkt. Men sedan när har jag låtit Världsgenombrottet bara utspela sig, frågar den sovande mannen sig retoriskt och sträcker sig efter en kopp theffe; den finns inte till. - Vad var det här? - Så är livet också: felet är bara att det aldrig börjar, att vi aldrig någonsin - finns till!
428
Själavårdens undantag -
Vad vore Universum utan häpnadsväckande illojalitet?
Ett örhänge.
Det är på samma sida om mitt arma huvud flyktinstinkten lockar och i skuggan härav blir jag synlig för min självbespeglande förtraktelse. Jag vårdar stumt min själ i djup osagdhet, söker tröst i fruktan bakom nästa gathörn, men inte ens i ungdomsårens enkla stadsdel är jag nämnvärt hemmastadd; någonting som ändrar allt har ständigt inträffat, snabba ögonkast i omrefrängen aktiverar här och där i avund de förfärliga bevisen, någonstans o någonstans i väderleken, stadens vågsvall, skådebanans ljus; under oupphörlig eldgivning tillkännagiver sig Förträfflig Allmänhet. Det felande är jag. En moster brister i behagfull gråt, i beständiga festsalar byter släktingarna kläder. En präst jag alltjämt vurmar för lägger nu sin penis på min axel. Den idealiska flickan betraktar mig svårmodigt, hennes svarta hårslingor vidrör dock mitt hjärta djupt i drömmens vinnarhål, jag brukar lycklig fälla mina tårar när jag tror att ingen ser mig och en vacker dag skall jag berätta mer.
Tillsvidare finns dock en tillflykt som en gång i hjärtats dunkla källarvalv.
Och lycklig vilar jag i nattvardens effekt, det är en oföränderlig beskaffenhet: mänsklighetens tjänstemän må få tugga sina bud, de kryssar ändå bara för sig själva, vad rör det mig, med den Tillsynesblindes hjälp undgår jag de mörka dörrarna.
430
Statist med ambitioner -
Sålunda plötsligt ombytta roller -
Annorlunda uttryckt: med fonoregissörens oförlikenliga minspel på trekvart försätter han sitt högkvarter i hälsobadets marmorerade räjonger under vatten. Med likartat glasartad artighet avböjer varje ansikte sin blick.
Men å den andra sidan måste han ha dött eller nåt; för det här är uppenbarligen en icke maskera. Nej, han är verkligen alldeles sker p att den där "Napoleon" som just nu kommer och sträcker fram handen och med de fånigt eende orden "Ursäkta tummen!" försker verkaobesvärad trots nämnda impotenta handikapp är ingen mindre än - Napoleon!
431
Aniara -
Somliga nätter är helt på tok. Man kan inte sova. Man orkar föga hålla sig vaken. Man kastar sig av och an i sngen, men det ändra ingenting. Natten tycks ändlös. Man tänder den uttrckslösa lampan över sängen och försöker läsa en bok...
Och förståelsens konst är svår,man försöker,det fattbara avlämnar fortlpande sitt osynliga spår utefter textraderna, arför det under pågående äsning ställer sig oundgängligt att redanfrånbörjan ytterst följsamt ha vdmakhållit en kontinuerli uppmärksamhet på texten ochdess relevanta innehåll, ty annars blir det strax alldeles egendomligt svårt att fastställa exakt var någonstans i texten vi nu befinner oss...? Som i ett stirrande svart rum -
Förberedande drömmar är ofta påfallande realistiska, som hade bara stället där man just somnat in förändrat sig. Man samlar sig. Griper resolut tag i en ung pojkes vrister innan han sugts ut genom gluggen.
432
Under Dagbladets alltmer illavarslande rationaliseringskampanj förflyttas han ständigt längre och längre ner i Kostnadsverkets utomeuropeiska katakomber. Menpå radion råder bönestund med komprimerad stratosfär. Och hans nya chefer talar tröstens ord: "Om du bara ger uttryck för de rätta politiska åsikterna kan du få jobb nästan var som helst, t ex i Baltikum."
433
Den ovälkomne -
Masturberar du?
I Månens sken
(Tolvkonst. Det bugnar, åker upp och ner i trädgårdsmönstret. MÄNNISKORNA: de är svarta bollar. Leende står mördaren och twistar i sin fjärilsdress.)
***
- bak över huvudet!
Nu måste du bestämma dig: att vara gardenpartisk eller redan gå.
434
Stormvarning -
Verklighetens nästan omärkliga förebud -
Och mitt i predika en plötsligt ropandes röst ur Herrens församling:
- Men håll käft nån gång då, vi blir sjösjuka!
435
Övertydligeten skall du icke frukta -
Kärleksvånda -
Låt dig inte nedslås av din egen modlöshet: en flicka veknar genast, när du vidrör hennes bröst.
436
Gårdstext -
Där är det, järnstaketet, svart och spetsigt. På andra sidan drar gatan förbi. En man och en kvinna grälar uppe i ett fönster. Jag hör dragspelsmusik på avstånd - är det här Paris? En sen doft av pommes fritesgör mig till barn ån. Det är en återkommande mnut av live, fylld av oro och mäktiga förväntningar. Och Stadsdelsdemiurgen, ouppklarad i sin svarta park, avvaktar skymningens ankommande språk med ett lägenhetsbekmmer över vänstra ögonbrynet.
437
Ljus Number Two -
Det var ju själva alabasterkajan vad du är ovetande och snäll, men det är nte Deo Jubilata som då tonar fram, utan:
GRÖNT LJUS
partikelstormar
GRÖNT LJUS
partikelstormar
Ja, du borde känna till refrängen. Jag menar, Stockholm är förvisso en stor stad och du börde väl ändå i någon måne kunna dig på egen hand leta fram till ett ljust hus som du kan lysa in dig själv uti.
Min själ tar ledigt -
Jag har ta mig fan alldeles glömt bort fortsättningen!
438
Skyline -
I rondellen föds stadsdelen, på det hela taget oberörd av människornas växlande sinnesstämningar. Dess unika geografi varierar inte stort med årstiden. Alla träd blir medelålders i oktober och om kvällarna bidrar hemmens kattögongula fönster till gatubelysningens karaktär, förhöjande våra känslors skönhet; kvällsvandrarens identitet förblir dock okänd för den lagsinnade. Han undgår alla, viker av i varje gathörn, ständigt inåt, utochinvänt inåt allt närmare sin egen marginella existens, i utkanten av drömmens verklighet bland andra människor och deras omedvetna vaka.
Själv lämnar jag aldrig min lägenhet utan starka tvivel på mitt namn. Det skall man inte tänka syrligt om! Frampå nätternas småtimmar brukar nämligen hela staden avlägsna sig till synranden, den bildar ddär ett rosaskimrande band som svänger, gymnastiserar mig som en sträng, som en bandspelares volymindikator eller som när någon spelar vibrafon.
Annars har jag mycket litet att berätta. Livet går sin gilla gång, de åldrande dör undan, barnen leker krig och grannfruar bråkar, skaffar dator, esoterisk hudkräm, uppehållstillstånd och byter sinsemellan hund och katt, jag är dem inte missunnsam, de får väl hålla på. Alla eftersträvar vi konfliktfri tillvaro. Flickan jag då och då möter i trappen men inte hälsar på, M, som i minne - i minnesbilden vande hennes slanka, muskulösa figur; hon ackert svårmodig, enkelt klädd, iförd en svartvitrutig bommullsblus och ett par ljusbruna, något slitna, framhävande hennes slanka, muskulösa figur; vid det tillfället var hon sysselsatt med att från en position högt i trapphuset övervaka ett polisingripande nere på gården - ja, alltså, denna flicka kan svårligen avvända någon inbilsk ynglings orealistiska förhoppningar genom att låta sin cykel byta plats i stället. Han känner ju igen den -
439
Street Life -
Solen går ner. Genast härifrån till menigheten flyger tofflan av en Kalle Fru von Onkel Änka fönstret ut & dalar nertill förmån för en gamal packad metodist. Han kysser den i Månens strålar.
440
Den oansvariga pappaledigheten -
Du vet det är knotköpet.Annars skulle vi nog haft lust att laga barnens byxor.
Dåfår du skriva kravbrev till din mor och far.
Tatte, tittut! - Nu ska vi se på tavateve.
441
Galna hundars ögonglimmer. Det finns ingenting vi kan göra.
Dagtid är trafiken hungrig.
Om natten slukas våra barn av garderoberna.
442
Vilande figur -
Blotta nämnandet gestaltar inte tomrum.
Och ingen frågar sig vart tiden går. Det börjar vissla nu, det väger hemgång över rummets ljus, dikten: formtransport i fonetikens väsenslöshet. Natten stiger fram i starka speglar. Jag möter annorlunda väderlek, jag känner även morgonåterkomstens lugna blommr uppstå och förstena sigbland dessa timmar av en vertikal skräck.
443
Singleton -
Några förde sig alltid med utsökt integritet, blev sedermera läkare, ämbetsmän; mig tillskrevs smittosam tankspridhet. Jag tillbragte dagarna i vemod och karantän, slumrade i korridorerna, drack kaffe om och om igen. Såg vid ett tillfälle Elevrådets Ordförande passer, en förebildligt välsvarvad och tillbakadragen aristokrat; ja, denna begåvade flicka gick sannerligen oberörd kavall förbi, med jeansen folkligt nerhasade på knäna.
444
Eyvind Johnsons visionära slagfärdighet -
Ungdomens ljusa gläntan förde oss bort i världsförvirringen, under städernas gemenskap och bortom alla träd. Det är ett ord om våren. Ja, det är ett annat väsensinnehåll.
Där porten öppnar sig till yttermera visso aftonsång -
Sådär på treklöver mellan Döver och Calaix; ett "vilket idealiskt efterspel"! Förrätta ditt spektakel, formulerar sig Kaptenen lugnt. Men hur gärna skulle han inte i samma enda mån finna sin ande större närvaro invid Supervågen.
445
Han tyckte genast om rummet. Ty det hade ett fönster, högt beläget, med utsikt mot grå hmmel.
Men plösligt såg han att det var en spegel
446
Med andra ord -
Det är på många sätt inte helt intressant när gamla tanter älskar. Ty det är ju fånigt. Det är ju dåligt. Däremot invänntar jag med kanske något roliga förhoppninga om nära förestående preldium & sarabande det juryteoretiskt mycket enigt signerade naturögonblic då läsarnas överförfriskade applådåskor slår ut som en norrländskt eftebliven biograf i vaktmästarns tillfälligt bara alltför inåtvända ögon. På gatan utanför susar bilarna tyst förbi. En sorgsen, mcket vacker flicka med slitet schatull avvisar nekrofilens erbjudande om friska pengar.
Så lever vi vära tysta dramer, lite varstans i denna dubbla innebörd av deprimerande betydelse för sjöfarten. Överallt försvinner vårt land. Omedvetenheterna förtätas. Förorterna förfaller till betalning åtsin egen ytliga beskaffenhet av svensk välfärd upplåst till politisk skandal och nyss bestrykt a orgonsolpolisens obarmhärtigaste strålkastarsken. Jag tror vi måste sänka skatterna till tredje våningen. Där synsde säkert inte riktigt lika bra.
Nu ska jag sammanfatta kriskulturen. Åtskilliga ensamma änniskor finner en tröst däri - så är du med på Jesus? Är du altså inte det? Anyikvariatens fantastiska bokhyllor, tyngda av europatetikens mästerverk från ett och annat sorgligt bortglömt 1800-tal i filosofernas berömda kylarvatten, liknar ibland dina ögonbryn, när du försöker framorientera dig i gatans sus och dus, där många taxibilar stup i ett passerar. Också detta förhållandeutgör ett farstun närgående steg i riktning mot den stora Upplysningen om livets mening, vlken följer här.
447
Inte alls berusad -
Spelbesatt? - Nej. Jag tittar in på Eftermiddag. En gryende kvinna med utslaget hår kommer emot mig som ett extrainsatt lokomotiv högst beslutsfattande på väg mot Stora heligheten. Hon sträckte sg in ot mitt stjärnlösa hårfäste; tankarna svindlar på denna skildring; en Lyktstolpar närstående godtemplist frmför i Samband vissa försök till notiser i grannplanetens världspress; fan vet vad de bör handla om. Förvandlad till enbar yta genomskär jag sedermera varje sexgalen kossa med höften. Dn onda drömmen går i målning. De sltgiltgt moderna inkassobeskeden från Kyrkans måndagsrevisorer glider ett efter ett i sakta svindel ner på färgen Rött.
448
So hold me now.
Skärp upp; tight conto. Den stora Skåningen ser dig. - Så mycket tutilur à brÖlekvarnen. Så mycket det kan hönas om. Och nästan lika mycket kan det kluras om. Som Svarta Kanten Mjau sin moose. Om man e riktigt pratig. Tjatig rent av. Äppelsoppan kewkar. Soutet de e alltför sent. Synagogan rinnerbort med vagnsmusiken bakom Holmenbau. Det är de sorgsna ögonen som kontrollerar detta. Ni får aldrig bygga er mitt rätta namn.
448
Innan mörkren -
Hos mor i det ljusa köket, hennes lättsamma göromål; en vaxduksdoft. - "Det blir väl trevligt?" - Ja då. Skedar i sig den sockrade filmjölken med god aptit. Inte ett ord om tvekan. Men i sinnet redan en föraning om sommarlovets ledmotiv: människornas bortvändhet, den uttryckslösa grönskan, den sinnessjuka hundens tysta skratt.
449
Tid -
Trafiksignalen!
Plötsligt -
Interpretera bländfaktorn. Återkom till det här med tidigare korridor, fenomenet "kurva", den sexuella omgivningens borgerlighetspsykos: långsamt sammanflätade fotoblxtar härmtar resonansgrund ur ensamheten, denna min ständigt pågående ekvivalens, så osedvanligt och intresseväckande, att också mycket vackra flickor brukar komma upp med öl till mig.
450
En ny stil -
Swiftgame, som en öril, trädgården: ett visuellt ordspråk. Sammanhanget som vi skall förlora; den bittra flickans återkomst. En absolutionerad stillhet. Det gäller därvid, att inte ryckas vidare av FÅ ord. Det blåser in en garderob som telefonsignaler härmar: "blåser in". Det gäller därvid, att inte ryckas bort av de få ordens INNEHÅLL! - Skämthiss; mariginal; korridorer skenar baklänges. Att ligga bra till under chefen vet du vad: att vara med på noterna i "stort kontorslandskap". Och kvinnornas extravaganta klädsel
